Abort - en konflikt mellan många parter

Samtalskväll om konflikterna vid abort och om dem som berörs: mamman, pappan, det ofödda barnet, övrig familj, vårdpersonal och samhället.

Referat från samtalskvällen.

Datum: 1 oktober 2009
Plats: S:ta Eugenia kyrka, Kungsträdgårdsgatan 12, Stockholm

Respekts ordförande Helena D’Arcy hälsade alla välkomna och presenterade kvällens medverkande: Anders Milton, som ledde Socialdepartementets arbetsgrupp för rekommendationer om förebyggande av oönskade graviditeter; Maria Olsson, kurator vid minna-mottagningen i Göteborg; samt Jannike Persson, som blev oväntad gravid vid 15 års ålder.

Anders Milton berättade om departementsutredningen som han genomförde på uppdrag av Socialdepartementet: Bättre förutsättningar för det förebyggande arbetet - idépromemoria från Socialdepartementets arbetsgrupp för förebyggande av oönskade graviditeter. Lyssna på föredraget >> I uppdraget ingick inte att diskutera när människolivet börjar, men Anders sade, att man inom Världsläkarförbundet, som han tidigare var ordförande för, har enats om att människolivet börjar när fostret är livsdugligt utanför kvinnans kropp. Sverige har under 30 år haft ett högre antal aborter än andra europeiska länder, men varför antalet är så högt vet ingen och ingen har försökt ta reda på det, påpekade Anders. Det ingick inte heller i utredningens mandat att diskutera fostrets rätt till liv och Anders tror att det beror på att det är en politiskt känslig fråga.

Inom utredningens ram besökte Anders Milton ett tjugotal skolor i hela landet för att undersöka när man ska ge unga människor information. Arbetsgruppen såg bra exempel på undervisning men även brist på engagemang. Det ska läggas vikt på kunskap, attityder och värderingar samt självkänsla, att man ska ge den unga människan en sådan säkerhet till kropp och själ att kunna säga ja när man vill och nej när man inte vill, sade Anders. Därför föreslår arbetsgruppen i utredningen att målen för sex- och samlevnadsundervisningen förtydligas och skrivs in i fler kursplaner, så att lärarna utbildar sig på området och tvingas ta upp frågorna. Det handlar om relationer, påpekade Anders; ungdomar behöver hjälp med att lära sig hur man förhåller sig i en relation och att man ska visa respekt för varandra. Mål för undervisningen bör finnas i kursplanerna för hela grundskolan samt i vissa kärnämnen i gymnasieskolan, och det är viktigt att sex- och samlevnadsundervisningen kontinuerligt utvecklas och anpassas efter den tid vi lever i och utifrån den forskning som görs på området, menar Anders. Han berättade även att det framkommit att de klasser som får undervisning i livskunskap, där man inte pratar om kondomer och sex, utan om relationer, hade bättre sammanhållning och mindre mobbning under alla tre år i gymnasiet.

Skolans innehåll görs för närvarande om, och utbildningsminister Jan Björklund (FP) vill lyfta fram kärnämnena, där sexualkunskap inte ingår. Arbetsgruppen föreslår trots allt att Skolverket får i uppdrag att ansvara för utvecklingen av sex- och samlevnadsundervisningen och att kvalitetsgranska utbildningsmaterialet, samt att Skolinspektionen gör en ny kvalitetsgranskning av undervisningen. Att man i utredningen inte fokuserar på familjen som värdeförmedlare beror, enligt Anders, på att det saknas medel för staten att nå familjer på samma sätt som skolan.

Anders berättade vidare att arbetsgruppen även tittade på elevhälsan och skolhälsovården som de rekommenderar bör finnas på samtliga skolor. Även ungdomsmottagningar bör finnas över hela landet, och genom definition från riksdagen ska kompetensen likformas, anser Anders. Skolhälsovården på högstadie- och gymnasieskolor bör kunna tillhandahålla kondomer, och hormonella preventivmedel bör subventioneras upp t.o.m. 24 år genom ett högkostnadsskydd på 200 kronor om året. Män i en ny relation måste ta ansvar för sin sexualitet och sätta på sig kondom, dels för att undvika oönskade graviditeter och för att undvika smittsamma sjukdomar, påpekade Anders.

Det förekommer ungefär 38 000 aborter i Sverige per år, men verksamheten, som enda medicinska åtgärd, kan i dag inte utvärderas nationellt på grund av att ett centralt register saknas. Det saknas alltså möjlighet att göra heltäckande uppföljningar av komplikationer vid abort, utvärderingar av abortmetoder samt uppföljningar av hälsan hos de kvinnor som genomgått en abort. Detta beror på att abortlagen, som infördes 1975, ansågs vara kontroversiell och man ville skydda kvinnan från ”registerhållning”. Anders anser dock att tanken har lett fel. Den känsliga uppgiften finns redan i dag i kvinnans journal som är datoriserad, och inte omöjlig att komma åt olovligen, påpekade Anders. Ett register för att se socioekonomiska och kulturella samband med abort som endast finns tillgängligt för Socialstyrelsen skulle inte öka kvinnans exponering, sade Anders. Arbetsgruppen tittade på Danmark och Holland, där det finns stora skillnader i abortfrekvens mellan olika etniska grupper. I Danmark är antalet aborter dubbelt så högt bland kvinnor födda utanför Västeuropa och deras döttrar jämfört med kvinnor från Danmark, och i Holland är antalet aborter bland kvinnor från de tidigare kolonierna sju-nio gånger högre än bland holländskor. Om det beror på okunskap, tillgång till preventivmedel eller attityder är dock okänt. Två svenska undersökningar på ett tusental kvinnor pekar på skillnader mellan olika grupper även i Sverige. Ingående information saknas därför kan man inte heller anpassa det förebyggande arbetet, beklagade Anders. Han tror inte att ett statligt register kommer att införas, eftersom det av många misstolkats som en fråga om övervakning av kvinnor.

En undersökning visar att så mycket som 92 procent av abortsökande kvinnor har bestämt sig för abort innan de kommer till abortmottagningen. Det innebär att åtta procent av kvinnorna är osäkra. Det är viktigt, påpekade Anders, att sjukvården bemöter kvinnor på ett neutralt sätt och inte självklart utgår ifrån att de vill ha en abort. Stödsamtalet är ett tillfälle då kvinnor som är osäkra kan komma fram till ett beslut, som de känner är grundat i dem själva, och olika alternativ till abort bör presenteras. Sjukvården har inte levt upp till detta av rädsla att moralisera över kvinnans val, man lutar sig snarare tillbaka på ett sätt som man inte skulle göra om det handlade om ett annat medicinskt ingrepp, sade Anders. Han berättade vidare att de flesta kvinnor som genomgår en abort inte sedan tänker på det. Det är dock 20 procent av kvinnorna som efter en abort besväras och funderar på alternativ som hade varit bättre. Anders Miltons hoppas att departementsutredningen ska bidra till att kunskapen och den enskildas självkänsla gör att ingen försätter sig i en sådan situation, och om man hamnar där ska man kunna fatta beslut grundat i ens egna värderingar, sade Anders Milton avslutningsvis.


Maria Olsson arbetar sedan 19 år som kurator vid minna-mottagningen i Göteborg, där hon träffar kvinnor och par som är osäkra inför en abort eller behöver samtal efter en abort. Lyssna på föredraget >>

Minna-mottagningen i Göteborg grundades i slutet av 1980-talet av en grupp barnmorskor, läkare och socionomer vid en tid då aborttalen och födelsetalen ökade, berättade Maria. Det finns en korrelation mellan antalet förlossningar och antalet aborter, och var fjärde graviditet i Sverige har sedan länge slutat med abort.

Minna-gruppen ville redan från början ge praktiskt stöd utanför sjukvården till kvinnor och par som känner sig osäkra vid en oplanerad eller oönskad graviditet. Med inspiration från den norska organisationen Amathea (www.amathea.no) och med rekommendationer från bl.a. professor Lars Hamberger, som gick i god för minna-mottagningen, beviljade Göteborgs kommun ett projektanslag till en ideell rådgivningsbyrå för tveksamma kvinnor och par.

Bland medarbetarna finns pensionärer som sorterar babykläder, tonåringar som sitter barnvakt och en barnläkare som på sin fritid träffar samtliga mammor och barn. Till minna-mottagningen söker sig kvinnor som känner sig tveksamma och ambivalenta till sin graviditet eller har en partner som kräver abort. Minna erbjuder så många samtal som behövs för att komma fram till ett eget beslut. För kvinnan är det svårt att höra vad hon tänker om hon överröstas av en arg eller förtvivlad man, som tror att hans liv blir förstört om barnet föds, påpekade Maria. Självmordshot från mannens sida är mycket vanliga i den här situationen. Det kan även finnas påtryckningar från andra anhöriga eller vänner, som hotar att lämna kvinnan i sticket om hon föder barnet.

För den här gruppen är en snabb abort inte bra, och även om kvinnan till slut gör abort anser Maria att det blir bättre för henne på sikt om hon får tillfälle att stanna upp och tänka efter. Efter aborten erbjuder minna-mottagningen samtal så länge det behövs. Även kvinnor som gjort abort längre tillbaka söker sig ibland till minna-mottagningen för samtal. Det blir ofta långa samtalskontakter som ska leda till ett avsked och en ny riktning framåt, berättade Maria. Hennes erfarenhet är att det underlättar kvinnans läkande om fostret behandlades på ett värdigt sätt efter aborten.

Minna erbjuder även föräldrautbildningar för dem som redan under graviditeten vet att de kommer att bli ensamstående mammor. Årligen deltar 70 – 80 kvinnor fram till dess att barnet fyller två år. Utbildningsnivå hos kvinnorna som söker sig till minna-mottagningen är varierande, men många som arbetar inom vården, och Maria antar att de vill kunna prata utan att ses av kollegor. Även om män med invandrarbakgrund är överrepresenterade bland paren hos minna-mottagningen söker sig få invandrade kvinnor dit.

Maria berättade vidare att även om olika undersökningar har kommit fram till att majoriteten av de kvinnor som gjort abort är nöjda med sitt val, vet de som möter kvinnor med aborterfarenhet att aborten påverkar senare beslut i livet, ibland på ett negativt sätt. Rädslan att aborten kan ha lett till sterilitet gör att kvinnan testar sin fertilitet, Maria efterfrågar statistik över hur många som är gravida igen ett halvt år efter aborten, något som hon uppfattar som mycket vanligt. Den offentliga vården erbjuder samtal hos kurator och psykologer inom mödra- och barnhälsovården eller inom psykiatrin. Maria påpekade att ingen vet hur många som specifikt söker stöd p.g.a. abort men misstänker att kvinnor inte vänder sig till dit aborten utfördes.

Maria berättade även om en studieresa till Storbritannien, som personalen knuten till minna-mottagningen nyligen gjorde. På Marie Stopes International, Storbritanniens största privata kedja av abortkliniker, såg Maria hur snabbt det gick från första telefonsamtalet till abortmottagningen, där ultraljudet för att fastställa graviditeten gjordes samtidigt som den abortframkallade medicinen intogs. Kvinnor kan uppfatta detta som positivt, eftersom snabbheten ger sken av att ingenting har hänt, men Maria berättade att hon inte tror att en så snabb process är psykiskt hälsosam i det långa loppet. När hon besökte CareConfidential (www.careconfidential.com), en brittisk webbportal för några av de många centra som erbjuder vägledning för oväntat gravida, blev det tydligt att kvinnors behov av samtal både på webben och på mottagningar har ökat, och samtal och eftertanke före abort gör att kvinnor mår bättre i längden, fastslog Maria

Avslutningsvis sade Maria att det krävs medvetna insatser på olika nivåer för att antalet aborter bland unga ska minska. Det s.k. Gotlandsprojektet, som under första hälften av 1970-talet gick ut på att undervisa ungdomar i sex- och samlevnad, för att få ner antalet aborter, visade goda resultat, men när projektet var avslutat återgick allt till samma nivåer som före projektet.


I ett samtal med Helena D’Arcy berättade sedan Jannike Persson om sitt liv när hon som 15-åring blev gravid och om bemötandet i sjukvården och samhället. Lyssna på samtalet >> Idag är hon stolt mor till tvåårige sonen Oliver.

Jannike berättade att hon för tre år sedan under två veckor hade ont i magen och därför till slut blev undersökt på akuten. Läkaren kunde inte fastställa något fel, och bad henne att ringa till kvinnokliniken nästa dag för vidare undersökning. Jannike var orolig för att hon skulle få vänta i fem-sex veckor med magont innan hon skulle få en tid för undersökning, och på hennes begäran gjordes ett graviditetstest på akutmottagningen. Testet var positivt, och läkaren tyckte att Jannikes tillstånd var akut, och hon fick utan problem en akuttid på kvinnokliniken morgonen därpå.

På kvinnokliniken gjordes en ultraljudsundersökning för att fastställa graviditeten och sedan ombads hon att gå ut till receptionen och boka en tid för abort. Jannike undrade vad som skulle hända om hon inte ville ha en abort, och hennes mor, som var med vid undersökningen, sade att de kunde fundera över saken hemma. Sju dagar senare, när hon hade fått en ny tid på kvinnokliniken, slog Jannike fast för personalen att hon ville behålla barnet.

Jannike var från början säkert på att hon ville behålla barnet, därför att abort under hela hennes uppfostran har ansetts vara fel. När Jannike hade bestämt sig att hon ville behålla barnet blev föräldrarna trots detta arga, det arrangerades krissamtal på ungdomsmottagningen och hennes far talade inte till henne under flera veckor. Hans inställning mjuknade dock efter en tid, när han såg att Jannike menade allvar.

Jannike hade då varit tillsammans med barnets far i nästan två år och han lovade till en början att stötta hennes beslut. Löftet bröts rätt fort när hon hade bestämt sig, berättade Jannike. Under graviditeten träffades de två emellanåt, men idag träffar Oliver inte alls sin far, då han har fått umgängesförbud.

Vännernas reaktion på graviditeten var enbart förvåning. För att underlätta för unga kvinnor som inte väljer abort, menar Jannike, är det viktigaste att sjukvården bemöter på rätt sätt och inte självklart förutsätter att alla önskar abort. Hon hade velat höra från kvinnokliniken att hon skulle gå hem en vecka och fundera och sedan återkomma med sina tankar för att prata om dem, inte, som det nu hände, att hon skulle gå till receptionen och beställa tid för abort. Med tid att tänka efter skulle kvinnor inte bli överrumplade utan hinna tänka över vad de verkligen vill, påpekade Jannike.

På frågan om varför så pass få unga flickor väljer att behålla barnet om de blir oväntat gravida, svarade Jannike att hon tror att många flickor inte tror på sig själva och att det finns en stor brist på självkänsla bland tonårsflickor i dag. Även hon har som ung mamma många gånger fått höra att hon bara är ett barn. Jannike berättade vidare att hon aldrig har ångrat att hon valde att fullfölja graviditeten, men att midsommaren när hon var gravid och nyårsafton när Oliver var nyfödd var tuffa, när Olivers far och alla hennes vänner ute och festade och hon var ensam kvar hemma. Vid det här laget värdesätter hon inte utekvällar på samma sätt längre.

Hur livet skulle ha blivit utan Oliver har Jannike funderat en hel del över. Hon skulle fylla 14 år när hon träffade Olivers pappa, vilket är rätt tidigt, anser hon. Jannike berättade vidare att han nu umgås med fel folk och att hon också var på väg åt det hållet. Hon tror att hon vid det här laget antingen hade tagit droger eller hade tagit livet av sig om hon inte hade fått Oliver, och därför är hon övertygad om att det finns en mening med att hon blev gravid och att det var meningen att hon skulle behålla Oliver, påpekade Jannike.

Jannike har en hel del att berätta om hur hon som ung mamma bemöts. När hon var höggravid träffade hon en ung man som förhörde sig om Jannike var gift och sedan sade, att om det hade varit i hans hemland hade Jannike blivit stenad. På ett föräldramöte på Olivers dagis tillfrågades hon av en annan pappa om sin ålder, och då kom de fram till att han arbetade på dagiset när Jannike själv gick där, trots att de nu båda är föräldrar. Jannikes klassföreståndare i klass nio försökte få Jannike att förstå att det är svårt att klara sig ekonomiskt när man är ung, ensamstående mamma, och en annan lärare påpekade vem pappan var och det olämpliga i att få barn med honom. Det är främst den sortens kommentarer som Jannike har fått som ung gravid och ung mamma, berättade hon avslutningsvis.


Efter de tre inläggen följde en paneldebatt med intensivt deltagande från publiken. Respekt tackar alla deltagare för intressanta föredrag och personliga berättelser.


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän