Seminarium kring suicid

Referat
Datum: 17 maj 2003
Plats: Ersta sjukhus, Stockholm

Helena D’Arcy från Respekt hälsade alla välkomna och introducerade dagens talare:

  • Bengt Säfsten, internmedicinare vid Akademiska sjukhuset, Uppsala
  • Rigmor Stain, docent, Karolinska Institutet och medlem i SPES (SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd)
  • Susanne Ringskog, psykiater, Nationellt centrum för suicidforskning och prevention
  • p. Johannes-Maria Störksen, karmelitbroder i Norraby, psykiater

Första talare var Bengt Säfsten, gastroenterolog vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Bengt genomgick kort de många infallsvinklar som finns för suicid: etiska, medicinska och filosofiska. Han talade sedan om sina upplevelser från Akademiska sjukhuset i Uppsala, där man varje dygn tar emot i genomsnitt två fall av patienter som tagit en överdos. Bengt poängterade att mörkertalet för suicid är stort och att det genomförs många indirekta suicid genom droger, alkohol eller en vägran att ta medicin. Bengt gick sedan igenom riskfaktorer för suicid, bl. a. psykiska sjukdomar, alkoholproblem, och dåliga sociala nätverk, och berättade om vård och behandling av patienter som lider av psykiska sjukdomar. Det underströks hur svårt det ofta är att erbjuda psykiatrisk kontakt och behandling om patienten själv inte vill veta av sitt problem

Bengt övergick sedan till att tala om historiska och kyrkohistoriska aspekter av suicid. Suicid har varit, och är fortfarande, ett stort själavårdproblem, framförallt för drabbade anhöriga. I diskussionen som efterföljde anförandet framfördes att sjukvården inte kan klara suicidproblematiken på egen hand: det är ett samhällsproblem och borde behandlas som ett sådant. Bengt framhöll att det i Sverige är fler som tar sitt liv än som dör i trafikolyckor, och efterlyste en nollvision för suicid. Rigmor Stain, docent vid KI, berättade om att man nu utarbetat riktlinjer för suicidprevention som börjat implementeras på större sjukhus. Sjukhuspersonalen efterlyser ofta kunskap, men inte alltid att ledningen tillhandahåller detta. Problematiken kring anti-depressiva läkemedel diskuterades även och det framhölls att suicid ofta är ett samtalsämne som är tabu. Dels är det ett känsligt ämne, och dels är många rädda för att öppenhet kring ämnet ska resultera i en ökad suicidfrekvens. Diskussionen avslutades med att Bengt framhöll att suicid ofta resulterar i anhöriga förlorar inte bara den som tagit livet av sig utan även vänner, bekanta och ibland även den naturliga församlingsgemenskapen.

 

Rigmor Stain, docent och forskare i biologisk psykiatri vid KI, talade sedan om sina erfarenheter av ämnet. Rigmor har inte bara yrkesmässig erfarenhet utan även personlig, vilket lett till att hon är mycket engagerad i SPES (Suicid Prevention och Efterlevandes Stöd). Rigmor berättade gripande om sin dotter, som efter upprepade försök tog sitt liv trots familjens insatser genom många år. Rigmor presenterade även suicidstatistik för Sverige:

  • 1 500 / år tar sitt liv (2000)
  • 15 000 / år försöker ta sitt liv, (dock stort mörkertal)
  • 150 000 har allvarliga tankar kring suicid
  • 1 000 000 kommer i kontakt med någon, som förlorat en närstående genom suicid

Liksom Bengt Säfsten talade Rigmor om andra dödsorsaker, bl.a. trafikolyckor (600 dödsfall/år) och arbetsolyckor (100/år), där det läggs ned stora belopp på prevention och där det finns en offentlig debatt kring nollvisioner.

Rigmor talade även om SPES och hur föreningens olika nätverk fungerar, samt redogjorde för bristerna inom den offentliga vården och själavården vad gäller kristerapi för anhöriga. Rigmor berättade även om svårigheterna för anhöriga som drabbats av suicid. Diskussionen som följde Rigmors anförande rörde sig kring den skuld och skam som anhöriga känner efter suicid.

 

Susanne Ringskog, psykiater vid Centrum för suicidforskning, höll sedan ett anförande om läkarassisterat suicid och eutanasi. Susanne förklarade vad eutanasi innebär och definierade även läkarassisterat självmord, terminal sedering samt upphörande av nutriering och hydrering.

Susanne redogjorde för erfarenheterna av eutanasi i Oregon (USA), Australien, Nederländerna och Belgien och pekade på den falska bild av en "värdig" död som ofta ges av eutanasi. Enligt undersökningar resulterar i själva verket eutanasi i 7 % av fallen i kramper/kräkningar för den döende och i 16 % av fallen i att patenten inte dör som beräknat utan ett andra försök.

Susanne varnade även för det "sluttande plan" man upplevt i Nederländerna, där eutanasi från början omfattades av ett strikt regelverk, som nu uppluckrats så att även deprimerade, handikappade och mentalt efterblivna barn och tonåringar dödas. Ännu mer skrämmande berättade Susanne att många får eutanasi utan att ha efterfrågat det; enligt undersökningar förekommer i Nederländerna ca 1 000 fall av eutanasi per år, där den drabbade aldrig bett om att dö. Susanne redogjorde även för problemen kring de två kriterier som krävs för att geno

mföra ett läkarassisterat självmord, där det tillåts: att läkaren ska avgöra om en patient är svårt, obotligt sjuk och bevisa att patienten är mentalt kompetent. Susanne berättade att den palliativa vården i Nederländerna blivit svårt eftersatt, som resultat av landets liberala inställning till eutanasi. Susanne avslutade med att belysa behovet av utbildning och handledning i bemötande, samtalsteknik och samarbetsformer med såväl patienter som anhöriga.

p. Johannes-Maria Störksen sammanfattade dagen med att reflektera kring suicid. Enligt p- Johannes-Maria är suicid inte ett isolerat problem utan ett resultat av den s.k. dödskultur vi lever i, där vi förlorat respekten för det mänskliga livet ända från början, bl.a. genom att bedriva forskning på embryon och därigenom se människoliv som redskap.

P. Johannes-Maria menade att de som tar sitt liv säger något till oss om oss och vårt samhälle och om vår brist på mänskliga relationer. Människan är skapad av att leva i en relation som man, kvinna eller barn, och på så sätt återspegla treenigheten, och utan relationer till varandra är vi ingenting.

Dagens illusion om människors oberoende av varandra är felaktig, och har nu gått så långt att vi eliminerar liv i stället för att hjälpa varandra, enligt p. Johannes-Maria. Det poängterades även att en hel civilisation kan begå suicid när den försöker göra sig själv odödlig och inte ser sitt ansvar knutet till framtiden. Respekten för livet är inte verklig om den inte innebär respekt för alla, särskilt de allra svagaste. P. Johannes-Maria menade att svaret på problemen kring suicid i mångt och mycket ligger i det fjärde budet (Du skall älska din nästa såsom dig själv), samt i den gyllene regeln.

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän