Berikande eller belastande? Att bli gammal i dagens Sverige

Referat från seminariet
Datum: 18 september 2004
Plats: Kulturen, Stora Algatan, Lund
Föredragshållare: Jeanette Unger Skou, p. Johannes-Maria Størksen OCD, Birgitta Odén, Björn Lindgren, Barbro Beck-Friis, Anna Bäsén, Christina Doctare

Benedicta Lindberg från Respekt hälsade alla åhörare välkomna och introducerade dagens talare:

  • Jeanette Unger Skou, Respekts viceordförande och psykolog
  • p. Johannes-Maria Størksen OCD, psykiater och karmelitpräst
  • Birgitta Odén, professor emerita i historia
  • Björn Lindgren, professor i hälsoekonomi vid Lunds universitet
  • Barbro Beck-Friis, professor i geriatri, Silviahemmet
  • Anna Bäsén, journalist och författare
  • Christina Doctare, läkare och författare

Som vice ordförande i Respekt hälsade Jeanette Unger Skou alla föreläsare och seminariedeltagare välkomna. Dr. Axel Carlberg OP, etiker, dominikanpräst och ordförande i Respekt, kunde inte som planerat inleda seminariet. Jeanette startade med att kort presentera Respekt, och talade sedan om hur ålder och åldrandet i vårt moderna samhälle ofta beskrivs i massmedia med negativa tongångar. Åldrandet har blivit något skamfullt eller märkligt i ett samhälle där jakten på ungdom premieras.

Ivar- Lo Johansson skrev redan 1971 i Ålderdoms Sverige att ”gamla blivit samhällets grå negrer och att de unga vill likt de vita ta landet i besittning”. Håller det på att ske en mönsterförändring i vår tid? Jeanette menade att åldrandet inte är en sjukdom utan en högst naturlig process, en kedja av förändringar i relation till ålder, kultur, arv och miljö. Det är viktigt att särskilja åldrandet från de sjukdomar som kommer med hög ålder. Ålder och åldrandet är sammansatta och verkligen relativa begrepp. Ordet gammal är också ett högst relativt begrepp. Lennart Levi skriver i sin bok Livet efter 60: ”Somliga är gamla redan vid 40 och andra har inte ens blivit det vid 80 års ålder”. Han menade att ett av livets konststycken är att komma i mål med hälsan i behåll – att man lyckas leva länge och dö ung.

I Jobs bok 12:12 kan vi läsa ”med hög ålder följer vishet, långt liv skänker insikt”. Jeanette frågade, om vi verkligen tar tillvara de äldres vishet och insikt i dagens olika samhällssfärer. Är det inte så att med åren följer en tilltagande enkelhet och en ökad förmåga att se livet i större sammanhang? Kanske de äldre rentav kan visa oss nya former av närhet till livet och dess väsentligheter? I en artikel i Signum av forskaren Britt Östlund, knuten till tema äldre och åldrande vid Linköpings universitet, kan man läsa att 18 procent av Sveriges befolkning är 65 år och äldre. I Europa är hälften av befolkningen över 50 år. Ålderspensionärer kan ha sina föräldrar i livet, det vill säga två generationer som är ålderspensionärer. Vad betyder det för vår organisation och utveckling av samhället i framtiden?

Tvärtemot gängse föreställningar tar dock anhöriga hand om sina äldre. Visst finns det ensamma och övergivna äldre i vårt samhälle, men 70 procent av de anhöriga år 2000 tog hand om sina äldre jämfört med 60 procent 1994. Jeanette fortsatte med att 55+ betyder i dag, att man är för gammal för arbetslivet, vilket många människor fått erfara vid såväl nyrekrytering som nedläggning. Varför finns det inte plats för äldre människor i den nya ekonomin? En god, modern och flexibel arbetsmarknad där alla åldrar kan vara representerade bör vi också sträva efter. Numera finns det en arbetsförmedling för äldre i Stockholm, Göteborg och snart även i Malmö.

Jeanette avslutade sin inledning med en dikt av Vera Rosenqvist:

Trånga gränser
Just nu lever jag
inom rummets och tidens
trånga gränser.
Det förgångna
finns bakom mig
och ännu vet jag så lite
om det hemlighetsfulla
framför mig.
Jag vill leva i nuet
då öppnar sig rymden
och evigheten
för mig.

 

Pater Johannes Maria Størksen hade Mötet med de gamla i bibeln som tema för sitt anförande. Historien om gamla i bibeln är vår egen historia som äldre. Människan är skapad dödlig, vilket inte var så från början utan kom med förvisningen ur paradiset. Åldrandet är den sista fasen i processen som förbereder oss på den fysiska döden.

Äldre människor och deras liv möter man i bibeln på två olika sätt. Dels som namngivna människor där Gud ingrep i deras liv, dels som kommentarer till att vara gammal och råd till de äldre samt rekommendationer till oss andra hur man skall bemöta dem. I Visdomsböckerna står att om en människa lever i många år, skall hon glädjas åt alla dessa år.

Bibeln har enligt f. Johannes-Maria två budskap till de gamla. Den första är de äldres ansvar och mission att komma ihåg, att reflektera och att berätta. Det andra påminner om de äldres svaghet och styrka.

F. Johannes-Marias anförande avslutades med ett citat av en fransk mystiker: Ålderdom, välsignade livsetapp
I förväg hälsar jag dig
Jag fruktar dig men jag borde älska dig
som livets lyckligaste ålder,
eftersom du är dess slut.
Jag skall älska dig som gryningen till den eviga dagen,
där jag redan ser mina tinningar vittna av dina första spår,
där ett leende lekar på mina läppar.
När jag blir gammal - om jag
blir gammal, skall jag trösta mina barn och säga
till mina barn vad jag ännu inte vågar säga.
Med vilken glädje jag kastar varje förflutet år bakom mig
eftersom det inte befinner sig mellan mig och evigheten.

 

Hur tar vi hand om våra äldre – historiska och antropologiska aspekter, var ämnet Birgitta Odén talade om. 

Svårigheten med att tala om dessa två perspektiv, menade Birgitta, är metodologisk eftersom det finns en ”våldsam tolkningskollison” som uppstått inom antropologin mellan å ena sidan kulturella och å andra sidan naturvetenskapliga tolkningsmodeller. Ändock kan man säga att åldrande är både ett biologiskt fenomen – en nedbrytning av organismen mot den ofrånkomliga döden – och en social konstruktion, som varierar över rum och tid. Frågan ställs därför på följande sätt. Är det arv eller kultur som gör att vi vårdar våra äldre? 

Historiska aspekter
Birgitta tog spjärn emot bibelns bud om att hedra sina föräldrar för att poängtera, att det alltid funnits en social konstruktion som tryggat de äldres behov av vård. Denna sociala konstruktion kodifierades i Sverige genom medeltidslagarna samt genom lagar från 1734, 1956 och 1972. Paradoxallt är det, att i och med välfärdsstatens utveckling upphörde barnens ansvar gentemot sina föräldrar, men inte ömvänt. Hur dessa normer och lagar följdes är förstås en annan sak. Lagen om Våld mot föräldrar från 1606 tillämpades fram till 1868 och kunde resultera i dödsstraff. Men det finns sannolikt ett stort mörkertal i form av ostraffade lagöverträdelser. 

 Historien om hur de äldre har vårdats kan också studeras genom att granska 1) hur näringsstrukturen påverkat vården av omsorgen om de äldre, 2) hur den sociala stratifieringen, inklusive det nuvarande pensionssystemet, påverkar äldreomsorgen, samt hur 3) socialpolitiken, inte minst nuvarande äldrepolitiken, bestämmer hur äldreomsorgen ser ut.

Sammanfattningsvis har det alltid funnits i Sverige en samhällskonstruktion som, i princip, tagit ansvar för vård och omsorg om gamla individer. Detta betyder inte att det inte funnits ovilja och konflikter mellan generationerna, eller attityder av förakt och förlöjligande. Det betyder helt enkelt att det i Sverige varit lag, norm och moral att låta gamla leva och att dela brödet med dem. Samhällets ansvar för gamla och oförsörjda har skötts under ett visst mått av kontroll genom biskopar, landshövdingar och i vår tid genom socialstatisktik. Formerna får vården av äldre har förändrats över tid, beroende främst på arbetets struktur och tillgången på resurser.

Antropologiska aspekter
Att de äldre alltid vårdats kan också beläggas empiriskt genom arkeologisk forskning (jfr. Stig Welinder, The Archaeology of Old Age, 2001). Caroline Arsini har studerat antalet gamla i gravarna och deras sjukdomar och dödsorsaker. Elisabeth Iregren har utvecklat en social konstruktion kring ålderdomen på basis av fyndsituationen.

Folkloristiken, som studerar de folkliga berättelser, kan rektifiera vissa föreställningar, till exempel om ättestupan. Birgittas tolkning, som vilar på källkritik och mytkritik, visar att ”ättestupan” är en skröna, en isländsk skämtsaga från 1300-talet.

Traditionellt har antropologernas intresse för äldrevård kretsat kring frågan om gerontocid och dödshjälp. Här får man lätt intrycket av att alla utomeuropeiska stammar och folkslag tagit livet av de gamla. Birgitta och antropologen Monica Udvardy har båda kommit fram till att föreställningen om äldremord är starkt överdriven i allmänföreställningen. Deras slutsats, genom studier av lågtekniska kulturer, ger inte stöd för föreställningen att människor regelmässigt dödat gamla individer, eller låtit dem svälta ihjäl. Detta var en undantagsföreteelse, spridd över hela jorden, som vanligtvis var föranledd av vandringar (hos till exempel lappar och eskimåer) eller av svältkatastrofer. Vad som, däremot, sällan rapporterats i antropologiska studier är de äldres viktiga funktion i samhällsuppbyggnad (jfr. studier av Monica Udvardy och Kristen Hawkes).

När man flyttar jämförelsen från olika kulturer till en jämförelse mellan människor och djur framträder en tydlig skillnad när det gäller det biologiska och det sociala åldrandet. Hos människor delar majoriteten av de överlevande ”mat” med gruppen och vårdas när de blir handikappade. Hos våra apfränder, de stora gorillorna, lever däremot inte individerna över den reproduktiva åldern. Detta förklarar sociobiologerna genom att hävda att omsorgen från mormödrarna har varit genetiskt betingad inom en linje av hominider och gjort den extremt framgångsrik i reproduktionen.

Birgittas tes är sammanfattningsvis att den mänskliga reproduktionen varit så utomordentligt framgångsrik genom att genetiskt och kulturellt utveckla tregenerations-reproduktionen (jfr. Odén, Åldrandet ur evolutionshistoriskt perspektiv, Århus, 2002). Bindeordet mellan den historiska och antropologiska aspekten – ordet och – utmynnar således i en ny, tredje förklaring till att vi vårdar våra gamla.

Nästa anförande var av Björn Lindgren, professor vid Lunds universitets Centrum för Hälsoekonomi, som talade om En åldrande befolkning - har vi råd med våra gamla? Enligt Björn kan frågan i rubriken vinklas på flera olika sätt:

  • har vi råd att vara utan våra gamla?
  • har vi råd att bli gamla?
  • vad har vi råd med som gamla?

Som svar på första frågan kan sägas att vi idag mycket dåligt använder den resurs som de gamla representerar i vårt samhälle, både ekonomiskt och mänskligt. Detta behandlades även av andra föreläsare under dagen. Svaret på den andra frågan är att vi åtminstone borde ha råd att bli gamla. Av varje 10-krona vi som gamla får från det offentliga har vi själva under vårt aktiva liv betalt in 8 kr; vissa betydligt mer, vissa lite mindre. Svaret på fråga tre är att det beror på tillväxten i ekonomin, men också på vilka prioriteringar som görs.

Björn gav sedan åhörarna ett antal intressanta fakta om samhällsekonomi och förväntad samhällsutveckling:

  • Sverige är fortfarande ett av världens rikaste länder, även om vi på 20 år halkat ned från plats nr 1 till plats nr 14. Vår BNP per capita var 2002 265.000 kr, att jämföras med Luxemburg (480.000 kr), USA (352.000 kr), Norge (345.000 kr) och Danmark (284.000 kr).
  • Hälso- och sjukvården i Sverige kostar i dag 9% av BNP.
  • Vi har ett problem på grund av att utgiftskvoten legat kraftigt över skattekvoten mellan år 1980 och 2000. Gapet täcks med lån vilket genererat en mycket stor statsskuld, vars räntor och amorteringar nu tär på den gemensamma kakan.
  • Av den offentliga konsumtionen går 22 procent till social trygghet, 24 procent till hälso- och sjukvård och 23 procent till utbildning.
  • Det är de mycket gamla som står för den överlägset största delen av sjukvårdskostnaderna, framförallt i livets slutskede.
  • Åldersfördelningen kommer att ändras så att andelen av befolkningen över 65 år kommer att öka från 14 procent (1970) till 21 procent (2020), medan andelen i produktiv ålder (20-65 år) minskar från 58 procent till 56 procent.
  • Antalet arbetade timmar/individ i produktiv ålder sjunker.  

Med detta som bakgrund, fortsatte Björn, är det uppenbart att något måste göras för att vi även i framtiden skall ha råd med åldringsvård med bibehållen kvalitet. Vad kan förändras? Att öka skatterna är tveksamt, eftersom det med all sannolikhet skulle resultera i minskad produktivitet, då arbete skulle löna sig i ännu mindre grad än i dag. Att ta ut högre avgifter för äldreomsorgen borde vara en möjlighet, eftersom i dag endast cirka 5 procent av äldreomsorgen är avgiftsfinansierad, medan resten är skattfinansierad. Att öka andelen anhöriginsatser skulle även det vara svårt, då redan i dag 70 procent av äldreomsorgen sköts av de anhöriga. Sedan cirka tio år är denna andel dessutom stigande. En öppning torde vara att öka andelen privat verksamhet. Vi ser redan i dag en trend till att befolkningen är beredd att betala mer för ökad kvalitet i sjukvård och äldreomsorg. Att förbättra produktiviteten är inom sjukvården alltid en möjlighet genom nya tekniska lösningar, men äldreomsorgen är mycket personalkrävande. Mänsklig kontakt är en väsentlig del av omsorgen.

Björn poängterade också, att fram till år 2020 går 650.000 (50 procent) av alla arbetande inom vård och omsorg i pension, och på grund av det ökande antalet äldre och mycket gamla kommer det förutom ersättning för pensionsavgångarna att behövas anställas ytterligare 150.000 arbetstagare inom sektorn.

Björn sammanfattade med att besvara de inledande tre frågorna sålunda: visst har vi råd att bli gamla – det är en fråga om prioriteringar.

 

Professor Barbro Beck-Friis talade sedan om Att leva med demens. Barbro delade med sig av sin kunskap och sin långa erfarenhet samt gav konkreta råd till både anhöriga, vårdpersonal och andra som kommer i kontakt med dementa och dess anhöriga.

Vad är demens? Demens är inte ett friskt utan ett sjukt åldrande, som beror på att nervceller eller nervbanor, som är viktiga för vår intellektuella funktioner, skadas eller dör. Kunskap och utbildning om hjärnan är nyckeln till förståelse av olika och svåra symptom som den demenssjuke kan uppvisa.

Barbro berättade, att för den som drabbas av demens innebär sjukdomen tvära kast mellan närvaro och frånvaro, mellan trygghet och rädsla. För de anhöriga innebär sjukdomen samma tvära kast, fast mellan hopp och förtvivlan, mellan försök att hjälpa och en känsla av vanmakt. Därför har demens också kallats för ”de anhörigas sjukdom”.

Demens – vår fjärde största folksjukdom – är ett samlingsnamn på olika sjukdomssymptom som uppstår då hjärnans nervceller av olika orsaker förtvinar och dör. Det innebär en fortlöpande nedsättning av minne och andra intellektuella funktioner såsom språk, tankeförmåga, möjlighet att orientera sig i tid och rum och påverkan av personlighet och känsloliv. Det mest kända demenssjukdomen är Alzheimers sjukdom, vars orsak vi ännu inte känner. I Sverige beräknas 160.000 personer lida av demens, och antalet demenssjuka ökar ständigt i takt med att befolkningen blir allt äldre. Omkring hälften av dessa har Alzheimers sjukdom. Varje år utreds cirka 15 000 svenskar för demens eller demensliknande symptom.

Vanliga symptom vid Alzheimers sjukdom är:

  • närminnet försämras och man kommer inte ihåg vad man pratat om, läst eller hört
  • passivitet och problem med vardagliga göromål som att laga mat, klä sig och sköta ekonomi
  • problem att på egen hand sköta sin hygien
  • rubbning av tidsuppfattning, sömnrubbningar och ibland ”nattvandringar”
  • orienteringsproblem, även i den vanliga hemmiljön
  • svårigheter att känna igen till och med sina närmast anhöriga
  • problem att uppfatta innebörden i ord - ”bingobricka” kan bli ”lingondricka”
  • rädsla för nya saker, mörka mattor kan uppfattas som vatten eller hål
  • aggressivitet
  • gråtmildhet

Barbro förklarade, att det är långt ifrån lätt att vara anhörig till eller att arbeta med dementa patienter, men det kan bli lättare om man besitter kunskap om sjukdomen och vet hur man ska bemöta den sjuke. Demens är inte bara den sjukes lidande, men den anhöriges tunga börda.

Barbro delade med sig av goda råd på hur man kan hjälpa en dement:

  • Jäkta inte.
  • Anpassa dig till den dementes takt.
  • Låt miljön vara lugn och rofylld.
  • Underskatta inte betydelsen av glädjeämnen – god mat, bekant musik, fotografier av älskade nära och besök av barnbarnen kan ”lyfta” en dement.
  • Tänk på att den dementa oftast bara kan koncentrera sig korta stunder.
  • Undvik stress och folksamlingar som leder till förvirring och osäkerhet.
  • Tala långsamt och tydligt, om en sak i taget och i korta meningar, och invänta svaret även om det dröjer.
  • Ha ögonkontakt och befinn dig på samma nivå – sitter den sjuke så sitt själv.
  • Använd kroppsspråket.
  • Peka på kaffekoppen när du vill servera kaffe.
  • Föreslå respektive be endast om en sak i taget. Undvik flera alternativ.
  • Undvika mörka färger på mattor och möbler – de kan uppfattas som farliga.
  • Undvik vita kläder, som uppfattas dåligt av den sjuke.
  • Bästa färgen är korallröd.
  • Tala med – inte om – personen i andras närvaro. Brusa inte upp – den sjukes ilska är ofta ett uttryck för ångest, inte vrede.
  • Tillrättavisa inte en dement, anpassa dig istället till hans eller hennes situation.
  • En demenssjuk är en vuxen person, som mår dåligt av att bli behandlad som ett barn.

 

Anna Bäsén, medicinreporter vid Expressen och författare, hade som tema Skröplighet och förfall eller en berikande avslutning på vårt liv?. Anna talade om äldrevården i vardagen, som för henne blev en konkret fråga när hennes mor drabbades av sjukdom och ålderdom. Anna lade vid den tiden för en tid sitt arbete som journalist åt sidan och arbetade som undersköterska i äldreomsorgen. Hon arbetade som timvikarie och fick på så sätt insyn i verksamheten vid olika vårdhem. Efteråt skrev hon en bok om sina upplevelser som låg som grund för hennes anförande. Boken heter Vem ska ta hand om min mamma?, och Annas slutsats är att hennes pappa får axla detta. När en människa, som Annas mamma, är gammal och sjuk behövs en koordinator för alla olika insatser. Det finns ett antal olika människor som vårdar olika kroppsdelar eller åkommor men inte kommunicerar med varandra inklusive läkare, sjuskötare, sjukgymnast och apotekare. Anna menade att det skulle behövas samordning av en annan än den redan hård belastade och inte alltid kompetenta familjen.

Anna menade, att när man talar med politiker, så verkar allting vara bra när det gäller omsorgen av de gamla. Samtidigt finns vårdpersonal som inte vågar berätta hur det verkligen står till, eftersom de är rädda för repressalier. På sin höjd gör de anonyma anmälningar. De äldre är i regel inte kapabla att säga hur förhållandena är, och familjen är också rädda för att deras anhöriga blir sämre behandlade om man klagar på vården eller personalen.

Anna upptäckte under sin tid som anställd inom äldrevården att alla vårdhem är väldigt olika i sin kvalitet. Enligt Anna verkar det vara så, att de vårdhem som har en kristen grund är bättre, kanske därför att man har en gemensam värdegrund, vilket oftast saknas i de kommunala hemmen. Ett vinstdrivande hem som skulle börsnoteras var enligt Annas erfarenhet sämst, därför att man sparade på precis allt. Personalen sparades in, och de få som var kvar skulle laga mat och baka bröd. Blöjorna byttes bara en gång per dygn eller sattes två på varandra för att man skulle slippa byta ofta, och promenader eller sysselsättning var det inte att tänka på. När Anna gjorde en Lex Sara anmälan om förhållandena skulle den gå till hennes egen chef. Eftersom hon bara var timvikarie togs den inte på allvar och inga förändringar skedde, förutom att hon blev struken från timvikarielistan.

Anna berättade, att reglerna för anmälan är diffusa. De bygger på att personalen slår larm, och de som anmäler får ingen respons eller riskerar repressalier. Därför är det få som klagar över missförhållanden. Dessutom är det två myndigheter som är ansvariga för äldrevården: socialstyrelsen (ansvarig för det som är medicinskt) och länsstyrelsen (ansvarig för det som är omvårdnad). Liggsår är både ett medicinskt problem och ett omvårdnadsproblem, likaså är svält både omvårdnad och medicinskt. På så sätt känner ingen myndighet ansvarighet och problemet faller mellan stolarna.

Anna hade några konkreta förslag för att komma till rätta med missförhållanden i äldreomsorgen:

  • Etablera en miniminivå i äldreomsorgen, till exempel att man har rätt till mat tre gånger om dagen och att man inte ska behöva dö ensam.
  • Sätt en gräns för hur lite personal man få ha. De gamla ska inte behöva låsas in på grund av personalbrist.
  • Se över Lex Sara - ta bort att anmälan ska lämnas hos chefen.
  • Reducera tillsynsmyndigheterna till en med klar ansvarsbeskrivning.
  • Upprätta ett sorts betygsystem för alla hem, där man delar ut en ”gyllene rullator” för bra vård.
  • Låt de anhöriga hjälpa till om de vill, utan att göra situationen svår för dem.

Annas slutsats var att personalen i vården med få undantag gör ett utmärkt jobb. Det är genom besparingar, osynligheten och det hårda jobbet utan pauser som de blir knäckta både fysiskt och psykiskt. De skulle alla må bra av en omvärdering, det vill säga bättre utbildning och högre lön för att höja deras status.

 

Dagens sista talare, Christina Doctare, talade om Människosyn i äldreomsorgen utifrån sina erfarenheter från arbete med äldrevård samt från vården av sin egen mamma, som bodde hos Birgittasystrarna fram till 2002. Christina pekade på skillnaden mellan människans autonomi och integritet. Begreppen blandas ofta ihop i vården men även i vår lagstiftning. Dagligen i äldrevården kränks integriteten, det självklara människovärdet, medan autonomin kan vara hög.

I Birgittasystrarnas omsorg för människor möts däremot de äldre med en självklar värdighet, som har sin grund i kärleken till människan och respekt för människovärdet. Människosynen i vården uttrycks ofta i de begrepp och ord som används inom marknadsekonomin. Patienter kallas för kostnadsställe och benämns ofta som tärande på ekonomin. Christina menade, att en reflektion kring människosynen är avgörande inom vården. Det handlar inte enbart om resurser, utan om hur man tar hand om varandra och vilket språk man använder i beskrivning av de äldre.

Det krävs enligt Christina en förnyelse inom vården som till exempel att överlåta mer makt till patienter. Andlig vägledning och kunskap om människans okränkbara värdighet är också ett område som saknas inom vården. Christina påpekade att individen har rätt till integritet, hälsa och en tillsyn som är värdig namnet, och hälsa och omvårdnad är en mänsklig rättighet enligt FN:s deklaration.

Christina hade som gästtalare syster Austin från Indien, som under den återstående tiden berättade om Ayurveda, en indisk alternativ läkekonst där olika örter och meditation spelar stor roll.

 

För de mycket intressanta och entusiastisk hållna föredragen tackar Respekt alla talare!

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän
p. Johannes-Maria Størksen OCD
p. Johannes-Maria Størksen OCD

Birgitta Odén
Birgitta Odén

Björn Lindgren
Björn Lindgren

Barbro Beck-Friis
Barbro Beck-Friis

Anna Bäsén
Anna Bäsén