Fången i ensamhet – kan människovärdet förverkas?

Referat från föredraget.
Datum: 31 mars 2009
Plats: Vårfrukyrkan, Mariasalen, Fruängen
Föredragshållare: F. John McCormack, fängelsepräst

F. John McCormack, katolsk präst, som sedan 1997 arbetar med själavård inom kriminalvården, talade om människovärdet i kriminalvården och om brott och straff ur ett etiskt perspektiv, och gav en etisk analys av svensk kriminalvård.

F. John poängterade att det finns två sorters ensamhet: att vara intagen på fängelse och att bli isolerad i själva fängelset. Han började sitt föredrag med en personlig berättelse om ensamhet från en man som suttit på isoleringsavdelning i Kumla i snart två år. Sammanlagt har mannen suttit i åtta år på isoleringen.

”Inom kriminalvården finns ingen akutmottagning för deprimerade, såvida man inte räknar med antidepressiva medel som en reell bot mot ångest, när man istället behöver samtala med sina nära och kära och försöker bygga upp något inför framtiden. Istället ser du hur hela ditt liv monteras ned till minsta molekyl och ingen bryr sig, minst av alla kriminalvården. Normalt utvecklas pillerätande inom kriminalvården till ett missbruk vilket jag har sett allt för ofta. Fångarna blir mer ”loja” under sin verkställighet, men de tvingas sedan sluta med sina piller 14 dagar innan de friges och då hamnar de i en än värre ångest plus abstinens. Den ångest som pillren tog bort återkommer nu med full styrka, ackumulerad under åratal i det undermedvetna, eftersom den intagne får bekräftat att åren gått och allt är verkligen borta. Den verkligheten är en levande mardröm.

Ensamhet är för varje tänkande och kännande människa en plåga, en plåga som man aldrig lyckas vänja sig vid tills den dagen kommer, då något händer inom en och då vill man bara vara för sig själv.

Jag befann mig på en säkerhetsavdelning med sex år kvar att avtjäna, när min fästmö lät meddela att hon träffat en annan man. En dylik händelse är i frihet något som kan driva folk till självmord. I frihet finns ändå möjligheter att ägna sig åt mer distraherande aktiviteter än att sitta inlåst i en cell på sex kvadratmeter vardag som helgdag, midsommar och jul. Men en dag, flera månader senare och tio kilo lättare, hade jag lyckats sova en hel natt och jag vaknade och kände mig fri, all ångest, all sorg och saknad efter mitt ex var borta. Hon var som ett skepp som man möter i natten, ett ljus som försvinner i horisonten, efter att man under ett kort ögonblick kunnat urskilja människorna på navigationens brygga. Allt sedan denna morgon har jag inte kunnat älska någon eller något. Jag befinner mig som i en fosterhinna, ingen hör vad jag säger och om jag säger något så kommer orden inte ut som jag vill. Jag bryr mig inte heller om det som sägs och görs av andra människor, eftersom det har sagts och gjorts på samma sätt så länge jag kan minnas, en repris på göranden, på löften, ointressant, verbalt intetsägande. Jag är ensam i mitt tänkande. Inte för att jag längtar efter döden, men min rädsla för den har aldrig varit mindre.

I en värld som inte har så mycket att erbjuda mig så kanske jag borde vara lycklig över att kunna vandra utan saknad efter någon. Trots min totala avsaknad och behov av gemenskap så är jag inte
lycklig över detta utanförskap. Jag förstår rent intellektuellt vad som kan göra någon lycklig och känner ibland att jag också vill känna denna lycka. Jag vet att något gått sönder inom mig, men jag kan inte sätta fingret på det. Är det det limbiska systemet som kraschat, eller har mitt DNA muterat mig till en annan människoras? Homo solitaire? Det är som alla mina känslor är bedövade när mina sinnen registrerar sådant som jag vet bör beröra; ibland tillåts känslorna att puttra lite grann, men i nästa sekund försvinner allt som kan kallas för känslor.

Fängelse är ett steg mot människovärdets förverkande, det totala utanförskapet. En värld där sorg och saknad, rädsla och vrede går hand i hand 365 dagar/år. Människovärdet förverkas fort när en etikett eller nummer sätts på människor. I fängelset får fångar alltid ett nummer som ett tillägg till deras namn. För allmänheten blir dömda personer inget annat än brottslingen, de kriminella, fången, den intagne, osv. Man talar inte om den frihetsberövade människan utan etikett definierar och rättfärdigar – kulturellt sätt – såväl frihetsberövandet som alla därtill hörande negativa effekter.

Men efter straffets avtjänande börjar ett nytt straff, det egentliga straffet. För det första, så vill vare sig stat eller kommun anställa dig, ej heller vill de ha dig som hyresgäst. För det andra så gäller även detta de flesta privata arbetsgivare och hyresvärdar. Det har således ingen betydelse för staten eller kommunen om du hade såväl arbete som bostad vid straffets början. Samhället har inga krav på sig, att ta ansvar för att återställa den frigivne till ”orubbat bo”. Ej heller förbjuder samhället i lag att stigmatisering av en frigiven får ske. Samhället är ju självt med på att neka f.d. fångar allt i princip.

Allt från ensamhet i cellen på julafton till händelser när du vet att ditt barn behöver dig. Vidare till ensamheten i samhället efter straffet. För att slippa denna ensamhet, var den nu än möter mig, så har jag lyckats göra ensamheten till min vän, men på bekostnad av en näst intill total frånvaro av känslor. Där ute, utanför min vakuumkupa, utanför fosterhinnan, pågår ett liv, en vardag som jag alltså inte ens längtar till, dvs. till gemenskapen bland människor, till nöjeslivet, däremot till friheten men då i ensamhet, i ett känslomässigt vakuum. Allt är mig främmande och indifferent.”

F. John berättade sedan att man enligt ett svenskt lagförslag inte skulle få lämna hundar, hästar och katter helt ensamma under en tid av 6-8 timmar, men att dömda fångar hålls totalisolerade från tre till 14 dagar. Den isolerades sinnestillstånd kontrolleras en gång av psykiatriker och då enbart genom en kort fråga om hur han eller hon mår. Om psykiatrikern anser att isoleringen omedelbart bör hävas, kan det ta månader innan kriminalvård beslutar sig för att bryta den. När kriminalvården tar beslut om förlängning av en isoleringsperiod sker det genom att en anställd trycker ut en kopia på det tidigare beslutet, och den isolerade ges inga möjligheter att tala för sin sak.

F. John fortsatte med att berätta om samtal i klostervillan Skänninge på Kumlanastalten. Klosterverksamhet i Kumla har pågått i fem år. De andliga övningarna av Ignatius av Loyola ligger till grund för den reträtt som intagna får göra tillsammans med en präst eller diakon. Det finns korta och långa reträtter med återsamlingar. Det finns plats för sex personer i klostervillan, där bön och tystnad är en daglig del av livet. En person från denna grupp upplever sitt liv på ett mycket annorlunda sätt än föregående berättare. Han längtar efter ensamhet och ser inlåsningen på kvällen som mycket positiv. Han säger att han finner kraft och laddar batterierna i ensamheten. Endast på häktet upplevde han ensamheten som negativ. Den här personen berättar vidare att det finns ensamhet på avdelningen, i gruppen när man inte vill vara med okända människor; ensamheten finns i att man är utanför familjen, det är som att vara i ett främmande land. Det finns möjligheter att hjälpa sig själv; enskilda gör det och de tar ansvar och tar vara på alla möjligheter, anser den här personen.

F. John poängterade att klostererfarenhet är ett stort plus med ordning, självdisciplin och där kontakten med sig själv och sitt eget liv är det bästa som har hänt de intagna.

En viktig sak är, enligt f. John, att personalen på anstalten får utbildning och status och det är mycket positivt att det finns så många anställda som kommer från olika kulturer och bakgrund. Sedan finns de intagnas problematik; var och en har egna bekymmer. Vissa klarar sig trots kriminalvård. Barnen är oskyldiga offer. Besökstiden är kort och möjligheter för få, och då blir det lätt att barnen glöms bort. F. John berättade vidare att de som inte vill ha hjälp generellt sett är kriminella, dvs. de som försörjer sig genom kriminalitet, och det är också de som klagar mest.

För att tydliggöra grundläggande principer citerade f. John diverse katolska texter, år 2000 skrev förra påven Johannes Paulus II: ”Fängelset skall inte vara en okunnighetens plats, ej heller en sysslolöshetens eller till och med lastens plats, utan en återlösningens plats”. Katolska kyrkans katekes nr. 2266 säger ” Kravet att skydda det allmänna bästa motsvaras av statens bemödanden att hindra sådana människor från att handla, vilka kränker människans rättigheter och fundamentala regler för civiliserad samvaro. Samhällets lagliga myndigheter har rätt och plikt att utmäta straff som står i proportion till brottets allvar. Straffet vill först och främst åstadkomma en ersättning för den störning som förorsakats av felet. Då detta straff frivilligt accepteras av den skyldige har det ett sonande värde. Dessutom verkar straffet för att bevara den allmänna ordningen och skydda enskilda personer. Slutligen har straffet en helande verkan: det skall om möjligt bidra till förbättring av den skyldige.”

Att ersätta, försona, bevara, skydda och att hela är de viktigaste dimensionerna i en kristen syn på straff. Den kristna inställningen till brott och straff är inte att välja det lättaste alternativet, den enklaste vägen. Kärlek är inte det samma som mildhet och överseende. Kärlek söker alltid efter den andras bästa. Inom ramen för vård av kriminella människor betyder detta att ta varje tillfälle till att reformera och återställa och att aldrig vara nöjd med att tygla, avskräcka eller straffa. Sann rättvisa måste ha positiva följder för offret, samhället och förövaren. Den ska skapa tillfälle för brottslingen att erkänna vad han har gjort, bekänna sin skuld och erkänna behovet av ånger och botgöring. Därigenom erkänner han offrets mänskliga värde och hjälper sin egen frälsning.

Kyrkans uppdrag inom detta område är att ställa frågor. Hur kan kriminalvård förbättras i ljuset av den kristna antropologin? Vilken innebörd har evangeliets värderingar i frågor om straff? Behöver inte offrets situation och personliga trauma komma på första plats? Att läka de skador som har åstadkommits offret är lika viktigt som att åtala förövaren. Att varje människa är skapad till Guds avbild (imago Dei) är en av kristendomens allra väsentligaste teologiska traditioner. Den mänskliga personen är den klaraste reflektionen av Gud själv som vi har. Därför att Gud blev kött, människan i Jesus, som är sann Gud och sann människa, utmanar Kristus oss att se Guds närvaro i vår nästa, särskilt den som lider eller saknar det som behövs för att växa som person. Varje människas värdighet kommer från Gud och inte från någon mänsklig kvalitet eller förtjänst, inte från ras, kön, ålder eller ekonomisk status.

Teologin är att hålla fast vid sanningen som finns i hjärtat på kristenheten – att det inte finns någon väg till Gud som inte går genom det mänskliga. Teologin har mod att tänka Gud och det mänskliga tillsammans, för Gud får inte betraktas i ensamhet. Därför ska varje institution eller politik främja det mänskliga värdet och inte hota det. Politik som behandlar människan som en ekonomisk enhet eller som förminskar folk till ett passivt beroende av staten, behandlar inte den människan på ett rättvist sätt. Fängelseregimen ska behandla intagna som subjekt, någon som kan ta ansvar för sitt eget liv och återställning, och inte som objekt, som förväntas passivt lyda allt. I fängelset kan intagna förlora ansvarskänsla. De blir ”konsumenter” d.v.s. passiva mottagare. Disciplin blir ett externt fenomen, något som drabbar dem utifrån, och de kan sakna motivering till att utveckla självdisciplin. Att behandla den enskilde intagna som Guds avbild betyder att vi inte får skapa skillnader p.g.a. sociala faktorer t.ex. ålder, ras, utbildning; Guds avbild är en status som den intagne äger som gåva genom att vara, det beror inte på dennes beteende. Guds avbild är inte stillastående eller inaktiv; det är inte bara något som människan är, utan något som hon kan bli. Den bär inom sig förvandlingens möjligheter. I vårt samhälle finns det vissa krafter som påverkar allmänheten och uppfattningen om brott och straff. Politiker är en grupp som har makt att utveckla kriminalvården. Politiseringen av denna stora fråga – brott och straff – förekommer i alla samhällen. Politikers ansvar är att motstå frestelsen att politisera frågan och undvika exploatering av den rädsla för brott som finns hos många medborgare, för att få politiska fördelar inför val, förklarade f. John. Även massmedia är en makt och medias debatter om rättvisa och kriminalvård tar ofta till överdrift och fördomar, eftersom de förs på ett känslomässigt sätt och nivå. Tidningar kan uppvigla folkets känslor genom sitt sätt att rapportera brott. Politiker är alldeles för lyhörda för folks känslomässiga reaktioner, och detta är en dålig utgångspunkt för att skapa en mänsklig kriminalvård, fastslog f. John.

Det finns en del områden inom kriminalvården där länder i allmänhet brister i sin behandling av intagna. Många länder har undertecknat överenskommelser utan att alltid hålla sig till dem.
När det gäller överbeläggning i fängelse har 111 av 184 länder en beläggning på över 100 procent, från 102 procent i Makedonien till 375 procent i Grenada. 36 länder utanför Europa har över 150 procents beläggning. Medan Grekland har 142 procent, Spanien 140 och Kroatien 136 procent. Den 9 mars hade Sverige 89 procent. Många länder har dessutom människor i fängelse som inte är dömda; Spanien 25 procent; Liberia 97 procent och Danmark mellan 30 och 40 procent av de intagna. Det betyder att dessa oskyldiga lever som om de vore dömda, eftersom det i många länder inte görs skillnad på det sätt som dömda och icke-dömda lever; i motsats till här i Sverige, där icke-dömda sitter på häkten.

Det sker en diskriminering av utlänningar när systemet tenderar att låsa in utlänningar. Den spanske justitieministern sade på en konferens i Barcelona 2006 att Spaniens anstalter är fulla av fattiga, sjuka och utlänningar. Utlänningar har svårigheter med språk och kultur och saknar kontakter, dessutom förekommer diskriminering på grund av ras och religion. Ju mindre landet är, desto fler utlänningar finns i fängelserna. I San Marino är 100 procent utlänningar, i Monaco 97 procent, i Andorra 83 procent, medan det i Norge, Sverige, Tyskland och Nederländerna är mellan 20-30 procents utlänningar och i England och Wales 14 procent.

Hur personalen på anstalten behandlas varierar och kan delvis vara mycket orättvist och leda till korruption. Status, utbildning, lön, hot från intagna och gäng samt grupper utanför är alla faktorer som påverkar dem. Personal behandlar intagna på samma sätt som de själva behandlas. Deras frustration och förödmjukelse går ut över de intagna.

F. John frågade hur viktig fängelsekyrkan är för de kristna i allmänhet och här i Sverige i synnerhet. I vissa länder är det väldigt svårt att få kyrkoledare att förstå hur viktiga de intagna är. Här i Sverige är katolska kyrkan liten men ändå engagerad, och biskop Anders Arborelius ger själasörjare i fängelser enormt stöd. Inom svensk kriminalvårdsutveckling finns det ständiga återkommande etiska frågor som kräver svar utifrån vår kristna människosyn:

1. Den viktigaste frågan är Sveriges häktessystem som har fördömts av Europarådet fyra gånger.
2. Strafftider blir längre och längre, och kriminalvården börjar redan förbereda sig på att ta hand om pensionärer och gamla. T.ex. har studiebesök gjorts i Norge på en anstalt med en särskild avdelning för sådana som behöver rullator.
3. Utvisning av familjefäder när mannen skickas ut ur landet medan fru och barn stannar. Familjer blir då splittrade.
4. Långa isoleringsperioder och effekten på intagna. En psykolog på Kronobergshäktet börjar nu forska om detta.
5. Säkerheten har dominerat under de senaste tre åren på bekostnad av ”vård”. Morden i Malexander, rymningar och gängbildning har ändrat systemet totalt. Sektionering är ett svar. Ett annat är att bygga tre nya säkerhetsenheter på Kumla, Hall och Saltvik.

Den ständiga utmaningen är: fungerar fängelserna? Har vi effektiva alternativ till fängelser? De allra flesta medborgare har ingen aning om kriminalvård och hur den fungerar. Alldeles för många människor tänker aldrig på den delen av samhället, och deras uppfattning om brott och straff är ofta oerhört fattig och primitiv. F. John antar att det allra flesta människor aldrig har fått klart för sig själva skillnaden mellan straff och hämnd. Att ändra inställningar både i samhället och i kyrkorna är en uppgift som kräver uppmärksamhet och engagemang.

Avslutningsvis, tyckte f. John, finns det en oerhört viktig fråga som de kristna kan ställa inom detta område: har barmhärtighet plats i modern kriminalvård? Kyrkan behöver reflektera över om relationen mellan rättvisa och barmhärtighet kan ge insikt i samhällets frågor om brott och straff. Trots att orden rättvisa och barmhärtighet inte finns med i liknelsen om den förlorade sonen, är berättelsen en av de mest djupsinniga belysningarna av relationen mellan rättvisa och barmhärtighet. Det visar att barmhärtighet kommer från det att syndaren återfinner sitt mänskliga värde och ber om förlåtelse. Barmhärtighet uppenbarar för oss att det i varje individ finns nya möjligheter som kommer från Guds avbild. Därför får kriminalvårdspolitik respektera att varje brottsling är öppen för att uppleva barmhärtighet med allt som följer, fastslog f. John.

Fängelser har med mycket mer än intagna och straff att göra. De är fönster in i samhället som skapar dem. De avslöjar vår rädsla, våra värderingar, allt som vårt samhälle har när det gäller förlåtelse, återställning och rättvisa, den stigmatisering som sker, syndabockar, vår egen säkerhet; vad de intagna symboliserar för oss. De delar människor i två kategorier; helvetet är ett samhälle som har förlorat förlåtelsens och frälsningens möjligheter. Det goda samhället är alltid platsen där denna möjlighet blir erbjuden.

Påven Johannes Paulus II skrev år 2000: ”precis som Guds barmhärtighet ständigt öppnar nya möjligheter till att växa i det goda, så innebär det att vi också strävar efter att finna nya vägar för försoning i varje personlig och social situation, även om den skulle se hopplös ut. Det är ännu mer uppenbart när det gäller fängelselivets verklighet: att inte värna om fångarnas bästa skulle innebära att man gör frihetsberövandet till en ren hämndakt från samhällets sida och det i sin tur skulle bara väcka hat hos fångarna själva.”

Respekt tackar för denna djupgående etiska analys om kriminalvård.

Föredraget var en del i en föredragsserie om etik och människovärde arrangerade av Älvsjö missionsförsamling, Svenska kyrkan och Respekt. De två övriga föredrag hade rubriken Producerar samhället ensamhet? och Jag får inte vara med – om ensamhet bland tonåringar.



Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän