Ekumenisk konferens om HIV/AIDS och familjesyn

Referat från konferensen

Datum: 24-25 februari 2007
Plats: Ersta Konferens, Stockholm
Föredragshållare: Prof. Erwin Bischofberger, Dr. Margrethe Juncker, Dr. Helena Berggren, ärkebiskop Giovanni Tonucci och Dr. Christina Doctare

Katolska kyrkans familjesyn. Pater Erwin Bischofberger, professor emeritus i medicinsk etik vid Karolinska Institutet.

Pater Erwin Bischofberger inledde med att kommentera en missuppfattning som man kan ha om katolska präster just när de talar om familjen, nämligen att de inte har någon egen erfarenhet om att leva i familj. Prästen är i och för sig inte gift och har inga barn, men han har indirekt kunskap om familjen genom att han känner en hel del familjer, har vuxit upp i en familj och att kommuniteten och hela kyrkan på något sätt kan betraktas som en familj. Därefter gick han över till att beskriva mer i detalj hur kyrkans ideal ser ut i fråga om familjen.

Äktenskapet är ett förbund, som uppstår mellan två personer och som kan liknas med Guds förbund med skapelsen. Människan är skapad till Guds avbild, till man och kvinna, till att ingå i ett familjeliv, i en gemenskap. Familjen innebär i sitt väsen kärlek och ansvar, enhet och mångfald, gåva och förpliktelse. Målet och idealet, fulländningen, för skapelseförbundet är förbundet mellan Kristus och Kyrkan. I Jesus Kristus upprättas det nya och eviga förbundet med Kyrkan som representerar hela mänskligheten. Kyrkan är ”pléroma toû Kristoû”, Kristi fullhet.

Sinnebilden för enheten mellan Kristus och Kyrkan är förbundet mellan man och kvinna i äktenskapet. I äktenskapsförbundet konkretiseras och materialiseras inkarnationen, d v s det gudomliga Ordets människoblivande. Därför betraktas äktenskapet i katolska kyrkan som ett sakrament. Familjen åskådliggör och vidgar förbundet mellan en man och en kvinna. Varje barn är en Guds gåva och speglar Guds rika nåd. Varje barn har en medfödd och inneboende människovärdighet och skall därför respekteras för sin egen skull. Föräldrarna har det primära ansvaret för sina barn, men samhället har det yttersta ansvaret när föräldrarna inte orkar eller inte klarar av vården av ett svårt skadat barn. Det allmänna bästa för samhället inbegriper ven det allmänna bästa för samtliga medlemmar i samhället, inte bara de som kan prestera något. Personer med handikapp utgör en tillgång för samhället och samhället bör lägga ner resurser för att skydda alla personer, ännu mer om de har en nedsatt integritet/autonomi och därigenom behöver mer skydd.
Andra Vatikankonciliet liknade familjen vid en skola för en högre och rikare mänsklighet (humanitas). För att kunna utgöra denna skola fordras av familjen att den är en själarnas gemenskap fylld av ömsesidig tillgivenhet. Familjelivet byggs även på makarnas förtroliga tankeutbyte och av samarbetet vid barnens uppfostran. Andra Vatikankonciliet ville styrka kvinnans roll i samhället, en mycket viktig uppgift som delas mellan familjen och yrkesarbetet. Konciliet tog också upp frågan om barnens autonomi, det vill säga rättighet att själv besluta om de väsentliga aspekterna av sitt framtida liv (äktenskap, studier, yrke m.m.).

Familjelivet bör vara en balans mellan trygghet och frihet, och för att åskådliggöra detta tog pater Erwin Bischofberger upp ett Aristoteles-inspirerat schema om människans rätta förhållningssätt mellan två extrema attityder och de grader som finns mellan de två extrema attityderna:

feghet försiktighet mod dumdristighet
snålhet sparsamhet generositet slösaktighet
likgiltighet respekt engagemang påflugenhet
förtryck trygghet frihet kaos

En trygg barndom leder till utveckling av friheten. Utifrån tryggheten kan man lära sig att leva sin frihet. Detta är ett ideal för familjelivet men som även kan överföras till andra områden såsom arbetsplatsen och andra sociala sammanhang.

 

Utilizing and strengthening local resources in the community to ensure successful treatment of HIV/AIDS and prevention of new cases. Experiences from a holistic HIV/AIDS programme in the slums of Mbuya Catholic Parish Uganda 2001-2006. Dr. Margrethe Juncker, Master of Public Health and Tropical Medicine, Mocambique.

Detta var ett mycket uppskattat inslag om dr. Margrethe Junckers personliga erfarenheter om att bygga upp ett lokalt nätverk för hivsmittade i Uganda. Hon inledde med att visa en video om projektet med personliga vittnesbörd från både assistenter (CATTS – Community ARV and Tuberculosis Treatment Supporter) och hivsmittade som har fått hjälp genom programmet. Man strävar efter att ge en holistisk behandling som riktar sig till både kropp, sinne/själ, familj och samhälle. I behandlingsprogrammet, där även bromsmediciner ingår, har man kommit upp i den förvånansvärt höga siffran 99 % av fullständig följsamhet till behandlingen. Detta bygger på att hela byn involveras och att de hivsmittade själva kan bli CATTS, det vill säga personer som hjälper andra med utbildning, gör hembesök för att se till att de tar sina mediciner, delar ut mat och i allmänhet utgör stödpersoner för alla i byn.

Projektet finansieras med personliga gåvor. Läkemedlen delas ut gratis genom finansiering från USA. Det finns ett nära förhållande mellan tuberkulos och aids. Tuberkulostestet måste göras tillsammans med hivtestet. Trångboddhet ökar tuberkulossmittan och det rör sig framför allt om lungtuberkulos. Innan bromsmedicinerna kom var det många som dog just av tuberkulos. För både tuberkulosmedicinering och hivbromsmedicinerna krävs en god nutrition för att kunna tillgodogöra sig läkemedlen, och därför har man inom projektet även startat en livsmedelsdistribution med hjälp från World Food Programme.
Margrethe Juncker tog upp problemet med ABC-programmet (Abstinence, Be faithful, Condoms) som kan översättas till avhållsamhet, var trogen en partner och använd kondom. Kvinnor kan oftast varken välja A, B eller C eftersom det är mannen som styr och det förekommer många våldtäkter. För att stärka kvinnans roll har man skapat ett utvecklingsprogram som går ut på medvetenhet genom att utbilda om hälsa och sjukdom, att förbättra självuppskattningen, utbildning för ett framtida yrke, skapande av ekonomiskt oberoende och hälsosamma aktiviteter (idrott, sång, dans m.m.). På engelska blir det följande punkter som, om man tar den första bokstaven i varje ord, bildar ordet FAITH (tro):

Financial independence
Awareness (health education)
Improving self esteem
Training (schools, business training, adult literacy)
Healthy choices

Detta är vad projektet handlar om – tro på förbättring, satsning på andra områden än enbart på att begränsa smittspridning, främja solidaritet och ett positivt tänkande. Man måste leva ”positivt” både som hivpositiv och hivnegativ.
Gå gärna in på hemsidan www.reachoutmbuya.org och läs mer om projektet.

 

Erfarenhet av arbete för Läkare utan gränser med rådgivning till smittade och åtgärd av psykosociala förhållanden i Kigali, Rwanda. Dr. Helena Berggren, infektionsläkare vid Uppsala Akademiska Sjukhus.

Helena Berggren berättade om sin vistelse i Rwanda som varade ett och ett halvt år. Det var en stark upplevelse att möta de människor som hade varit med om det stora folkmordet några år tidigare. Hiv och aids är också utbrett i landet och många hundratals barn är föräldralösa till följd av aidsepidemin. Läkare utan gränser har tillgång till bromsmediciner som köps från Indien och därmed är billigare än de som USA tillhandahåller.
Kvinnorna i Rwanda är mer drabbade än män av hivsmitta och det går 14 smittade kvinnor på 10 smittade män. Det kan bero på att kvinnorna är mer känsliga då man har lättare att bli smittad vid till exempel genitala sår. Men det beror också på att kvinnorna har en mycket utsatt situation och att det enligt den kultur som råder är i princip omöjligt för unga kvinnor att säga nej till sexuellt umgänge. Av de smittade söder om Sahara är 75 % kvinnor och detta oavsett vilken religion de tillhör. Under folkmordet i Rwanda våldtogs många kvinnor och vissa blev smittade av hiv. Detta innebär att det krävs mycket psykologisk hjälp förutom bromsmediciner, och att man genom olika projekt stärker kvinnornas roll.

Helena Berggrens erfarenhet är att följsamhet till medicineringen inte har något med utbildning att göra. Det kan finnas en större följsamhet hos en outbildad person i Afrika än hos en välutbildad person i Sverige. Många ser det positiva i bromsmedicinerna genom att de förbättrar patientens status och bland annat gör att den hivsmittade blir mer accepterad av familjen och samhället. Rådgivning sker i form av stödgrupper bestående av patienterna själva, och varje patient har en personlig följeslagare. Rådgivning är A och O. Man beskriver det som att bromsmedicinerna låser in viruspartiklarna i en bur och att man måste ta medicinen dagligen för att inte viruset ska slippa ut, vilket har varit en mycket illustrativ beskrivning som hjälper till att förstå hur medicinerna fungerar. Små saker betyder mycket, att våga se patienterna som medmänniskor, ta i dem, visa att man bryr sig om dem personligen.
Det gäller att kartlägga familjesituationen och stimulera till familjetestning. Initialt sker täta återbesök för att se om patienten har förstått vad behandlingen går ut på och för att upptäcka eventuella biverkningar. Familjemedlemmar inkluderades i programmet med förtur. En särskilt viktig insats är att behandla gravida kvinnor för att förhindra att barnet smittas av hiv. En behandling med tre olika läkemedel under tre månader före förlossningen reducerar smittrisken till under 1 %. Av de smittade barnen är det många som inte är informerade om sin sjukdom eftersom man inte brukar tala med barnen om denna typ av sjukdomar.

Religionen och tron är mycket viktig för folket i Afrika. 40 % av all vård i Afrika utförs av sk. faith based organisations, det vill säga organisationer som bygger på en religiös grund. Detta gör att ett samarbete med kyrkorna är nödvändigt för att kunna lyckas med ett projekt. Det är också viktigt att kyrkorna tar tag i problemet med de hivsmittade och erbjuder sin hjälp. Vissa sekter ser fortfarande hiv och aids som Guds straff och stöter bort en församlingsmedlem som har blivit smittad. Mycket handlar om kunskapsbrist och rädsla och därför finns det ett stort behov av kunskapsspridande både inom kyrkorna/trossamfunden och bland politiker.

 

Mina erfarenheter från Kenya, Mons. Giovanni Tonucci, påvlig apostolisk nuntie i Norden.

Nuntien kom till Kenya 1996, vilket var hans första möte med hiv/aids som då var vida spridda. Det fanns många föräldralösa barn och änkor/änklingar. Man kan inte generalisera när det gäller Afrika eftersom det rör sig om flera länder som skiljer sig mycket åt inbördes. På vissa punkter skiljer sig dock det afrikanska folket åt i förhållande till vårt rationalistiska tänkande, och det är att man har en mer andlig eller spontan reaktion till problem som uppstår. Detta innebär bland annat att man söker ut den som är skyldig till att en olycka har drabbat byn eller att någon har drabbats av en sjukdom. Det kan till och med gå så långt att man dödar den som man anser är skyldig för att olyckan ska lämna byn. Många förbinder hiv/aids med en förbannelse, som inte har något att göra med ens uppförande och som därigenom inte heller kan förhindras om man ändrar sitt beteende. Därför kan det vara svårt att sprida information om hur man skyddar sig från att bli smittad. Det förekommer även flera farliga lokala och kulturella företeelser, t ex massomskärelse, att brodern till en avliden ärver änkan så att hon får barn inom familjen. Detta har en social betydelse genom att det garanterar en änkas överlevnad, men bidrar samtidigt att man sprider smittan när den avlidne brodern i själva verket dog i aids. En viktig insats som görs är att socialarbetare eller stödpersoner förklarar traditionerna på ett sätt så att de bevaras, samtidigt som man förhindrar vidare smittspridning. Man har till exempel behållit det essentiella i traditionen om änkorna genom att de får bo med broderns familj, men att den överlevande brodern inte ska ha henne som hustru.

I epidemins början, och även i viss mån nu, riktas en stor del av insatserna och resurserna till att förebygga på ett ensidigt sätt genom att distribuera kondomer. Detta är ett ineffektivt sätt att genomföra smittskyddsarbete, eftersom det gäller att i första hand satsa på livsstilsförändringar och utbildning vilket i sig är ett mer resurskrävande arbete men som också kan ge långsiktiga resultat. Därigenom bygger man samtidigt upp samhället och ger en ny chans åt folket att ta tag i sin situation. Det finns de som har blivit smittade utan egen moralisk skuld och som lever ett heroiskt liv genom att hjälpa andra. De hinder som finns på vägen är finansiella problem, korruption och att staten i vissa fall lägger tull på mediciner som skickas från utlandet, vilket gör att de inte kan användas.

Nuntien nämnde också vikten av att kvinnornas situation förändras och att de kräver sina rättigheter, till exempel att änkan får ta emot arvet efter maken istället för makens familj, rättigheter för barnen att gå i skolan, insatser mot diskrimination. Detta åstadkommes genom stödgrupper av kvinnor där de kan dela sina problem och stärka varandra.

Den första och främsta kampen för att förhindra aids är att bekämpa fattigdomen. Därför krävs det många initiativ för skolor, yrkesutbildning och hjälp att starta egna företag. För att åstadkomma det krävs det mycket biståndsarbete, ekonomiska bidrag både från enskilda personer och från större organisationer.

 

Kvinnans utsatthet i krig och kris. Hur förebygga och hur behandla? Christina Doctare, läkare, författare och samhällsdebatör, Sveriges representant för Europarådet i kommittén mot tortyr, expert i krigstribunalen.

Christina Doctare kom i kontakt med hiv första gången på 80-talet då hon arbetade på Sachsska Barnsjukhuset i Stockholm och då hon, utan att veta om det, vårdade det första fallet av aids i Sverige. Det fanns i dåtiden ingen kunskap om sjukdomen och barnet avled trots alla behandlingsinsatser. Den andra kontakten var under en hivkonferens i Montreal 1987. Christina Doctare insåg, efter att ha samtalat med några afrikanska kvinnor som deltog i konferensen, att det stora problemet låg i Afrika, medan konferensen helt fokuserades på smittan bland de homosexuella i framför allt USA. I Indien har man länge arbetat med hiv- och aidspatienter och gett dem en komplementär behandling enligt Ayurveda-tradition. Man har sett effekter av behandlingen i form av längre överlevnad och mindre biverkningar av läkemedel. Behandlingen sköts av nunnor från Sisters of Charity, och åstadkommer att fattiga människor får möjlighet till välbefinnande, till en rimlig kostnad.

Integrativ medicin tar vara på kunskaper från olika håll och från traditionella källor, men betyder inte att man nedvärderar eller förkastar skolmedicinen.

Christina Doctare reste till Balkan under kriget för att i första hand ta hand om rehabiliteringen efter de fysiska skador som hade uppkommit under kriget, till exempel amputationer under fältmässiga förhållanden utan narkos. Snart uppkom även frågan om rehabilitering för kvinnor och barn. Hon tog emot kvinnor som berättade om den etniska rensningen, våldtäkterna, plundringen, bränderna och förföljelserna som hade ägt rum. Systematiska våldtäkter är ofta en militär strategi för att uppnå vissa politiska mål. Det sker genom en systematisk propaganda och en psykisk påverkan som ofta går ut på att ingjuta rädsla i dem som ska genomföra ordern, med insikt om straff för dem som vägrar. Det är alltså inte soldaterna själva som utövar makt utan deras befälhavare som genom soldaternas rädsla och lydnad räknar med att uppnå konkreta mål. Etnisk rensning genomförs på det mest effektiva sättet genom att använda kvinnor och barn som måltavla.

De flyktingar som kommer ur krigets Balkan har anpassat sig väl i det nya landet materiellt genom ett yrke och en god ekonomi, men först senare kommer symptomen i form av ett post-traumatiskt stressyndrom. Detta tillstånd kan bara hävas om de har möjlighet att bearbeta sina upplevelser och tala om dem med andra människor, framför allt med människor som har upplevt samma sak som de själva. Sanningen behöver komma fram. ”Utan sanning, ingen försoning” (Desmond Tutu). Generell amnesti leder till generell amnesi. Det är en individuell amnesti som behövs.

Kvinnor och barn har under historiens lopp nästan alltid utgjort en måltavla i krig. Kvinnor vågar också sällan berätta om sina upplevelser för att de ser det som något skamligt, och lägger skulden på sig själva.
FN:s säkerhetsråd kom med resolution 1325 år 2000, ett dokument som heter ”Women in War and Conflict”. Detta är ett framsteg för att skydda kvinnor i krig, men det har ännu inte implementerats och få vet om att dokumentet existerar. Systematiska våldtäkter i krig och konflikt bryter mot krigets lagar och är ett brott mot Genève-konventionerna. Problemet kvarstår dock att det är svårt att få fram vittnesbörd och det är ytterst få som ännu har blivit dömda för systematiska våldtäkter och övergrepp på barn under krig.

1992 kom den första rapporten om systematiska våldtäkter, och den bidrog till att ICTY bildades i Haag. Men under folkmordet i Rwanda våldtogs i princip alla kvinnor, och en halv miljon mördades.

Efter en stark psykisk påfrestning som skapar ett post-traumatiskt stressyndrom kan man mobilisera styrka för att överleva, men i det långa loppet måste man bearbeta händelserna. Läkningsprocessen måste också ta in den andliga dimensionen, man behöver finna mål och mening med det lidande som man har gått igenom.

Kulturmord och folkmord är två sidor av samma mynt. I krig går mycket ut på att döda det kvinnliga, det moderliga i samhället, vilket också är det effektivaste sättet att bryta ner ett samhälle. Detta måste motverkas genom att sprida moderlighet. Även de mest råbarkade soldater kan reagera och börja reflektera om de blir medvetna om att de står inför någon som kunde vara deras mor.

Ett referat sammanställt av Jenny Olsson, leg läkare, specialist i medicinska njursjukdomar, Universitetssjukhuset MAS i Malmö.




Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän