Människosyn i förändring – hot eller möjlighet?

Referat från Respekts seminarium.
Datum: 29 mars 2007
Plats: S:ta Eugenia kyrka, Stockholm

Seminariet arrangerades av Respekt i samarbete med Sveriges Kristna Råd, studieförbundet Bilda och Sensus studieförbund.

Talare var:

  • Lennart Molin, biträdande generalsekreterare i Sveriges Kristna Råd 
  • Bo Andersson, författare, handikapphistoriker 
  • Barbro Carlsson, f.d. kanslichef på Statens handikappråd 
  • Sture Gustafsson, författare, vetenskapsjournalist och ledamot i Respekts råd 
  • Ann Jönsson, aktiv i handikapprörelsen, f.d. sakkunnig på socialdepartementet 
  • Bengt Lindqvist, f.d. socialminister, ordförande för HAREC Centrum för handikapp- och rehabiliteringsforskning, rapportör för FN 
  • Karin Boberg, teol. kand., stiftskonsulent för undervisning i Lunds stift 
  • Erwin Bischofberger, jesuitpräst, professor emeritus i medicinsk etik vid Karolinska institutet, ledamot i Respekts råd 
  • Mikaela Luthman, hematolog, överläkare på Stockholms Sjukhem
  • Lars Åke Lundberg, prost, andlig vägledare på behandlingshem för missbrukare, tidigare fängelsepräst på Österåkeranstalten 

Seminariet inleddes av Lennart Molin. Att belysa människosynsfrågorna är oerhört väsentligt och seminariet ska göra det genom att blanda psykologiska insikter och etiska överväganden med vardagserfarenheter och bilder vi har av varandra. Lyssna på föredraget >>

Samtidigt som människovärdet inte får kränkas eller förminskas, är människosynen ständigt utsatt för förändringar. Vi lever i en tid där allt förändras snabbare och kraftfullare än någonsin i historien. Förändringen behöver inte i sig vara farlig eller ond; vi bör fråga oss vad som är gott eller ont för människan. Hot eller möjlighet?

Synen på funktionshinder har ändrats radikalt under några decennier, vilket språket visar. Det är långt från gamla tiders ”institutioner för vanföra eller mentalt efterblivna” till dagens mål ”att skapa jämlika möjligheter för alla människor, även för dem med funktionsnedsättningar”.

Vi utgår från att människosynen har förändrats, frågan är hur. Är vi mindre nedlåtande och paternaliserande idag jämfört med för hundra år sedan? Är vi ärliga och uppriktiga när vi säger att alla människor har samma värde? Ingen kallar sig själv marginaliserad, eftersom den som kallar sig så har på något sätt utmanövrerat sig själv från makten. Om vi skall bidra till förändringen av människosynen måste det vara för att öka självkänslan hos var och en, samhörigheten mellan människor och tron på människovärdet.

 

Bo Andersson talade om synen på handikapp i historien. Lyssna på föredraget >> I historien har det aldrig funnits någon allmän eller övergripande syn på handikapp och handikappade, utan de har mött sin egen uppsättning av fördomar, myter och missförstånd, menar Bo Andersson. Urgamla fördomsprofiler finns om de tragiska och ömkansvärda blinda, komiska och förståndshandikappade döva och dvärgar, som är ondskefulla och benägna på ränker och intriger.

Varje tid och kultur kläder gärna sina föreställningar i sin egen dräkt, men de gamla välkända vulgärbilderna brukar bevaras. Nyanserna framstår mest som variationer på det gamla temat.

På medeltiden låg det ingen motsägelse i att på morgonen ge en almosa åt en blind tiggare och på eftermiddagen gå och förlusta sig på skådespel där blinda inspärrades i en inhägnad tillsammans med grisar som de blinda sedan skulle slå ihjäl med varsin knölpåk. Den holländske historikern Johan Huizinga (1872 - 1945) menade att den här dubbelsynen, med grymhet och barmhärtighet i gott samförstånd, är det mest utmärkande draget för medeltiden.

För antikens människor var blindheten den svåraste av alla mänskliga olyckor. I dramat om kung Oidipus heter det att det är ”ett öde värre än döden”, och många författare och dramatiker har upprepat detta sedan dess. Under antiken jagades skaror av blinda tiggare på gator och torg för att på kvällen överlämna det de tiggt ihop till sina husbönder.

I handikappens historia har de blinda länge utgjort en egen kategori. En annan kategori var de människor som inte såg ut som alla andra, med ett fysiskt avvikande utseende på grund av sjukdom eller andra orsaker. Okunnigheten var länge stor, både i fråga om orsakerna och eventuella möjligheter till bot och bättring. Den som avviker möter ofta ogillande, ångest, rädsla, ibland också en skräckblandad förtjusning, vilket museer och marknader drog nytta av. Attraktioner som dvärgar och jättar förevisades gärna tillsammans och mänskliga ”missfoster” av alla slag. Under 17- och 1800-talet öppnade både Bicetre i Frankrike och det ökända Bedlamhospitalet sina dörrar för betalande allmänhet. En del väktare hade rykte om sig att vara skickligare än andra när det gällde att med några piskrapp få dårarna att utföra små nummer för publiken.

Skönlitteraturen har alltid varit en rik källa för mentaliteternas historia. Bland andra skriver norske Knut Hamsun (1859-1952) i sin självbiografiska roman Svält om sin vämjelse över en haltande gamling, vars fulhet berövar honom glädjen över den vackra morgonen. I svensk skönlitteratur och dramatik kan vi ofta möta den fysiska avvikelsen i form av en puckelrygg som den onda skuggan över det oskyldiga livet. Fler exempel finns i Hjälmar Bergmans dramatik, liksom i delvis självbiografiska romaner av Ivar-Lo Johansson och Agnes von Krusenstjerna.

Dårar och epileptiker har länge utgjort en egen och skrämmande kategori genom sina plötsliga och oförutsägbara anfall och utbrott. Det pockade på en förklaring och där ingen naturlig fanns fick den sökas på annat håll. I Gamla testamentet har vanvettet förklarats som Guds straff och i Nya testamentet som ett verk av onda andar, som tillfälligt tagit herraväldet över den sjuke.

Som förklaring till vårt avståndstagande har man ofta anfört vår rädsla för det okända. Förklaringen räcker inte ända fram. För att skräcken skall bli fullt begripligt måste vi inse att det vi egentligen fruktar vid mötet med olikheten är likheten. Det är när vi ser människan i den underliga varelsen vi har framför oss, som rädslan kan gripa oss på allvar. Vi vill tydligt se en gräns som skiljer oss från monstren. Vi värjer oss, vi vill inte möta monstret i vår egen spegel. Det skulle innebära att vi öppnar oss för misstanken att det kunde vara jag, menade Bo Andersson avslutningsvis.

 

Barbro Carlsson talade om den politiska synen på handikapp. Lyssna på föredraget >> Barbro började sitt tal med att citera Olof Palme: ”Därför handlar det egentligen inte om att driva handikappolitik, ungdomspolitik eller äldrepolitik, utan om att driva en politik för människor. En politik som är bra för alla, ingen nämnd och ingen glömd; en politik som med Per Albin Hanssons ord om folkhemmet behandlar sina medborgare lika utan att försöka lösa den enes problem på den andres bekostnad.”

Handikappförbundens Centralkommittés (HCK) ordförande Bengt Lindqvist utsågs av Olof Palme till socialminister, vilket skulle ge garanti för att arbetet för ”ett samhälle för alla”, handikapprörelsens program sedan början av 1970-talet, på allvar skulle kunna påbörjas.

Olof Palmes vision om allas medborgarskap i ett välfärdssamhälle präglade direktiven till 1989 års handikapputredning, som tillsattes av Bengt Lindqvist. Utredningen lade grunden till flera viktiga reformer med en tydligt positiv människosyn. Den politiska syn som präglade HCK:s 70-tals program ”Ett samhälle för alla” inspirerade inte bara Olof Palme, utan kom att hållas levande under hela 90-talets reformarbete. Gång på gång slås fast att ”handikapp är i stor utsträckning en följd av brister i samhället. Därför kan handikapp elimineras. Det gör man genom att förändra samhället”.

I regeringens proposition 1999/2000:79 Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken, återkommer också den politiska syn som präglade Olof Palmes visionära tal 1 juni 1985 med formuleringar som att ”den svenska handikappolitiken är en del av den generella välfärdspolitiken. Genom den generella välfärden minskas det utanförskap som ett selektivt system medför, i synnerhet om det är kopplat till arbete och inkomst. Solidariskt finansierat stöd och service har lett till ökade förutsättningar att utforma det egna livet”.

Ett samhälle som vill utvecklas till ett gott samhälle måste självklart utgå från den situation som de som lever i utkanten av samhällsgemenskapen befinner sig i. Samtidigt är det riskabelt att tala om ett utanförskap som lätt blir självuppfyllande och befäster ett statiskt förhållningssätt. En människosyn förändrat i en sådan riktning blir snarare ett hot än en möjlighet.

I den debatt som förs idag är begreppet frihet att välja ofta förekommande. Olof Palme tog upp sambandet mellan frihet och välfärd i sitt tal. Han sade att ”friheten i dess olika skiftningar måste tillkomma alla vilket innebär vissa inskränkningar i de privilegier de allra starkaste kunde ha skaffat sig”. Olof Palmes människosyn utgick från ett kollektivt frihetsbegrepp grundat på solidaritet. Den diskussion om frihet som förs idag präglas av tankar om självförverkligande och lyfter sällan fram betydelsen av ett solidariskt förhållningssätt.

Det välfärdsfokus som utmärker Olof Palmes syn på samhällsutveckling med tradition från Per Albin Hanssons tal om folkhemmet, har alltmer kommit att följas av ett fokus på ekonomi och individualism.

Ekonomismen värderar människor i nyttiga och onyttiga, och det är ofrånkomligt att den leder fram till ett nyttoperspektiv. Vi glömmer att välfärdens värde rymmer mer än vad som kan mätas i budgetmässiga termer. Det blir självklart för dem som vi betraktar som nyttiga att ta för sig, medan andra får stå tillbaka. Det blir lätt så att vi grundar vår planering i samhället på föreställningen om den unga, starka, friska människan. Ett mer renodlat ekonomiskt synsätt leder också fram till ett hårdare samhälle, där förtroendet människor emellan minskar. I en sådan politisk syn träder det fram en misstro mot människors önskningar och förmåga, vilket i sin tur undergräver tron på en välfärd grundad på solidaritet. Kampen mellan ett solidariskt och ett egoistiskt synsätt blir också tydlig i en samhällsutveckling där de gemensamma lösningarnas möjligheter ifrågasätts. En sådan utveckling tenderar om de fortsätter att bli till ett hot för många av oss i stället för en möjlighet.

Barbro avslutade med att påpeka att hon tagit sin utgångspunkt i Olof Palmes tal från juni 1985 därför att hon ser det som banbrytande i dess stora politiska engagemang för en människosyn som präglas av optimism och tro på varje människas förmåga och möjligheter. Det utgår från en solidaritet byggd på ömsesidighet. Det innebär att den som är beroende av andra för sin existens också ska kunna ställa självklara krav på andra. Det innebär en solidaritet utan gränser. Mycket i den människosyn som präglade talet har förändrats sedan det hölls för drygt tjugo år sedan.

 

Sture Gustafsson talade om det manipulativa språket och började med att citera Bo Strömstedt: ”Varje ord betyder något – och jag lägger till att varje ord och uttryck har en speciell laddning för oss, formade av en ideologi, bärare av värderingar”. Lyssna på föredraget >>

Sture menade vidare att språket och orden kan vara, och är ofta, ett manipulativt instrument. Vi kan med språkets hjälp, och genom att hitta på nya ord och benämningar, slå blå dunster i ögonen på andra, vilket han själv har erfarenhet av som före detta politiker.

Vi är uppfinningsrika när det gäller nya benämningar och pigga på att byta ut vedertagna begrepp mot nya. Vi tror kanske att vi därigenom uppvärderar saken som sådan. Vi kallar numera den som städar för lokalvårdare eller lokalhygieniker. Dagmammorna har blivit barndagvårdare och fångvaktare kriminalvårdare. De nya titlarna förbättrar knappast de berördas arbetssituation.

Vi låter också språket hjälpa oss att osynliggöra verkligheten, dölja det vi är rädda för, det som vi inte vill se eller det vi skäms en smula för. Vi använder, utan att tänka på det, en rad så kallade noaord, ord och uttryck som ersätter laddade eller tabubelagd företeelser. Istället för död säger vi att någon gått bort eller avlidit, eller blivit befordrad till härligheten, eller gått hem till Gud.

Vissa ord och begrepp blir så bemängda av fördomar och felaktiga föreställningar att det är nödvändigt att uppfinna nya, som till exempel utvecklingsstörd. Sture berättade att när han i början av 1960-talet fick sin utvecklingsstörde son hade han aldrig hört ordet utvecklingsstörd. Det fanns människor som var efterblivna, imbecilla, debila, idioter etc., men det var termer som var alltför negativt laddade, därför var ordet utvecklingsstörd en befrielse. Det myntades av en grupp föräldrar som slöt sig samman och bildade FUB, föreningen för utvecklingsstörda barn. För dem var det oundgängligt att byta ut de tidigare belastade termerna med något nytt, ett uttryck för en ny syn på den handikappgruppen. Varken utvecklingsstörd eller utvecklingshämmad var några bra beskrivningar på handikappet, ty vilken utveckling är det som är störd? För att komma tillrätta med det lade man till ordet psykisk utvecklingsstörd. Ett ord som ansågs bättre beskriva handikappet var förståndshandikappad. Det var en uppfinning av psykologerna, enligt deras synsätt är det förståndsutvecklingen som är hämmad.

Också när det gäller andra grupper av funktionshinder har nya benämningar ersatt gamla; negativt laddade ord som vanför och invalid har utmönstrats till förmån för det mer neutrala handikappad. Nu har handikappad i sin tur ersatts med funktionshindrad. Språkbruket speglar ett samhälles värderingar och synsätt vad gäller människor med funktionshinder. Idiot är ett skällsord därför att man sett ner på människor med bristande intelligensförmåga. Förkortningen för cerebral pares, cp, liksom mongo har blivit ett okvädesord bland barn, därför att man har en negativ syn på dessa människor.

Samtidigt som nya termer är nödvändiga måste vi vara vaksamma att inte också vi använder språket på ett manipulativt sätt och genom att byta ord och begrepp osynliggör verkligheten. Språket kan också användas för att förpacka känsliga handlingar i humanitärt julklappspapper. Till exempel beskrevs i förarbetena till nuvarande abortlagen fostret som en del av kvinnans kropp, och istället för abort använder man ordet operation. Naturligtvis rimmar det med våra humanistiska ideal att ge kvinnan rätt att bestämma över sin egen kropp. Lika naturligt som det är att få ett inre organ bortopererat, lika naturligt borde det vara att operera bort ett foster. Verkligheten ser dock annorlunda ut. På ultraljudsskärmen ser vi en liten människa med fingrar och tår och ett pickande hjärta.

Inom medicinen har man diagnostiserat för att kunna behandla och bota. Mer än 90 procent av fosterundersökningar görs dock utan någon medicinsk anledning,
utan för att ge andra människor rätt att låta avliva patienten om undersökningen visar på något som omvärlden inte önskar, exempelvis en kromosomavvikelse. En kromosomavvikelse kan inte botas, frågan är om den ens bör botas. Det enda som återstår är abort. För att rättfärdiga detta började man kalla detta för terapeutiska aborter.

När man nu ämnar ge alla gravida kvinnor möjlighet till ett s.k. nupptest, att vid ultraljudsundersökning mäta vätskespalten i nacken på fostret för att tillsammans med blodprover kunna utröna risken för en kromosomavvikelse, saluförs detta med humanitära argument. Man vill minska antalet fostervattenprov med åtföljande risk för missfall. Så är det säkert också, men det man inte talar högt om är att man önskar minska antalet barn med Downs syndrom, den vanligaste kromosomavvikelsen. Att nupptestet är en avancerad form för utsortering av icke-önskvärda individer i livmodern låtsas man inte om. I Danmark, där man redan kommit igång med detta, har antalet framfödda barn med Downs syndrom nästan halverats!

Samma humanitära argument används av förespråkarna för dödshjälp. Det skrivs och talas om människans rätt att bestämma över sin egen död. Man ska ha rätt att dö istället för att leva ett liv i smärta och meningslöshet. Det är barmhärtigt och rimmar med principen om självbestämmande. I ordet dödshjälp ligger något behjärtansvärt; man hjälper någon plågad av barmhärtighet att genom döden befria honom eller henne från lidandet. Ibland talar man också om barmhärtighetsdödande. Barmhärtighet är ett argument som talar starkt till oss. Att visa barmhärtighet, att göra gott, är en moralisk plikt. Barmhärtighet är dock bara ett begrepp med vilket man argumenterar, menade Sture avslutningsvis.

 

Ann Jönsson talade om handikappolitik och människosyn hämtat ur konkreta exempel. Lyssna på föredraget >> Ann började berätta om en episod från en handikapputredning om bemötande. Många trädde fram och berättade hur bemötandet var i kontakt med myndigheterna. I samband med utredningen arrangerades en hel del seminarier, bland annat ett med den provokativa titeln Kontrollerad och ifrågasatt. Seminariet samlade handikapprörelsen, kommunpolitiker och myndighetsföreträdare. Väl inne i lokalen för seminariet visade det sig att förutsättningarna för att vara med på seminariet var helt olika. Sex höga trappor upp till scenen gjorde det omöjligt för rullstolsbundna att ta sig upp till talarstolen. De rörelsehindrade hade förpassats till talare från golvet, som passiva lyssnare och mottagare. Varför är det så att man så oftast hänvisas till den passiva lyssnarrollen när utredningen förespråkar delaktighet och jämlikhet, och vad är det för syn på människor med funktionshinder? Kan vi se en människa med funktionshinder som predikar i kyrkan som förkunnare? Eller är vi nöjda med att se dem som en i församlingen?, var frågor Ann ställde.

Utredningen om bemötande tillsattes under 1990-talet, en tid med många nedskärningar, då bemötande ansågs som ett område möjligt att utveckla, och utredningen blev mycket omtalad. Många enskilda trädde fram och många förhållanden som människor med funktionshinder lever under var okända för andra. Ordet bemöta visar att det handlar om ojämlika möten, en som får tolkningsföreträde. Många berättade om plågsamma möten med makten, och när man ber om hjälpmedel, färdtjänst, hemtjänst är det krävande som ett halvtidsjobb. Många känner sig kontrollerade och ifrågasatta, men andra berättade även om en förståelse, respekt och en verklig önskan att hjälpa så att visionen om ett bra liv kan förverkligas.

Vad är det som gör ett möte bra mellan den enskilde och myndigheten? Tjänstemannens tid är viktig, liksom kunskap, resurser och allmän attityd i samhället. Hur ser man egentligen på att få leva ett delaktigt liv? Samhällets kollektiva syn på människosynen formar det individuella mötet. Det visas i lagtexter och regeringsförklaringar, vad man skriver och hur mycket. I lagen om stöd och service till personer med funktionshinder finns många fina formuleringar som självbestämmande och delaktighet, jämlikhet, vilket är ett hoppingivande synsätt.

Ann berättade sedan att ett politiskt parti hade tagit kontakt med henne för att de ville föra de svagas röst. Vilka är de svaga? Det är aldrig jag, utan alltid någon annan. Det är alltid någon som ska tala för någon annan. Den gamla tiders välvilja, som inte är ett jämlikt möte.

I lagar och förordningar kan synsättet visas i prioriteringar. Tillgänglighetsåtgärder visar hur angeläget det är att alla får möjlighet att vara med. Samhället utestänger ofta, och många områden, miljöer och bostäder är otillgängliga. Färre funktionshindrade studerar och arbetslösheten är hög. Utestängningen är så normal att den inte syns. Personers erfarenhet av funktionshinder efterfrågas inte när det gäller att handlägga dessa frågor, de ses snarare som besökare.

I språket visar man på förhållningssätt och det obehagliga förtigas. När en elev med rörelsehinder inte kan välja skola eftersom det saknas ramp, talas det om tekniska problem och inte om diskriminering. När enbart tio procent av bostäderna i Sverige är tillgängliga för rörelsehindrade säger man att de inte kan komma in där, men kallar det inte för bostadssegregation. Orden diskriminering och segregation är reserverade för kön och etnicitet snarare än handikappgrupperna. I media, film och litteratur finns stereotyper, där personer med funktionshinder är offer eller hjältar. En synskadad ingenjör får i media endast svara på hur det är att vara blind och en mamma med barn på dagis får aldrig svara på barngruppens storlek, utan hur det är att vara mamma och sitta i rollstol. På så sätt fastnar man i ett vi-och-de tänkande.

Trots alla fina formuleringar i lagar och förordnande finns en vårdsyn som lever kvar när det gäller synen på människor med funktionshinder. Man pratar om handikappolitik, handikappomsorg och omsorgsförvaltning. Aktivitet och delaktighet gör människor friskare och leva ett bättre liv. Ändå är det lättare att få färdtjänst till rehabilitering än till föreningsaktivitet.

Ann berättade om upplevelser från sina resor för regeringskansliet. När hon skulle ledsagas från flygplanet på väg till ett möte fick de som verkade ha mera bråttom gå före, som om den vita käppen per definition betyder att man har gott om tid. När hon kom som ersättare för ministern till en landstingskonferens för att hålla tal placerades hon i all välvilja nära dörren. Hon ses självklart som vårdtagare istället för förkunnare och givare, vilket hänger ihop med att det finns så få personer med funktionshinder i offentliga sammanhang för att de inte släpps in.

Är alla alla?, frågade Ann avslutningsvis. Ja, i teorin är det så, men alla måste se sig som givare, som kan hjälpa någon annan och där finns en bra bit att gå.

 

Karin Boberg talade om människovärdet på vems ansvar. Lyssna på föredraget >> Frågan om människovärdet grundas alltid i att människan är skapad till Guds avbild. En gåva från Gud som man sedan ska förvalta vidare. Problem med att hänvisa människovärdet till att vara skapat till Guds avbild är, att det varken kan bevisas eller motbevisas. Man kan också säga att kyrkan har en komplicerad historia av relationer till stat och samhälle från att vara förföljd minoritet till att vara en del av stats- och förtryckarapparat. Apartheidssystemet i Sydafrika motiverades med bibelargument och avskaffades med andra bibelargument.

När FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna arbetades fram var kristna med att ta fram den sekulära deklarationen, och de ortodoxa kyrkorna var kritiska till det sekulära i att formulera mänskliga rättigheter. Numera ger kyrkorna arbetet med mänskliga rättigheter ett helhjärtat stöd. Arbetet för mänskliga rättigheter behöver inte teologiska argument utan kan stå på egna ben. Kampen för mänskliga rättigheter kan kanske inte vinnas utan religionerna på rätt sätt och kyrkan känner ett medansvar i arbetet. Kyrkorna skulle kunna hitta en väg bort från egna kristna värden till delade värden, för att tillsammans grunda en kultur för hela samhället som präglas av mänskliga rättigheter. Det är dock svårt att grunda argumentet om livets helighet utan att falla tillbaka på Gud.

Människovärde är ett etablerat uttryck på svenska, och det kan också leda tankarna till ekonomiska termer. Höjer man blicken är ett mycket vanligt uttryck människors värdighet. Det är påtagligt närvarande i Sydafrikas nuvarande konstitution som talar om allas lika behandling, rättigheter och värdighet. En lång resa från 1948 års införande av apartheidsystemet till 1996 års konstitution. Man talar där om regnbågsnationen, mångfaldsnationen, att både kunna erkänna skillnader och mänsklig värdighet. Det skulle kunna vara en utmaning till en svensk monokultur som lever i ett majoritetskulturtänkande.

Karins avlutande tanke om värdighet var att värdighet är något man erfar. En förtryckt människa kan erfara värdigheten när hon bjuder förtrycket motstånd. Värdigheten är något som försvaras och erövras och där personen själv är subjekt och har del i ansvaret.

 

Bengt Lindqvist talade även han om människovärdet på vems ansvar. Lyssna på föredraget >> Han menade att denna väv av myter, fördomar och missförstånd, som Bo Andersson talade om, och som omger människor med funktionshinder, fanns en gång i tiden, och att inte minst arbetet med 1989 års handikapputredning visade att den finns kvar. Särskilt när ekonomin kärvar kryper dessa attityder fram.

Bengt berättade om en video som De handikappades riksförbund (DHR) gjorde på 70-talet. Historien handlade om flyktingar från en annan planet som hade kommit till jorden. Dessa utomjordingar var hälften så stora som människorna, och det uppstod en diskussion hur man skulle kunna ta hand om utomjordingarna och vilket ansvar samhället har för att tillgodose deras behov. Det fanns många dråpliga idéer och beslut och slutligen löste man problemet genom att tilldela utomjordingarna en stege som tekniskt hjälpmedel.

Vad kan vi göra, vad är vår gemensamma skyldighet att ändra på i samhället, som under lång tid har byggts utan hänsyn till att många av oss har funktionsnedsättning av olika slag, undrade Bengt. Oviljan och oförmågan att baka in denna dimension i samhällsbygget finns fortfarande. Varje dag finns exempel på det svenska samhällsbygget där dessa dimensioner har prioriterats bort av ekonomiska skäl eller glömska. Drömmen som formulerades inom svensk handikapprörelse 1972, visionen om ett samhälle för alla, håller Bengt uppe i politiken, trots alla prövningar.

FN:s dokument om människors lika värde, lika värdighet och lika rätt föder en oerhörd vision. Albert Einstein sade efter andra världskriget inför utformningen av FN:s deklaration: ”Inte förrän alla människor och alla länder erkänner och accepterar det som ett gemensamt ansvar att skapa och upprätthålla anständiga levnadsvillkor för alla människor, inte förrän då kan vi med något mått av berättigande tala om mänskligheten som civiliserad.” Dessa ord är lika giltiga och sanna idag. Det räcker inte med allmänna vackra ord i en deklaration, utan man måste gå vidare. Därför har man under åren formulerat den ena konventionen, dvs. juridisk bindande överenskommelse, efter den andra, om så grundläggande ting som den enskilda människans ställning i förhållande till samhället. Nu är vi uppe i nummer åtta av FN-konventionerna, och den gäller deklarationen om rättigheterna för människor med funktionsnedsättningar. Det är ett viktigt och naturligt steg i precisering av innebörden vad FN-deklarationen säger om lika rätt och lika värdighet.

1980 tog världens funktionshindrade ett stort steg när en ny handikappinternational bildades för att bli politisk och kräva de handikappades rätt. Året efter, under handikappåret, fick handikappinternationalen ett stort genombrott. I en text beskrev den svenska delegationen i FN vad som menas med människors lika värde ur ett samhällsperspektiv. Människor har lika värde, vilket betyder att alla människors behov är lika viktiga, vilket i sin tur innebär att alla människors behov måste läggas till grund för samhällsbygget, och de tillgängliga resurserna måste fördelas på sådant sätt att alla blir delaktiga. Texten lades till världsaktionsprogrammet och är ett exempel på hur ideologin, när den fångar de stora visionerna, kan löpa vidare och skapa nytt som borde ske. Samtidigt växer avståndet mellan verkligheten alla brottas med och visionerna. Gapet mellan det vi ser som önskvärt och nödvändigt, och verkligheten vi lever i idag, är stort, men det är bara att kavla upp ärmarna och gå vidare, sade Bengt avslutningsvis.

 

Dagen avslutades med ett kvällssamtal om människovärdet.

F. Erwin Bischofberger inledde sitt anförande med att berätta om Alexandra, ett barn med Downs syndrom, som förtydligar att vårt värde ligger i det vi är. F. Erwin redovisade sedan en text av Mäster Eckehart, en dominikanmunk som var verksam i slutet på 1200-talet.

"Människorna borde inte tänka så mycket på vad de skulle göra. De borde mera tänka på vad de skulle vara. Ty vore människorna goda och deras sätt gott, så kunde deras verk (gärningar) lysa klart. Är du rättfärdig, så är också dina verk rättfärdiga. Tro ej att du kan vara hel(ig) i det du gör; man skall vara hel(ig) i det man är. Ty våra verk helgar inte oss, utan det är vi som skall helga verken. Hur hel(ig)a våra verk än må vara, så gör de oss överhuvudtaget icke heliga i den mån de är verk utan i den mån vi har ett hel(ig)t vara och väsen (...). De människor som ej har sin grund i ett stort väsen - vilket verk de än utför - så blir därav ändå intet. Härav följer att man skall använda all flit på att söka vara god, icke så mycket på vad man gör eller vad slags verk man utför utan i stället på hurdan verkens grund är."

F. Erwin formulerade sedan människosynen genom att dela upp den i tre teoretiska perspektiv. Människan som organism, människan som aktör och människan som person. Människan som organsim har biologiska värden och ett fysiologiskt samspel, ett organsystem och naturen. För människan är det mest specifika dock inte naturen utan kulturen. På andra nivån kommer människan som aktör. För att vara aktör måste man ha funktionsvärden som autonomi, förmågor och egenskaper. På den nivån finns även förutsättningar för kulturen. Det är föraktfullt att säga att människan bara är en högre natur, påpekade f. Erwin. Det tredje perspektivet blir oftast bortglömt. Människan som person har människovärde och integritet, vilket egentligen är två ord för samma sak. Människans utblottade existens som person föreställer öppenhet för gränslösheten. Medan autonomin ligger hos människan som aktör, är det viktigt att skilja på människan som aktör samt organism och människan som person, sade f. Erwin avslutningsvis.

 

Mikaela Luthman förtydligade ämnet människovärde genom att tala om några fantastiska gärningar som hon har mött genom sitt arbete på sjukhemmet. Lyssna på föredraget >> Till exempel när en sjuksköterska masserar en sjukes fötter är det en kärleksgärning som går utöver de vanliga, menade Mikaela.

Mikaela berättade om en äldre, gravt dement dam med en växande tumör som tas om hand och bemöts på vårdhemmet av anhöriga och vårdpersonal som tvättar och vårdar henne på ett kärleksfullt och ömhetsfullt sätt. Det handlar om allas människovärde men är gärningsrelaterat.

Sedan berättade Mikaela om en döende patient med svåra smärtor som hade olika behov av vård. Mitt i sitt eget lidande kunde han fortfarande undra över hur människor har det i Afrika, där man inte har tillgång till bra vård. Hans eget liv med alla omständigheter kring sjukdomen blev alltmer eländigt, och under ett samtal frågade Mikaela om han kanske var katolik. Han hade varit det, men hade slutat gå till kyrkan för att han tyckte att Gud är så grym. Kyrkoherden erbjöd sig att prata med patienten om Guds grymhet. Samtalet hade en tydligt positiv inverkan på patientens välmående, och senare förändrades hans attityd så att han ville ta emot kommunionen. Hans sista dagar i livet blev väldig bra trots den stora sorgen.

När Mikaela föreläser för kandidaterna om palliativ vård kommer frågan upp varför hon ägnar sig åt det. Alla vill bli väl omhändertagna i livets slutskede. Vi underlättar för de efterlevande, sade Mikaela. Den familj som inte har mött en plågsam död har lättare att gå vidare efteråt. Det är ett mått på samhällets människosyn hur vi tar hand om de hemlösa, missbrukare eller döende tyckte Mikaela avslutningsvis.

 

Lars Åke Lundberg talade om människovärdet genom att berätta om praktiska händelser ur sitt arbetsliv. Lyssna på föredraget >>

På häktet Österåker hade personalen byggt upp ett julbord i korridoren, som de anställda hade köpt in mat till med den egna kaffekassan. De intagna fick gå en och en och hämta julmat. Dessa mänskliga åtgärder är numera borttagna. På sommaren kom en vikarie som studerade juridik och skulle praktisera på Österåker. Hon var inne i en cell i ett ärende och frågade sedan ”vad är det för en idiot som sitter på 34”. En äldre erfaren vårdare tillrättavisade henne ”ska hon tala så om en intagen bör hon hellre sluta direkt. Så talar vi inte om någon som sitter här, för ska de bli människor, måste de behandlas som människor.”

Lars Åkes tes är att människovärdet hela tiden måste erövras och att människovärdet uppstår i mötet. I mötet mellan den ammande mamman och barnet uppstår människovärdet i form av en glädje för barnet och det är grunden för barnens lust att lära sig, att veta jag är någon. Barnens ögon, är lika med Guds ögon, den absoluta tilliten, som är oerhört sårbart. Man kan tända en människas blick och man kan släcka den. Det är det etiska valet vi har. I detta möte är det avgörande.

Har de människor, som sitter på Österåker och har förstört livet för andra, förverkat sitt människovärde, undrade Lars Åke. Det finns argument för det i bibeln, öga för öga och tand för tand. Men där finns också Jesus, som avskaffade dödsstraffet. En del kriminella har inte fått den där första blicken som små barn från mamman, därför att hon kanske hade olika bekymmer och inte förmådde ge den. Barnet kämpar för att tända blicken men övertar kanske istället mammans depression inom sig och utvecklar inte empati.

Definitionen på en kriminell människa är den som går mot undergång på ett destruktivt och självförstörande sätt. Grunden och drivkraften är rädslan att inte passa in i samhället. Brottet ger en slags kick. För barn som har det otryggt blir kicken extra stark. De bildar snart ett gäng, och då har man en grupp där man hör hemma.

Makten skjuts uppåt som en pyramid. Där uppifrån kommer information om hur vi ska tycka, tänka och tro, vem som är vinnare och vem som är förlorare. Lars Åke berättade om en ung man som hade en tatuering, born to be a loser, på armen. Med Lars Åkes hjälp började mannen studera om sin bakgrund som romer. Lars Åke ville att tatueringen skulle bort, vilket var avgörande för mannens positiva utveckling. För att bli människa måste han behandlas som människa och inte som ett ting, för annars behandlar han andra som ting och sparkar på dem. Det grundläggande är, att trots allt vad en person har gjort år hon också en människa, vilket även gäller terrorister. Vi vet inte vad som ligger bakom att hon har blivit sådan.

Avslutningsvis tyckte Lars Åke att det är viktigt att tänka på, vad vi får med oss att leva på som människor, för att kunna känna människovärde och hitta en tro som kan hjälpa oss.


Respekt tackar alla föredragshållare för de mycket intressanta föredragen, som på ett personligt sätt belyste detta viktiga ämne från olika håll.





Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän