Kroppsbilder – från ideal till verklighet

Referat från Respekts seminarium
Datum: 13 september 2003
Plats: Katolska skolan, Göteborg

F. Axel Carlberg OP inledde med att hälsa alla välkomna och presenterade seminariets talare:

  • Maria Norberg, diakon i Svenska kyrkan
  • Madeleine Mesterton, ordförande i Riksföreningen Anorexi/BulimiKontakt
  • Lisa Östborn, skådespelerska
  • Bodil Sødal, föreståndare för ett hem för förståndshandikappade
  • Teol. dr. msgr Lars Cavallin

F. Axel höll sedan ett kort anförande och reflekterade över seminariets tema. Han talade om hur människan är en individ redan från konceptionsögonblicket som efter födseln kastas ut i en komplex värld med den för människan unika viljan och förnuftet. Människans kropp måste ses i en i kulturell kontext, vilken avgör hur den behandlas. Det som präglar vår syn på kroppen i dag är idealisering och marknadstänkande, och människan marknadsför i dag kroppar såväl som ideal.

Vi utsätter våra foster för en allt strängare kvalitetskontroll. Även vi som fått chansen att födas känner press att visa upp våra kroppar, och missbruk av anabola steroider samt ätstörningar blir allt vanligare, med förödande konsekvenser. Dagens människa märker sin kropp genom t.ex. piercing, väljer klädstil, skapar en identitet, och uppnår därigenom en gemenskap. Visserligen har alla tider och kulturer haft skönhetsideal, aldrig har de varit så aggressivt saluförda och lett till så mycket ångest som i dagens samhälle.

F. Axel avslutade med att påminna om att varje kropp är skapad till Guds avbild och likhet, och anknöt till den brittiska filmen Hilary & Jackie, om den världsberömda cellisten Jacqueline du Pré, som dog i sjukdomen MS efter en kort men lysande karriär. I filmen frågar Jackie sin man om hon är älskad p.g.a. den hon är eller p.g.a. den musik hon producerar. Vi måste alla få vara älskade för den vi är.

 

Maria Norberg, diakon i Svenska kyrkan med egen erfarenhet av funktionshinder, fortsatte dagen med att tala över temat Skatter i ett lerkärl. Maria anknöt till de tre mord, på utrikesminister Anna Lindh, en 16-årig flicka samt en femårig flicka, som skakat Sverige samma vecka. Alla tre sörjande familjer fick inte på något sätt samma uppmärksamhet, trots av att alla hade samma sorg. Det drogs sedan en parallell till hur vi alla har samma känslor och hur en människas känslor har samma värde som en annans, trots att vissa människor syns, hörs och märks mer än andra.

Maria refererade sedan till Gamla Testamentet och den text där Jeremia möter en krukmakare. Gud är vår krukmakare som gör var och en av oss, och liksom det aldrig går att göra två krukor exakt likadana, finns det inte någonstans två människor som är helt identiska, inte ens enäggstvillingar. Varje människa är unik till kropp, själ och ande, och alla har med sig olika bagage på livets resa. Livet vrider och vänder på oss under tidens gång.

Spelar det någon roll om en upplevelse kommer inifrån eller utifrån, d.v.s. om man upplever och definierar själv eller får det förmedlat av andra? Är det andra som gör den handikappade sjuk? Tar vi omedvetet in andras åsikter och uppfattningar? Alla har vi befunnit oss i den situationen och sett oss själva med andras ögon, men endast två har mandat att beskriva krukan, d.v.s. oss själva: krukmakaren (Gud) och vi själva.

Maria beskrev hur det kan vara tufft, lidande och ”ett himla elände” att vara rullstolsburen, men att det största lidandet är andras attityder, och att man inte alltid själv får sätta ord på ens situation. Är vi dock alla verkligen är skapade till optimal funktion? Kan en kruka fungera utan handtag? Den som är svag i ett sammanhang kan vara stark i ett annat, och vi har i dag många omkring oss som ständigt anser sig själva vara starka, men som innerst inne mår väldigt dåligt. Vi ser allt mer och mer ser på människan som en kostnad för samhället och definierar varandra enbart efter utseendet. Är det kanske i själva verket så att Gud vill at en del liv ska vara annorlunda? Maria avslutade med att med eftertryck säga hur hon känner att hon är skapad till Guds avbild.

Madeleine Mesterton, ordförande i Riksföreningen Anorexi/BulimiKontakt (se www.abkontakt.se) gav sedan en noggrann redovisning av fyra olika ätstörningar: Anorexia Nevosa, Bulimia Nevosa, Hetsätning samt Ätstörning UNS (utan närmare specifikation). Symptomen på varje typ av ätstörning redogjordes tillsammans med de tankar och beteenden som kännetecknar de olika sjukdomarna.

Madeleine poängterade att ätstörningar, som framförallt drabbar unga tonårsflickor, är ett existentiellt problem. Personen som drabbas har ofta tappat bort sig själv och sin egen vilja, och ställer i stället om sig efter vad man tror omgivningen vill ha för att bli så omtyckt som möjligt.

Ätstörningar börjar ofta med en bantning som sedan spårar ur, och sjukdomen leder inte sällan till sociala problem eller andra missbruk. Anorexi har funnits sedan 1600-talet, men aldrig i så omfattande grad som idag. Vår självkänsla och värdekänsla i dag bygger på prestationer och på andras uppfattning, och den psykiska ohälsan bland ungdomar aldrig har varit större. Unga känner att de bör vara perfekta på alla områden, och den frihet vi i dag eftersträvar har en baksida. Människan har oändligt många val på alla områden, och vårt beteende är inte längre styrt av t.ex. familj och religion. Allt går även fort och alla är stressade, och inte heller barn har någon ro med tid att samtala och reflektera.

Madeleine reflekterade över att man i tråkigheten måste möta sig själv och hur många gör allt för att inte ha tråkigt. Nästan alla unga tror att livet handlar om att vara lycklig, och att vara olycklig upplevs som fel. Det finns ett enormt kroppsmedvetande i vårt samhälle samt ett ständigt fokus på mat, och gym och diet har blivit mångas fixering. Samhället blir mer och mer sexualiserat, och är man mellan sju och 50 år vill de flesta se ut som en tonåring. Vi har börjat tro att vi kan ändra vår kropp som vi vill, och vi räcker inte till den bilden av perfektion som vi vill uppnå. Madeleine avslutade alla med att uppmana vuxna att tänka på vilka förebilder vi är och vilken bild vi ger till våra barn.

 

Efter lunch framförde skådespelerskan Lisa Östborn sin monolog, Älska mig som jag är. Monologen, som skrivits av Lisa själv, belyser en handikappad flicka och hennes omgivningar, och gav publiken insikt inte bara i flickans tankar utan även människorna omkring henne. Monologen var en gripande upplevelse och gav anledning till eftertanke.

 

Bodil Sødal fortsatte dagen med att berätta om sina erfarenheter från Mariahuset, ett hem för förståndshandikappade utanför Oslo. Bodil har varit involverad i Mariahuset i snart 30 år och berättade om l’Arche, en fransk rörelse som inspirerat Mariahuset. L’Arche grundades av kanadensaren Jean Vanier, vars filosofi går ut på att förståndshandikappade lever i små kommuniteter med normala. Om just detta handlade Bodils anförande med titeln: Vem är normal?

Bodil berättade om hur vi alla är normala utifrån den vi är, och hur de flesta av oss snabbt lär oss gränser för t.ex. uttryck. En del utvecklingshämmade lever dock i en annan värld helt utanför de gränser som vi andra har satt, men Gud har kallat oss alla vid namn och vi har alla vår speciella gåva. Dagens människa åker på reträtter för att uppleva att ”bara vara”, eftersom vi inte har ro att ”bara vara” i vardagen. För den utvecklingsstörde går däremot varje dag ut på att ”bara vara”. Dessa bland oss är kallade till att vara precis som de är, och vi får aldrig glömma att Guds rike blir uppenbarat genom de svaga. Det är inte bara de svaga som behöver långsamheten, utan vi alla.

Dagens avslutande talare var teol.dr. msgr. Lars Cavallin som reflekterade över kyrkans syn på kroppen. F. Lars är själv ett exempel på modern, manipulativ kirurgi, då han för 15 år sedan genomgick en hjärttransplantation. F. Lars reflekterade över hur begreppen ”kropp” och ”jag” är intimt sammanvuxna; man har inte en kropp, utan man är en kropp, och såväl ande, själ och person förverkligas i kroppen. Människan har i tidigare kulturer försökt att leva i två separata sfärer (ande och kropp) med dåliga konsekvenser. Med för mycket betoning på ande blir samhället kroppsfientligt, och ger man för stor vikt åt kroppen blir resultatet ett oandligt samhälle. Denna spänning hör dock till det att vara människa: ande i kropp – kropp i ande.

I dagens samhälle riskerar vi knappast att ge för stor vikt på anden. Definitionen på det som existerar och erkänns i dag är det som kan vägas, mätas och njutas. Våra forskare vill förklara allt med ”ingenting annat än”, och våra olika sinnen och förmågor reduceras till en viss bestämd plats i hjärnan. Materialismen därför fått en grundval bland folkmassorna och inte bara filosofer.

Medierna bestämmer livsföringen i västvärlden och vårt samhälles liberalism har blivit ytterligt viktigt och omistligt, särskilt efter händelserna den 11 september 2001. Religiositet och andlighet har blivit synonymer för det som anses det värsta av allt: fundamentalism.

Övervikt har kommit att bli något på gränsen till ett brott som måste bekämpas, och att bli över 30 upplevs av många som en tragedi. Ungdomsperioden förlängs, både nedåt och uppåt, och vi dyrkar kroppens möjlighet till njutning. Andlighet är ofta bara intressant i den mån den inte står ivägen för kroppsnjutning, och om man inte mår bra av något eller någon blir detta/denna förkastlig.

Olika kulturer har genom tiderna sett olika på kroppen. Hyllandet av den nakna kroppen i antikens Grekland ansågs frånstötande av judarna. Den Jesus vi möter i Nya Testamentet är däremot högst kroppslig i sin framträdning. Döda blir levande, och hungriga mättas med massor med mat, inte bara med ord. Många av liknelserna anknyter även de till kroppen, och Jesus offrar sin kropp och sitt blod till människan. Kroppens död ger evigt liv, och Jesus blev kött, muskler, ben och senor, även efter uppståndelsen. Så konkret blev ordet, och detta måste vara det starkaste om Guds närvaro som kan sägas.

I västerländsk sakramentspraxis, i motsats till t.ex. kyrkan i Afrika, gör så lite som möjligt med våra kroppar, då det är de andliga aspekterna som är huvudsaken. Askes får dock inte göras till en huvudsak i vår tro, utan ska vara en bisak. Gud är person i den mån han är relation. Utan kropp kan relation inte förekomma och man kan därför inte undgå kroppen. Maria illustrerar och förverkligar våra kroppars helighet.

F. Lars avslutade med att varna för hur vi trampar på varandras kroppsliga värdighet och använde gasningarna i de tyska koncentrationslägren under andra världskriget som exempel. Offrens kroppar trampades till intet och förvandlades till aska. Det är denna respekt för våra heliga kroppar som driver kyrkans motstånd mot det sätt det moderna samhället behandlar våra allra minsta, de ofödda, utan värdighet.

Helena D’Arcy, Respekts Generalsekreterare, avslutade dagen genom att tacka talarna och deltagarna samt ledningen för Katolska Skolan som bidragit till en av deltagarna uppskattad dag.

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän