Abort - och sedan? Om konsekvenserna av abort.

Referat från Respekts seminarium
Datum: 14 november 2006
Tid: 18.00 – 20.30
Plats: Aulan, Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg

Föredragshållare:

Anne Nordal Broen, psykiater.
Publicerade 2006 en avhandling vid Oslo universitet där hon jämförde kvinnor som fått missfall med kvinnor som gjort abort:
Efter aborten – hur mår kvinnorna?

Maria Olsson, socionom vid Minnamottagningen i Göteborg:
Före och efter abort - exempel från vardagen.

 

Benedicta Lindberg, Respekts verksamhetschef, inledde kvällen med att hälsa alla välkomna och ställde sedan frågan om vilka konsekvenser abort kan ha. Finns det överhuvudtaget några, eller är det inte snarare så att abort görs för att undvika alla konsekvenser? Konsekvenserna och följderna av abort för kvinnan bör, trots att det är en mycket känslig fråga, inte glömmas bort utan talas om på ett öppet och sakligt sätt, fortsatte Benedicta.

Studier visar att kvinnor efter abort i vissa fall kan drabbas av psykiska besvär i form av långvarig ångest, depression, sömnsvårigheter eller läkemedelsmissbruk. Många gånger bortförklaras ångest och sorg efter en abort som ett resultat av andra händelser eller ett uttryck för kvinnans svaga psyke, vilket kan riskera att bidra till isolering och desperationskänslor. Eftersom det är kvinnan själv som gjort valet verkar det vara socialt oacceptabelt att sörja ett aborterat barn. Psykiska besvär efter abort kallas även post-abort-syndrom, ett i många andra länder omtalat tillstånd, som desto mer sällan diskuteras i Sverige.

Abort är ett av de vanligaste ingreppen på svenska sjukhus. Vid de tillfällen då emotionella konsekvenser för kvinnan visar sig, och kanske till och med blir stora, överraskar det många gånger den berörda kvinnan och hennes närstående, eftersom de inte var förberedda på det. Och hur ska de kunna vara det, om ingen har berättat om det? Varken inom vården eller i det offentliga samtalet diskuteras följderna av abort, trots att vi här i Sverige har en av Västeuropas högsta abortfrekvenser där var fjärde graviditet slutar med abort.

Anne Nordal Broen, specialist i psykiatri och överläkare vid familjeavdelningen Modum Bad i Norge, inledde sedan kvällen med att redogöra för sin doktorsavhandling som januari 2006 framlades vid Oslo universitet. Avhandlingen publicerades under titeln Women's emotional life after miscarriage and induced abortion. A longitudinal, five-year follow-up study in Norway. Hon följde under fem år kvinnor som fått missfall respektive gjort abort och jämförde, med internationellt erkända traumametoder, kvinnors upplevelser efter graviditetens avslutande.

Att få missfall anses som en svår och uppskakande händelse i en kvinnas liv, berättade Anne. Det kan orsaka oro och depression och även kännas som en traumatisk händelse. Resultat från forskning om psykologiska implikationer av abort är liknande. Detta har resulterat i en stor debatt, antagligen därför att ämnet är politiskt, etiskt och socialt kontroversiellt, menade Anne .

I studien jämfördes 40 kvinnor som hade fått missfall med 80 kvinnor som gjort abort. Kvinnorna intervjuades och fyllde i frågeformulär tio dagar, sex månader, två år samt fem år efter att graviditeten avslutades. Målet var att få reda på hur kvinnorna kände sig över det som hade hänt och att mäta deras stressnivå, ånger och livskvalitet.

Annes undersökning visade att kvinnor som har gjort abort även år efter ingreppet är psykologiskt påverkade av det. Fem år efter aborten har dessa kvinnor större psykologiska bekymmer än kvinnor i allmänhet eller kvinnor som har fått missfall.

Kvinnor som har fått missfall lider de första sex månaderna efter missfallet av större psykiska bekymmer än kvinnor som gjort abort. Kvinnor som gjort abort brottas dock med känslor som ångest, sömnlöshet, medicinskt missbruk, psykiska problem och skam efter en längre tid, ofta två till fem år efter aborten. Mest oroväckande är, tyckte Anne, att svårigheterna hos många visade sig öka ju längre tid det hade gått efter aborten.

Kvinnorna som ingick i undersökningen fick även svara på frågor om varför de valt abort. Överst på listan låg att barnet hindrade karriär och utbildning.

Svaren på frågan om livskvaliteten från kvinnorna som hade fått missfall var så som man kunde förvänta sig från personer som hade genomlidit en traumatisk och sorglig händelse i sitt liv. Svaren från kvinnorna som hade gjort abort var dock mera avvikande, vilket kan tillskrivas att deras mentala hälsa redan före aborten var klenare. Det mera komplexa tillståndet av en abort kan också vara en anledning till den stora skillnaden mellan dess två grupper.

Kvinnor i bägge grupperna borde få information över vanliga psykologiska reaktioner efter graviditetens avslutande, vilken borde uppföljas av samtal med sjukvårdspersonal för dem som har fått stora psykiska bekymmer, menade Anne Nordal Broen avslutningsvis.

 

Maria Olsson från Minnamottagningen i Göteborg berättade sedan om sina erfarenheter av samtal med kvinnor och par som överväger eller redan gjort abort.

Till Minnamottagningen vänder sig par som är tveksamma till graviditeten för att komma fram till ett beslut som de kan leva med. Även kvinnor som har erfarenhet av abort som fortsätter att göra påmind långt efter vänder sig till mottagningen. På sistone har många unga muslimska flickor med hedersrelaterat våld inom familjen kommit till Minnamottagningen för att få hjälp på olika sätt.

En abort som fortsätter att göra sig påmind var det Maria tog upp i sitt föredrag. Hur ser vardagen ut i Sverige 2006? Vilka är signalerna som sänds ut av samhället? Har det någonsin funnits en samhällelig samsyn kring dessa frågor, och tänkte människor annorlunda för i tiden? Vem har påverkat vårar reaktioner? På 1100-talet skrev biskop Stefan till Rom att han var upprörd i sitt innersta över de nordiska kvinnornas sed att redan i moderlivet fördriva sina ofödda. Hur mådde kvinnorna vid den tiden?; valde de själva?, vem tvingade dem?, undrade Maria.

Konkreta orsaker till att kvinnor gör abort har funnits i alla tider. Vår första abortlag från 1938 utgick från ett nödlösningsargument. Maria berättade om en journal från 1930-talet då en utarbetad åttabarnsmor med en arbetslös, alkoholiserad man enligt läkarens beskrivning ”säger sig inte orka med ett barn till”.

När inte längre samhället föreskriver i vilka fall det är accepterat att göra abort, måste varje kvinna söka sina egna motiv och själv ta ansvar, vilket många upplever som ensamt och svårt. Som kurator träffar Maria dem som har bekymmer och inte dem som tyckte att allt gick bra. Därför är hennes erfarenheter ensidiga, påpekade Maria.

Maria hänvisade till Anneli Keros studie vid Umeås universitet där det konstateras att få kvinnor får besvär efter en abort samt att lättnad är den dominerande känslan. Studien visar dock att nio procent av kvinnorna i undersökningen beskriver sina upplevelser i samband med aborten som en kris, vilket i Sverige skulle motsvara ca 3 000 kvinnor om året. 88 procent av de tillfrågade kände oro, skuld, sorg, ångest och tomhet, och 46 procent beskrev en samvetskonflikt. 70 procent av kvinnorna sade att ingenting skulle ha fått dem att ändra sitt beslut. Marias spekulation är att det inom den övriga gruppen på 30 procent finns kvinnor som upplevt press från mannen, kvinnor som kanske skulle ha gjort ett annorlunda val om de hade blivit erbjudna samtal med utbildad personal.

Maria berättade om en kvinna som blev påmind om sin tidigare abort vid ett långt senare besök vid preventivmedelsrådgivningen, då hon skulle fylla i ett formulär med bland annat frågan om tidigare graviditeter. Hon upptäckte då att hon i sjukvårdens ögon aldrig mer skulle betraktas som förstagångsgravid. Det var en svår och smärtsam insikt, som kvinnan inte var förberedd på.

Att en obearbetad abort kan vara väldigt smärtsam vid en önskad graviditet, är en erfarenhet som Maria har gjort genom sitt arbete. Företrädesvis unga kvinnor som blivit gravida har känt sig pressade av barnafadern eller en mormor som inte vill ta hand om sitt barnbarn. Ofta över huvudet på flickan bestäms då en abort, vilket kan hänga kvar i många år.

Är vi på väg bort från nödlösningstänkandet, och skulle det på sikt vara till hjälp för de kvinnor som får problem med sina aborter? Skulle färre eller ingen få bekymmer? Vem värderar och hur värderas skälen till abort? Är det mindre rätt att göra abort när man inte vill ha fler än två barn eller när mannen inte vill bli pappa? Vad ger kvinnor skuld, vem formulerar vår tids abortindikation?, var frågor Maria ställde.

Många ensamstående mammor som vänder sig till Minnamottagningen säger sig aldrig ha övervägt abort, men upplever att omgivningen gjorde det när mannen deklarerade sitt ställningstagande.

Maria menade att abortsökande kvinnor möter många motstridiga budskap och undrade om det finns någon väg att gå, så att kvinnor får sörja, bejakas och ges utrymme för sina känslor utan att andra kvinnor känner sig anklagade för samvetslöshet eller brister i sitt känsloliv. Alla människor rymmer många sidor inom sig: djupaste sorg och förtvivlan, men också glädje och förväntan. Båda sidor måste bejakas då det är ända vägen framåt, menade Maria.

Hur en kvinna får kraft att lämna en abort efter sig tar lika många uttryck som det finns kvinnor. Påfallande många målar, ofta i starka färger. Någon lägger en blomma på sjukhusets trappa på årsdagen eller en liten låda ute på havet med dikter och ultraljudsbild. De flesta vet om barnet var en pojke eller flicka, nästan alla ger barnet ett namn och minneslundar besöks av många.

Maria avslutade med att påpeka att ett förnekande av etiska dilemman inte förenklar vare sig beslutsprocessen eller förmågan att bearbeta eventuella reaktioner efter en abort. Samtal är en väg att bearbeta egen problematik, och det behövs fler erbjudanden av detta i samhället.

En frågestund påbörjades sedan då vetenskapsjournalisten Sture Gustafson ledde samtalet mellan publiken och talarna. Respekt tackar de medverkande för deras beredskap att tala om den känsliga men viktiga frågan om konsekvenserna av abort.


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän