När går människovärdet i graven - hur behandlar vi den döda människan?

Referat från samtalskvällen om människovärdet efter döden
Datum: 18 september 2008
Plats: Domkyrkans församlingssal, Stockholm

Talare:

Erwin Bischofberger, jesuitpater, professor emeritus i medicinsk etik vid Karolinska institutet, ledamot i Respekts råd

Magnus Nyman, professor i idéhistoria vid Uppsala universitet och katolsk präst

Jan Perselli, lektor vid Linköpings universitet

Anette Petterson, begravningsentreprenör

Moderator:

Helena D’Arcy, ordförande i Respekt

Sture Gustafsson, Respekts vice ordförande, hälsade välkommen och introducerade kvällens tema. Sture undrade om människovärdet upphör med döden och, om ja, varför vi i så fall upprörs över när till exempel den avlidnes kista hänger under en grävskopa och sedan krossas, när den har kommit i graven, för att underlätta för kyrkogårdsarbetarna. Är det enbart ett kränkande av de anhöriga eller även av den avlidna människan? Är människovärdet som tillkom människan vid livets början av evighet? Helena D’Arcy, Respekts ordförande, påbörjade sedan samtalade med talarna.

Anette Petterson, begravningsentreprenör i Stockholm, berättade att cirka 90 000 personer varje år avlider i Sverige, varav 30 procent i hemmet och övriga på vårdinrättning eller genom olycksfall. I slutet av 1990-talet var det fortfarande 90 procent som avled på vårdinrättning. Antalet obduktioner har sjunkit från 50 procent på 1970-talet till 14 procent idag. Anette tror att det är på grund av kostnaden och ifrågasätter samtidig rättssäkerheten. Det krävs inte samtycke av anhöriga för obduktion när dödorsaken inte kan fastsättas. Dock för kliniska obduktioner, påpekade f. Erwin Bischofberger, krävs samtycke av anhöriga. F. Magnus Nyman berättade om den historiska synen på obduktioner. I den grekisk-romerska världen sågs det som fasansfullt att obducera. I den stora akademin i Alexandria fanns läkare som ville obducera och enbart fick använda avrättade till detta. En mycket kort tid användes även icke avlidna dödsdömda personer men man gick snart över till att obducera enbart apor. I Uppsala förekom obduktionerna på 1600-talet i Olof Rudbecks anatomiska teater. Obduktioner var då inte bara till för utbildning utan även för att förhärliga Skaparens uppenbarelse genom att visa hans vishet som den är nedlagd i människokroppens hemlighet. Även där användes kroppar av avrättade personer. När vid ytterst få tillfällen någon hade donerat sin kropp till medicinsk forskning, begravdes han eller hon efteråt med procession och psalmsång för att ära personens människovärde.

Organtransplantation har uppmuntrats av katolska kyrkan så länge det har varit möjligt, sade f. Erwin. Tills början av 1900-talet var dock uppfattningen inom kyrkan att kroppen skulle vara hel vid begravningen, därav även motståndet mot obduktion. Kyrkan accepterar hjärndödsbegreppet och uppmuntrar till att donera organ. Helena informerade om Respekts livsslutsdirektiv, som skickats ut till alla katoliker tillsammans med ett plånbokskort, men som kan användas av alla (läs mer >>). Vid transplantation från aborterade foster, av till exempel stam- eller hjärnceller, måste mamman tillfrågas, inflikade Jan Perselli.

F. Erwin berättade att kremering blev tillåtet för katoliker under 1800-talet. Företeelsen startades av frimurarna på kontinenten, som betraktade kremering som ett tecken på att det inte finns ett evigt liv, och därför var katolska kyrkan till en början mot kremering. Idag föredras kremering framför jordbegravning av många, inte minst på grund av den stora befolkningsmängden framförallt i storstadsregionerna. Anette påpekade att det finns regler för var aska får spridas. I Sverige får aska bara spridas i minneslundar, långt ute till sjöss eller i särskilda områden i fjällen. Inom katolska kyrkan menar man inte längre att det är den avlidna kroppen som ligger i graven som väntar på uppståndelsen, påpekade f. Erwin. Anette berättade att det från slutet på 1800-talet ända till 1960-talet krävdes att den som ville bli kremerad hade skrivit ner sin önskan. Numera är det i regel de anhöriga som fattar beslutet. Över hela landet är det cirka 60 procent och i Stockholm 90 procent av alla avlidna som kremeras. F. Magnus berättade att katolska katekesen upplyser om hur katolska kyrkan ställer sig till kremering respektive jordbegravning.

Jan berättade att man inte döper dödfödda barn men att för tidigt födda barn kan få nöddop. Om föräldrarna kallar på en präst och har intentionen att barnet ska få en kristen begravning kan även ett odöpt barn få en kristen begravning. F. Erwin påpekade att Gud inte är bunden till dopet, utan att Guds nåd når även det odöpta barnet.

Jan berättade vidare att foster yngre än 12 veckor bränns med biologiskt avfall. Sedan 1982 kan en begravning av ett foster som är äldre än 12 veckor anordnas om modern vill, annars kremeras kroppen och askan strös på allmän minneslund. Efter lång tids påtryckningar från vårdpersonal och föräldrar till dödfödda barn sänktes i år gränsen för när foster kallas barn från utgången av 28:e graviditetsveckan till vecka 22. Det betyder att barn som föds döda efter vecka 22 blir folkbokförda, vilket underlättar för föräldrarna att begrava barnen. Jan berättade vidare att Svenska kyrkan erbjuder en minneshögtid för aborterade foster men inte en begravning som sådan. F. Erwin har ännu inte mött en katolsk familj som önskat begravning av ett aborterat barn.

Anette berättade att genomsnittstiden mellan inträffandet av döden och begravning är 23 dagar. I de nordiska grannländerna är det åtta dagar. Lagen säger att den avlidne ska vara kremerad eller begraven inom två månader. Att begravningar i Sverige sker så långt efter döden beror dels på att Svenska kyrkans präster bromsar upp och dels ofta på familjens kolliderande almanackor. Eftersom man inte vill att döden inträffar är det ett ofta förekommande fenomen att man skjuter begravningen framför sig. Om den avlidne inte är medlem i Svenska kyrkan kan prästen vägra en kyrklig ceremoni. Det sker dock ytterst sällan och är en pastoral uppgift för kyrkoherden att undvika, påpekade Anette. F. Erwin berättade att han har begravt ateister och personer tillhörande Svenska kyrkan men han påpekade samtidigt att det är prästens ansvar hur han hanterar förfrågan. Den avlidne bör även ha uttryckt önskemål om en katolsk begravning.

F. Magnus förklarade bruket av reliker inom katolska kyrkan med att människan i alla tider har samlat minnen av de kära. Vid de första kristnas förföljelse och brännandet på bål samlades tygbitar o.dyl. av martyrerna och de begravdes i hemlighet. Martyrernas gravar blev altare där mässoffer bars fram, från gravarna strålade kraft och inspiration och därför återfinns än idag i varje katolsk altare en relik av ett helgon. F. Erwin förklarade bruket med att det är martyrernas specifika närhet till Jesus Kristus som får oss att samla på reliker. Jan påpekade att där relikerna är där ber man mycket, där stiger bönerna upp och där vill man vara.

Avslutningsvis frågade Helena om de avlidna behandlas värdigt i Sverige och vad som behöver ändras. Jan anser att i det stora hela är det ett värdigt omhändertagande i vårt samhälle, men inte för foster yngre än 12 veckor. Anette menade att det finns avarter i omhändertagandet av våra döda, framförallt i förvaringsrummen på sjukhusen. Det sker en ökning av så kallade ickebegravningar; anhöriga tar sig helt enkelt inte tid eller plats till en ceremoni. Döendet och döden samt frågan om hur vi behandlar de döda kräver fortsatt diskussion. Förut var döden en del av livet, vilket är ett synsätt som långsamt kommer tillbaka. Numera sägs det oftare ”när jag dör” och inte längre ”om jag dör”, och ungdomar har t.ex. börjat med riten att lägga blommor vid minnesplatser eller där kamrater omkommit. F. Erwin tycker att det finaste i Sverige är de välvårdade kyrkogårdar. De är ett hedersmärke för svensk kultur. Han önskar dock att synen på livets början i Sverige vore lika respektfull som synen på livets slut.

Respekt tackar talarna för ett mycket intressant och givande samtal.


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän
f. Erwin Bischofberger
f. Erwin Bischofberger

f. Magnus Nyman
f. Magnus Nyman

Jan Perselli
Jan Perselli

Anette Petterson
Anette Petterson