Eutanasi/Dödshjälp

Bakgrund

Eutanasi är ett grekiskt ord, vars innebörd är “god död”. Ursprungligen avsågs åtgärder att med medicinska och andra medel underlätta den döendes avsked från jordelivet. I en helt annan mening användes ordet av nazisterna, där det brukades som ett täckord för utrotandet av kroniskt sjuka och funktionsnedsatta. Fenomenet är känt sedan antiken och filosofer har ivrigt diskuterat frågan om det är moraliskt rätt att begära och utföra dödshjälp. Den moderna medicinens tidigaste yrkeskod, den hippokratiska eden, traditionellt tillskriven Hippokrates av Kos (cirka 460-377 f.Kr.), förbjuder uttryckligen läkaren att utföra eutanasi, även på patientens begäran.

I nutida debatt betyder eutanasi – eller dödshjälp som det ofta kallas – en avsiktlig handling som avser att döda patienten, på hans eller hennes uttryckliga eller förmodade begäran. I debatten förekommer även ofta uttrycket läkarassisterat självmord, vilket är när en person får hjälp av en läkare att ta sitt liv, antingen genom att läkaren skriver ut recept på dödligt läkemedel eller genom att läkaren hjälper personen att inta läkemedlet.

Rättsläge

I Sverige är eutanasi förbjudet medan tre länder i Europa tillåter eutanasi: Nederländerna, Belgien och Luxemburg. I Schweiz tillåts assisterat självmord vilket möjliggjort uppkomsten av organisationer som hjälper medlemmar att dö. Även ett fåtal delstater i USA tillåter assisterat självmord.

Europadomstolen uttalade sig i frågan 2002 i målet Diane Pretty (2346/02). Domstolen slog fast att England inte stred mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna när staten förvägrade Diane Pretty tillgång till assisterat självmord (som är ett brott i landet). Domstolen motiverade sitt beslut med hänvisning till statens skyldighet att skydda mänskligt liv. Även 2011 kom Europadomstolen fram till samma slutsats i en liknande rättegång, då en schweizare anklagade sitt hemland för att förvägra honom ett sömnmedel för att ta sitt liv. Mannen var inte döende och hade inte lyckats få någon läkare att skriva ut sömnmedlet. Domstolen förnekade därmed att länder har skyldighet att se till att medborgare kan ta livet av sig, men fastslog rätten att ta livet av sig, såvida man kan ta ett fritt beslut och är kapabel att utföra självmordet på egen hand.

Etisk analys

Begäran om dödshjälp bygger på önskan att undvika outhärdlig smärta och lidande till följd av en dödlig sjukdom. Det råder ingen tvekan om att smärta och lidande kan föda önskan om en snar död. När man tränger in i problematiken finner man dock påfallande ofta, att bakom dödsönskan finns smärtan, ångesten, ensamheten och känslan av att i onödan belasta omgivningen. Dessa är orsaker som kan och bör elimineras med bättre smärtlindring och omvårdnad, med psykologisk problemhantering och andlig vägledning för patienten och anhöriga. Vad människan behöver i livets slutskede är närhet och värme, en mänsklig och andlig livshjälp. Döendet kan vara livets mest avgörande utvecklingsfas. Det är viktigt att genom god omvårdnad och tillämpad kunskap bli bättre att lindra, trösta och bistå patienter i livets slutskede.

Vissa människor tolkar ett beslut att avsluta en medicinsk behandling som en form av förtäckt eutanasi eller dödshjälp, en s.k. passiv eutanasi. Men beslutet att avsluta en livsuppehållande behandling kan inte anses som eutanasi eftersom avsikten inte är att döda utan, tvärtom, att förbättra patientens livskvalitet. Även om beslutet i ett sådant fall leder till patientens död beror detta inte på läkarens eller de anhörigas avsikt att döda utan på patientens obotliga och långt framskrida sjukdomstillstånd.

På en mer existentiell nivå menar andra att eutanasi bör tillåtas eftersom man bör kunna bestämma över sin egen kropp. Detta resonemang är problematiskt eftersom vi alla ingår i ett socialt nätverk och är beroende av varandra. Vad vi gör med vår kropp angår andra i allra högsta grad, inte minst den läkare eller medmänniska som ska utföra dödshjälpen eller assistera patienten att själv ta sitt liv. Döden är alltså inte en privatsak. Självmord och dödshjälp försvagar våra gemensamma band och det mod vi alla behöver för att möta livets oundvikliga motgångar. Detta är inte minst viktigt för personer med allvarliga funktionsnedsättningar eller sjuka som behöver samhällets tydliga försäkran om att livet alltid är okränkbart och värt att leva, oavsett hälsotillstånd eller social nytta.

Senast 1997 uttalade sig regeringen i frågan om eutanasi. Det skedde direktiven till Kommittén om vård i livets slutskede (dir. 1997:147). De argument som formuleras mot eutanasi i skrivelsen tål att citeras i sin helhet:

“Vid olika tillfällen har en legalisering av dödshjälp diskuterats. Dödshjälp, eller eutanasi, innebär att en läkare avsiktligt avslutar en patients liv på dennes begäran. Enligt svensk lag är eutanasi förbjuden. Den som berövar en annan människa livet gör sig skyldig till mord eller dråp, även om det sker på den dödades begäran.

En förklaring till det ökade intresset för eutanasi kan vara patienternas krav på ökad autonomi, inkluderande rätten att avsluta sitt liv. Men rätten att bestämma är, som tidigare sagts, inte absolut när det gäller vårdinsatser. Läkarens uppgift är att värna liv. Om dödshjälp skulle legaliseras skulle det kunna leda till att människors tillit till hälso- och sjukvården och dess personal hotades. En legalisering av dödshjälp skulle också ge skrämmande signaler till de många som vill leva trots svår sjukdom. En önskan om hjälp att dö kan vara ett uttryck för att människor i livets slutskede inte blir befriade från smärta och plågor på det sätt som hade varit önskvärt. Det måste därför stå helt klart att brister i vården inte skall kompenseras genom att läkare får rätt att ge dödshjälp utan genom att den palliativa vården utvecklas och förbättras och kommer dem till del som har behov av den. Antalet fall där god palliativ vård inte skulle ge tillräcklig effekt är, enligt många bedömare, synnerligen litet.

Om dödshjälp skulle tillåtas, skulle ett visst antal människor kunna komma att få dödshjälp trots att de inte uttryckligen begärt det. Därtill kommer att många skulle kunna känna oro för att dödshjälp tillgrips på ett otillbörligt sätt. Frågan om dödshjälp skall således inte behandlas av kommittén.”

Kyrkans syn

Kyrkan fördömer eutanasi som en kränkning av patientens fysiska integritet och läkarens yrkesintegritet (Evangelium vitae nr.65). Dödshjälp strider mot förbudet att dräpa men även mot kärleksbudet. Vi har alltså en skyldighet gentemot döende personer. Detta ansvar skulle undergrävas om eutanasi tilläts.

Eutanasi är inte bara omoraliskt i sig, det är också dålig medicinsk praxis. Det är en livsfarlig “symptombehandling” som negligerar de bakomliggande orsakerna till patientens tillstånd.   upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän