Att värna om barnen - om deras integritet, behov och utsatthet

Barn har aldrig haft det så bra som idag. Eller?

Referat från seminariet.

Datum: 30 oktober 2008
Plats: S:ta Eugenia kyrka, Kungsträdgårdsgatan 12, Stockholm

Talare:

Agne Larsson, professor emeritus i pediatrik vid Karolinska institutet

Hélena Regius, Fil. dr. i socialantropologi och lektor vid Linköpings universitet

Jenny Ingårda, Fil. mag i psykologi och samordnare för information och utbildning vid BRIS (Barnens rätt i samhället)

Moderator:

p. Erwin Bischofberger, professor emeritus i medicinsk etik, Karolinska institutet

Helena D’Arcy, Respekts ordförande, hälsade alla välkomna och presenterade kvällens tema: Att värna om barnen - om deras integritet, behov och utsatthet, med underfrågan Barn har aldrig haft det så bra som idag. Eller?. Helena förklarade hur arbetet för ofödda barn är en av Respekts hjärtefrågor och berättade att man därför tyckte det skulle vara intressant att sätta strålkastaren även på födda barns livsvillkor och situation i dag.

Jenny Ingårda talade om BRIS (Barnens Rätt I Samhället), som är en ideell organisation och som bildades 1971. BRIS huvudsakliga uppgift är att bedriva Barnens Hjälptelefon, BRIS-mailen samt BRIS Vuxentelefon om barn. Lyssna på föredraget >>

Jenny Ingårda påpekade att de barn som tar kontakt med BRIS är missnöjda med något i sin tillvaro; nöjda och glada barn hör inte av sig. Det är något man måste ha klart för sig när man presenteras för statistik om barns välbefinnande från BRIS.

Under 2007 hörde sammanlagt 21 401 barn, främst flickor, av sig till BRIS för en stödjande kontakt. Det året stod flickor för 79 procent av kontakterna i Barnens Hjälptelefon och 88 procent av kontakterna i BRIS-mailen. På BRIS Vuxentelefon om barn är fördelningen mer jämn, dit hör vuxna i 56 procent av samtalen av sig om flickor medan resten av samtalen handlar om pojkar. Till BRIS är alla under 18 år välkomna att ringa, men närmare hälften av alla kontakter tas av 13-15-åringar. Medelåldern är i princip densamma för pojkar och flickor, sammantaget 14,1 år.

Utöver de 21 401 barn som hörde av sig till BRIS under 2007, tog organisationen samma år emot ytterligare 78 000 uppringningar i form av test- eller bussamtal samt tysta uppringningar. Dessa kontakter kan för en del barn ha sin grund i att de saknar erfarenhet av bra vuxenkontakter. För andra barn kan det handla om att samla mod för att till slut våga berätta något jobbigt, som man aldrig har berättat för någon annan. Med detta som grund är det fullt förståeligt att barn vill testa om den vuxna i hjälptelefonen klarar av att höra det som kommer att berättas, påpekade Jenny. Det kan vara intressant att veta att majoriteten av bussamtalen kommer från pojkar, närmare bestämt sju av tio. Det är också pojkar som står för den största delen provokativa tilltal.

Till BRIS kan man ringa och skriva om allt. Det kan handla om allt från obesvarad kärlek, kamratproblem och familjekonflikter till mobbning, övergrepp och psykisk ohälsa. Det kan också vara att man bara vill prata, att man vill ha hjälp med läxor eller att man ringer och berättar att man är tillsammans med den snyggaste killen i världen. Kontakterna visar med tydlighet att ett barns värld består av två världar, en inre och en yttre. Den yttre i form av de yttre miljöer de måste befinna sig i; familjen, skolan och internet. Mail som berör den yttre miljön kan se ut på följande sätt:
”Eftersom mina föräldrar är skilda så får vi välja var vi ska vara på julafton. Det är bara det att om jag är med min mamma så känns det som om pappa blir ledsen, och är jag med min pappa så måste mamma sitta hemma själv och det vill jag inte.” Ett annat exempel är: ”Jag vet inte om min pappa dricker mer än normalt eller oftare än normalt men jag har i alla fall märkt att han dricker mer än han vill att vi ska veta, för jag har kommit på att han gömmer ölburkar och dricker i smyg. Plus att han väldigt ofta dricker till maten och framför TV:n. Jag är alltid rädd att det ska bli pinsamt om jag tar hem kompisar, så när jag är ute på helgerna så brukar jag ringa hem och fråga om det går bra att vi går hem till mig, bara för att höra hur han låter, om han låter full eller inte.” Ett tredje exempel från mailen är: ”Varför hatar alla mig? Jag fattar inte varför jag alltid måste vara ensam. När jag kommer till skolan så är det ofta en klunga med tjejer som pratar och när jag säger hej så är det aldrig någon som svarar. Ingen bryr sig. Ibland är det som om någon stöter till mig med vilja och då säger de bara typ ’förlåt jag såg dig inte’ Vaddå såg dig inte? Jag har funderat på att byta klass men jag fattar inte varför det är jag som måste byta klass. Det är ju dom som gör fel. Eller???”

Den inre miljön handlar om barnets personliga och psykologiska perspektiv som tankar, drömmar och känslor. Mail som berör detta kan se ut på följande sätt: ”Jag är en tjock 13-åring som aldrig kommer få någon kille. Alla söta killar kollar ju bara på de populära tjejerna. Hjälp mig snälla, jag vill se bättre ut så att jag kan få bättre självförtroende. Jag äter inte så mycket längre. Vissa dagar äter och dricker jag ingenting och ibland hetsäter jag och sen försöker jag spy upp alltihop. Jag vet att det kan vara farligt men det är värt det. Just nu väger jag 45 kilo men jag ska gå ner lite till. Då kommer jag nog att duga. När jag känner mig som mest deprimerad händer det att jag skär mig. Jag har skurit mig i armarna och i hälarna.” Ett annat exempel är: ”Jag känner mig helt tom, kan inte prata med någon. Jag behöver inte massa kompisar i min egen ålder utan människor omkring mig som tycker om MEJ. Jag vill ha kompisar som jag tycker om och som jag kan snacka med. Sedan spelar de inte någon roll hur gamla de är eller hur snygga dom är. Är jag den enda som tänker så?”

Sedan BRIS-mailen startade år 2001 finns en tydlig ökning av kontakter som rör psykisk ohälsa, självskadebeteende och självmordstankar. Ofta handlar det om långa mail som kommer sent på kvällen eller natten. Sammantaget återspeglar mailandet i hög utsträck¬ning upplevelsen av inre problematik eller frågeställning, påpekade Jenny. Exempelvis avhandlas frågor om självmord och självdestruktivitet nästan tre gånger så ofta på mailen som i telefon. När barn utsätts för olika former av grova kränkningar från omvärlden, från den yttre miljön, vill de däremot hellre ha någon att tala med. Det är närmare tre gånger så vanligt att barn berättar om mobbning på telefon jämfört med mail, liksom det är i det närmaste dubbelt så vanligt när det gäller fysisk misshandel.

Ett område som har uppmärksammats på senaste tid är kontakter över nätet. På internet träffar man kompisar som har samma intresse och slipper ensamhet. Exempelvis kan man träffa sin första kärlek på nätet. De flesta är positiva till de kontakter de har gjort via nätet. Det finns dock också dem som råkar illa ut, t.ex. råkar ut för kontakter från dem som själva mår dåligt och lägger ut sin egen situation på nätet och sedan får näring när de träffar andra i samma situation. Gemensamma problem ältas och man kan få svar på sina mail, men som svar kan man få höra: ”utan dig skulle jag ta livet av mig”. Då hänger plötsligt mycket ansvar på en ung människa.
Avslutningsvis berättade Jenny om BRIS-chatten som startade år 2007 som ett pilotprojekt. Där hjälper barn varandra i känsliga situationer som t.ex. kärleksrelationer. På BRIS hemsida www.bris.se finns det mycket användbart material, rekommenderade Jenny slutligen.


Agne Larsson, professor emeritus i pediatrik vid Karolinska institutet, talade sedan om barns fysiska och psykiska hälsa, och hur dessa har förändrats sedan hans yrkesbana började på 1960-talet. Lyssna på föredraget >> Agne har samlat erfarenheter som barnläkare under fyrtio år och arbetat i Sverige, USA, Tanzania och Vietnam. Trots att det finns mycket som kan vara nedstämmande angående hälsoläget för dagens barn i Sverige, menar Agne att det också finns mycket som är bra idag och att Sverige är ett bra land att växa upp i. Till exempel är spädbarnsdödligheten mycket låg i Sverige. Just spädbarnsdödlighet ses ofta som en allmän indikator på ett samhälles mänsklighet. I låg spädbarnsdödlighet tävlar Sverige med de andra nordiska länderna, Singapore och Costa Rica. Sverige har ett gott hälsoläge i barnpopulationen och sett över tiden har spädbarnsdödligheten gått ner till mycket låga nivåer.

Även bland den friska barnpopulationen finns en viss sjuklighet, där mellan fem till tio procent har en kronisk sjukdom eller ett funktionshinder. Tar man in den ökande psykosociala ohälsan börjar siffrorna gå uppåt. Sjukdomspanoramat förändras över tiden, och det som var ett problem för fyrtio år sedan är inte alltid ett problem idag. Vi måste vara redo att möta de nya hälsoproblemen och trygga insatser för barnen, menade Agne.

Ur etiksynpunkt finns två begrepp som vi måste vara noga med att vårda, påpekade Agne, begreppen integritet och autonomi. Integritet är förknippat med människovärde, stolthet och självkänsla. Autonomiprincipen innebär att människor själva ska få bestämma över angelägenheter som rör deras eget liv. Autonomi fastställer egen beslutskompetens medan integriteten är mer inneboende. Nyfödda har ingen autonomi, men den växer med åldern. Den växande autonomin måste man respektera och värna om med hjälp av lagstiftning och samhällsinriktning samt en humanistisk syn. Autonomin ligger istället hos föräldrarna, eftersom vårdnaden är föräldrarnas ansvar. När föräldrarna sviktar måste samhället gå in och stötta; socialtjänstlagen säger att när vi inom vården misstänker att barn far illa har vi skyldighet att anmäla detta, påpekade Agne.

”Barn är inte små vuxna”, sade svensken Nils Rosén von Rosenstein år 1764. Han behandlade kroppsliga sjukdomar som gulsot, diarré och hosta och noterade att barn reagerar annorlunda än vuxna i dessa tillstånd. Han skrev den första läroboken om barnmedicin i Europa, Om barnsjukdomar och deras botemedel, som sedan förblev den enda läroboken i pediatrik i hundra år. Det första barnsjukhuset i Sverige, Kronprinsessa Lovisas barnsjukhus på Kungsholmen, byggdes 1854. Hur sjukhussalen såg ut säger mycket om synen på barn på den tiden: stora salar med fyrtio sängplatser för infektionssjukdomar. Barnen måste vara robusta när så många infektionssjukdomar blandades, och dödligheten på 17 procent av de inlagda var osedvanligt hög, berättade Agne. Barn under två år lades inte in på sjukhuset eftersom man ansåg att deras överlevnadschanser var för små. Den stora boomen i barnsjukvården kom efter andra världskriget. Då öppnades ett fyrtiotal kliniker i Sverige, ungefär lika många finns kvar än idag.

Ett stort kliv framåt för barnsjukvård och barn i svåra situationer var FN:s konvention om barns rättigheter som kom 1989. Med konventionen satte det internationella samfundet ner foten och markerade vad man menar är bra mål för hur barn bör omhändertas över hela världen. Konventionens 54 artiklar talar bland annat om att alla människor är barn upp till 18 år och har samma rättigheter, värde och integritet. Barn har rätt till hälso- och sjukvård, utbildning, skolgång, en trygg uppväxtmiljö och till att leka.

Avslutningsvis berättade Agne om en del förändringar i barnsjukvården under de senaste fyrtio åren, som har haft stor betydelse för synen på och omhändertagandet av barn. Föräldramedverkan har ökat. Förr ansågs det som ett hälsotecken att barnen grät när föräldrarna lämnade dem. I vården av nyfödda skiljde man barn från föräldrar under lång tid; föräldrar fick titta på sina barn genom en glasruta och sedan var det svårt att få ihop familjen igen när den skulle lämna sjukhuset. Numera görs mer och mer i öppenvård, och barn kommer till sjukhuset dagtid för att få vård och är hemma hos familjen resten av tiden. Det ger färre vårdplatser och trygghet för barnen. Medicinskt sett finns många framgångar inom vissa diagnosgrupper och sjukdomar. Överlevnad med full hälsa för för tidigt födda barn har stigit markant under de senaste fyrtio åren. Förändringar i små steg och en mänskligare vård har gett resultat. Plötslig spädbarnsdöd är något man förstår väldigt lite om än idag, men det har skett en markant utveckling och färre barn avlider genom att man vet mer om hur barn ska omhändertas. En viktig förändring är att man inte låter små barn ligga på mage utan på rygg. Förr opererades för tidigt födda barn utan smärtlindring, eftersom man då trodde att de inte känner smärta. Idag vet man att de är mer smärtkänsliga än fullvuxna barn och vuxna. Förr var dödlikheten för barn med cancer nära hundra procent, idag ligger den på tio procent. Forskningen inom barnmedicin har ökat. Vissa svåra infektioner som t.ex. hjärnhinneinflammation var tidigare ett stort problem som nu har minskat drastiskt genom vaccinationer för det som förut var vanliga barnsjukdomar. Istället har det skett en ökning av allergier. Trettio procent av en barnpopulation i Sverige är allergisk mot djur, födoämnen eller växter. Man tror att det hänger ihop med att allergisjukdomar kan uppstå när immunsystemet inte längre behöver kämpa mot infektionssjukdomar, eftersom många sjukdomar blivit mycket sällsynta i Sverige. Överviktsepidemin har å andra sidan blivit ett problem för ungdomar. Hur hanterar man situationen när en tolvåring väger 150 kilo?, undrade Agne. Det finns ingen enkel förklaring på hur överviktsproblematiken har uppstått; det är vårt sätt att leva som barnen tar till sig, som man måste arbeta med. Barn som inte kunde sitta stilla fanns även förr och gick då i särskilda klasser. Idag ökar bokstavsdiagnoser, kanske för att vi ställer högre krav på barnens koncentrationsförmåga. Många vittnar om att den psykosociala ohälsan ökar markant bland barn, men fakta som underbygger dessa antaganden saknas i hög grad. Därför har vetenskapsakademin startat en stor utredning om hur det verkligen ser ut med den psykiska hälsan hos skolbarn, berättade Agne som avslutning på sin exposé över barnsjukvården.


Hélena Regius, socialantropolog vid Linköpings universitet, stod för det sista av de tre föredragen. Lyssna på föredraget >> Hélena har tidigare arbetat som socialantropolog i Papua Nya Guinea och startade med att förklara begreppet antropologi. Antropologi kan omfatta all form av kulturella uttryck. Den globala verkligheten vi befinner oss i skapar många gånger kulturella skillnader och värderingar som är problematiska, och det antropologiska synsättet kan då belysa komplexa förhållanden för att lösa problem. Vad är ett barn inom skilda kulturella kontexter och vilka lagar av mening tillskrivs dem, undrade Hélena.

Hélena förtydligade detta genom att berätta om en artikel i Svenska Dagbladets nätupplaga, som handlade om en man som hotade en läkare för att få reda på sitt ofödda barns kön. Eftersom ett par av svensk etnicitet sannerligen inte skulle ha några kulturella förväntningar på barnets kön, förutsatte Hélena när hon läste artikeln, att den blivande fadern inte var etnisk svensk. Artikeln, som också förekom i en annan tidning, kommenterades och diskuterades i bloggar som utgick från liknande antaganden om att fadern kom från en annan kultur. Detta är ett exempel på hur antropologer kan använda sig av nya medier för att fånga upp frågor om kulturskillnader och värderingar. I det här fallet pekade Hélena på förväntningar på barnet i vardandet och på de föreställningar som uppstår när det finns olika tekniker för att diagnostisera det ofödda livet.
I Indien räknar man med att cirka 10 miljoner flickfoster aborteras årligen, vilket har medfört påtagliga demokratiska konsekvenser, inte minst ett stort överskott på ungkarlar. Preferensen för pojkar hänger ihop med hemgiften; det kostar att gifta bort döttrar. Även om indiska myndigheter försöker förbjuda fosterdiagnostik som metod för att bestämma kön på ofödda barn, är det omöjligt att genomföra ett förbud i praktiken, sade Hélena. Antropologer kan analysera dessa frågor inte minst när de uppstår i mer globala och mångkulturella kontexter. Liknande frågor i relation till barn och unga är till exempel hederskultur, könsstympning, arrangerade äktenskap, barnarbete och aga. Antropologin kan genom sin analys peka i riktningar för vad man bör koncentrera sig på för att skapa förändring t.ex. med hjälp av lagstiftning.

Den amerikanske antropologen Margaret Mead skrev 1930 en bok om Nya Guinea, där hon ifrågasatte våra västerländska antaganden om att alla ungdomar genomgår en kris i tonåren. Hon skrev att tonårskriser snarare är kulturellt skapade och skapade med detta en kulturell kritik mot vårt eget samhälle. Hélena har också gjort fältarbete som antropolog på Nya Guinea och menar att det inte finns oönskade barn där. Sättet hur man ser på barn är annorlunda än i västvärlden, abort är t.ex. förbjudet. Ett barn på Papua Nya Guinea ses inte bara som en individ, utan som en komponent i många släktskapsrelationer. Hélena berättade om en kvinna som hade gjort abort på traditionellt vis med växter, snarare för att bryta mot ett socialt tabu än för att hon inte ville ha barnet. Kvinnan protesterade genom aborten mot att barnet upprätthåller en del av släktskap och är en relation som består livet ut. På Papua Nya Guinea finns inget stigma för en kvinna att få barn innan hon är gift. Pojkar och flickor är lika mycket värda, men det förstfödda barnet anses ha en tätare relation till sina anfäder. Även om alla barn är önskade på Papua Nya Guinea förekommer aga och mobbning. Tanken att det som händer barnet i dag kommer att ha konsekvenser för barnets självkänsla i framtiden är dock främmande i denna kultur. Den svåraste konfrontationen att hantera för en antropolog är barn- och hustrumisshandel, menar Hélena. Det är dock tveksamt om man ska blanda sig i en sådan situation när man befinner sig i en annan kultur, där misshandel inte ses som ett problem. Att blanda sig i skulle för Hélena ha kunnat förstöra kontakten till kvinnorna. Kulturen i sig vänder sig totalt mot våra värderingar i sådana situationer och de mänskliga rättigheterna blir svåra att implementera.

Lika mycket som det ställer frågor om kulturella olikheter och värderingar rotat i traditioner bör vi, liksom Margaret Meads kulturella kritik mot de typiskt amerikanska värderingar under 1920- och 30-talet, fråga oss vad våra egna kulturella värderingar och förväntningar kring barn är. Mitt i mammatidningar, nannyprogram, konsumtion, bokstavsdiagnoser, barnomsorg och livspussel vill vi kunna garantera oss att vårt väntade barn har rätt kromosomantal. Hur skiljer oss det från pappan som ville veta barnets kön, undrade Hélena avslutningsvis.

Respekt tackar alla föredragshållare för de mycket intressanta föredragen, som belyste barns livsvillkor från många olika vinklar.


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän