Utsortering av ofödda flickor - eller?

Ett öppet samtal om selektion av ofödda. Har vi rätt att sortera bort på grund av kön? Eller funktionshinder? Av andra orsaker? Eller inte alls?

Referat från samtalskvällen.

Datum: 23 april 2009
Plats: S:ta Eugenia kyrka, Kungsträdgårdsgatan 12, Stockholm

Talare:

Gunilla Lindmark, professor emerita i internationell kvinno- och mödrahälsovård vid Uppsala universitet.

Kjell Sundstedt, författare och aktuell med boken Till Gertrud, om Sveriges steriliseringsprogram och hur det påverkat honom och hans nära släktingar.

Kaj Wedenberg, verksamhetschef på kvinnokliniken vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna.

Kerstin Hedberg-Nyqvist, universitetslektor och docent i pediatrisk omvårdnad vid Uppsala universitet.

 

Samtalsledare:
Helena D'Arcy, arbetande ordförande i Respekt

Respekts ordförande Helena D’Arcy hälsade alla välkomna och presenterade panelen.

Inledningsvis förklarade Gunilla Lindmark hur den svenska abortlagstiftningen ser ut. Den har varit oförändrad sedan 1975 och ger kvinnan rätt att begära abort fram till utgången av graviditetsvecka 18. Efter vecka 18 kan Socialstyrelsens rättsliga råd ge dispens i de fall där det ofödda barnet inte anses vara livsdugligt. Gunilla gjorde en snabb jämförelse med ett par andra länder i Europa. Det finns europeiska länder som inte har en övre gräns för abort, och när den svenska abortlagen tillkom bestämde man inte heller någon övre gräns utan valde att i stället sätta gränsen vid livsduglighet. Praxis var då att livsduglighetsgränsen var runt graviditetsvecka 25/26. I dag har detta tack vara den förbättrade neonatalvården förändrats till runt graviditetsvecka 22.

Trots att Sverige har helt fri abort och ingen ska kunna påverka kvinnans val, då hon ska kunna välja abort av vilka orsaker som helst, reagerade personalen på kvinnokliniken i Eskilstuna starkt då en kvinna nyligen två gånger efter varandra valde att göra abort p.g.a. att de barn hon väntade var flickor. När det i februari i år blev känt att ledningen för kvinnokliniken hade skrivit till Socialstyrelsen för att be om direktiv för könsselektiva aborter blev det starten på en intensiv debatt om könsaborter i Sverige. Kaj Wedenberg, verksamhetschef vid den aktuella kvinnokliniken, förklarade att den aktuella kvinnan var mor till fyra flickor och bad att få reda på barnets kön när hon blivit gravid igen. Läkaren konstaterade att det inte fanns några medicinska skäl att ta reda på könet, men trots det genomfördes ett fostervattenprov och kvinnan fick reda på att hon bar på en flicka. Sex dagar senare ansökte hon om att få göra abort. När hon följande år blev gravid igen ville hon åter könsbestämma det ofödda barnet, men läkaren vägrade eftersom det inte fanns några medicinska skäl. En månad senare fick kvinnan en ultraljudsundersökning i vecka 17 och när barnmorskan tillfrågades om könet berättade hon att det var en flicka. Fyra dagar senare gjorde kvinnan återigen abort. Det inträffade väckte starka känslor bland vårdpersonalen eftersom de uppfattade det som att aborten genomfördes p.g.a. kön. Kaj Wedenberg betonade att detta strider mot personalens uppfattning om mäns och kvinnors lika värde. Han ombads av sina kollegor att skriva ett direktiv för avdelningen som skulle befria personalen från att undersöka kön när det inte finns medicinsk orsak, för att de skulle slippa medverka vid abort på grund av oönskat kön. Eftersom Kaj Wedenberg kände sig osäker på om han hade rätt att skriva ett sådant direktiv bad han om vägledning från Socialstyrelsen, vilket kom ut i media och blev startskottet för debatten. Kaj Wedenberg berättade vidare att personalen såg de två aborterna som unika och reagerade så starkt, eftersom de som arbetar på kvinnokliniken tycker att kvinnors behov av hälso- och sjukvård är behjärtansvärda, tror på pojkars och flickors lika värde och anser selektion som stötande för känslan om rättvisa.

De politiker som uttalade sig i debatten sade sig, enligt Helena, vara ”oerhört chockerade” och ”förvånade” över de selektiva könsaborterna. Ändå bedrivs sedan länge selektiva aborter när selektionen gäller olika funktionshinder, missbildningar och genetiska sjukdomar. Den här gruppen av selektiva aborter har inte till närmelse väckt samma ramaskri som flickaborterna, trots att det görs över 800 aborter p.g.a. indikationer om kromosomrubbningar och missbildningar varje år, berättade Helena. Kerstin Hedberg Nyqvist tyckte att reaktionen på flickaborterna är svår att förstå, med tanke på att man i vanliga fall inte behöver uppge några skäl till abort. Det kan finnas behjärtansvärda skäl till abort och det finns dignitet i olika skäl, men de starka reaktionerna i vintras var ologiska.

Kjell Sundstedt berättade att några av hans nära släktingar utsattes för vad han kallar ett raskrig när de tvångssteriliserades. Kjell Sundstedt har nyligen kommit ut med boken Till Gertrud, som handlar om hans familjehistoria på hans mamma Gertruds sida, och om hur en till en början trygg och lycklig familj drevs allt djupare in i fattigdom när mormodern gick bort i cancer. Flera av de tio barnen placerades på arbetshem för sinnesslöa, och tre, eventuellt fyra, av syskonen tvångssteriliserades. Själv lyckades Gertrud undkomma och få ett nytt liv i Stockholm, varifrån hon i flera år kämpade för att få sina syskon fria. Enligt Kjell Sundstedt var detta selektion på hög nivå, och kommunen ansvarade för ingreppen. Tvångssteriliseringen varade mellan åren 1922 och 1975, som mest intensivt mellan1945 och 1948. Tvångssteriliseringarna var enligt Kjell ett tecken på att samhället hade förlorat tron på välfärdsstatens möjligheter. Han jämförde dåtidens praxis med den fosterselektion som görs idag och kallar det vi gör med våra ofödda i dag för individuell rashygien. I dag kan man välja bort dem som har anlag för t.ex. grav synskada, vilket Kjell Sundstedt själv har, och han betonade att han trots sin i stort sett icke-befintliga syn anser sig ha ett värdigt liv med sina fyra barn. Kjell berättade vidare att Forum för levande historia, en kulturinstitution med uppdrag att sprida kunskap om vår historia, under hösten och nästa år kommer att ha just rasbiologin och dess konsekvenser som projekt.

Fosterdiagnostiken blir allt mer förfinad, och det senaste som erbjuds av allt fler landsting till en allt större åldersgrupp är kub-testet, ett icke-invasivt test som används för att beräkna sannolikheten för att ett ofött barn har kromosomavvikelser, där den i särklass vanligaste är Downs syndrom. Testet består dels av en ultraljudsundersökning, där tjockleken på en vätskespalt i fostrets nacke mäts, så kallad nackuppklarning, och dels ett blodprov från mamman. Resultatet av undersökningen ger en sannolikhet för att fostret har en kromosomrubbning, och föräldrarna kan då ta ställning till om de vill genomföra fostervattenprov, som kan ge mer exakta besked. I Danmark föds numera bara hälften så många barn med Downs syndrom som det gjordes för fem år sedan, innan man införde kub-testet som ett erbjudande till alla gravida kvinnor, oavsett ålder. Gunilla Lindmark tror att vi kommer att gå samma utveckling till mötes som i Danmark, eftersom den liknar utvecklingen i både Storbritannien och USA. Gunilla berättade vidare att undersökningsmetoden är väl utforskad och att man är medveten om att resultatet är en riskbedömning och inte ett helt säkert besked. Det är ett fåtal föräldrar, menar Gunilla, som vill ta emot ett barn med funktionshinder, vilket å andra sidan står i stark kontrast till vittnesmål från föräldrar med barn med exempelvis Downs syndrom, som inte ser sina barn som ett stort problem. I takt med att människor med Downs lever längre och bättre liv och även ofta går i vanliga skolor, istället för som tidigare isolerade på en institution, har fler växt upp med någon som har en kromosomavvikelse, vilket borde ändra inställningen, menade Gunilla Lindmark. Den generella uppfattningen om vad Downs innebär är dock kvar i den man hade på 1940-talet, och den allmänna kunskapen om kromosomrubbningar är dålig. Den föreställning man gör sig om sina blivande barn bygger oftast på en fantasiprodukt, och allt som stör denna föreställning är traumatiskt för föräldrarna. Hur kunskapsutvecklingen kommer att bli är svårt att sia om, men diagnosen Downs syndrom kommer även framöver att ställas redan på fosterstadiet, fastslog Gunilla Lindmark.

Kerstin Hedberg Nyqvist påpekade att en graviditet inte enbart är en kroppslig utveckling; den pågår även mentalt. Nuförtiden går många missbildningar att operera eller behandla, men trots det leder de till abort, och vissa tillstånd finns inte längre kvar på grund av det. Ska vi systematiskt selektera dem som har kroppsliga fel, undrade Kerstin Hedberg Nyqvist. Helena berättade att de läkare som var med och införde kub-testet i Stockholms landsting vid en samtalskväll om fosterdiagnostik som Respekt höll för ett år sedan, förklarade att i stort sett 100 procent av de kvinnor som får reda på att de bär ett barn med Downs väljer att abortera barnet. Kjell Sundstedt berättade om när hans tvillingar föddes tre månader för tidigt på gränsen mellan liv och död. Nu är de friska sjuåringar. Han berättade även om när han för 20 år sedan skulle adoptera ett barn fick frågan om han kunde tänka sig att adoptera ett svart barn, vilket han inte kände sig mogen för då. Sedan fick han mörkhyade barn från Chile och det gick bra ändå, men Kjell poängterade att man inte kan tvinga föräldrar till vissa, ibland omöjliga, val. Gunilla Lindmark tyckte att det var en intressant parallell mellan selektiva aborter och det att man väljer ett adoptivbarn framför ett annat, och hon menade att det att välja bort ett handikappat barn som man själv bär är samma sak. Föräldrarnas resonemang är detsamma. Det är en börda som läggs på kvinnans axlar, och den vanligaste frågan kvinnan ställer sig är om hon och hennes familj klarar av ett sådant barn. Många underskattar sin förmåga. Helena invände att det finns en markant skillnad mellan de två: väljer man bort adoption av ett funktionshindrat barn kommer det i bästa fall att tas om hand av någon annan och annars att tas om hand av ett barnhem; väljer man att abortera ett funktionshindrat barn dör det.

Kaj Wedenberg jämförde praxis i Sverige och Finland. I Finland ligger beslutet om abort hos en eller två läkare medan det i Sverige ligger hos kvinnan. Finska läkare vill gärna slippa beslut om abort, och Kaj Wedenberg påpekade att människans beslutsförmåga är begränsad. Trots det anser han att beslutet om abort bör ligga hos de närmast berörda personerna, som även tar konsekvenserna. För att kunna föra diskussionen om abort måste man förlika sig med tanken om huruvida man har rätt att avsluta ett mänskligt liv och på vilka grunder det kan vara rimligt. Det finns många olika skäl till abort, och sjukdom anses vara ett. Dock har Kaj Wedenberg svårt att se kvinnligt kön som en sjukdom. Även om lagen ger kvinnan rätt att välja abort är de som utför den också människor, som enligt Kaj ofta handlar ofta mot sin inre övertygelse och tror sig välja det minst onda. Han uppmanade åhörarna till att inte trampa på deras samveten.

Gunilla Lindmark berättade om inställningen i olika delar av världen vad gäller fosterdiagnostik och synen på funktionshinder. Sverige och Norge utmärker sig genom en stark debatt om fosterdiagnostik medan i andra länder, framförallt i de katolska länderna i södra Europa, anses som självklart med fosterdiagnostik. Ett flertal europeiska länder går mycket längre än Sverige; till exempel har Frankrike och Spanien ingen övre tidsgräns för att avsluta en graviditet med gravt skadade foster, men även dem med mindre missbildningar som gomspalt, dödas i de sista graviditetsveckorna, vilket man här i Sverige finner absolut oacceptabelt. I Norden är mödravård fri och tillgänglig medan den i vissa andra länder framförallt är privat och tillgången på fosterdiagnostik blir en privatekonomisk fråga. Från Indien finns en färsk studie som pekar på att selektiva aborter på flickor ökar och de ofta förekommande argumenten om att det krävs bättre utbildning och ekonomi för att få bukt med människors syn på könens lika värde håller inte, eftersom det är den utbildade medelklassen som i störst grad selekterar flickor. I praktiken är det inte tillåtet i Indien att tala om för föräldrarna vilket kön deras ofödda barn har och abort p.g.a. kön är inte heller tillåtet. Att bekämpa värderingar med hjälp av lagstiftning går inte, menar Gunilla, och på politisk nivå är man bekymrad över att så många som 20 procent av den kvinnliga befolkningen fattas i vissa områden. Inom en tioårsperiod kommer miljoner unga män att vara utan partner, vilket kommer att ha följdverkningar som t.ex. ökad prostitution och traffiking, påpekade Gunilla Lindmark. I Kina är situationen annorlunda. Där måste man söka tillstånd för att få bli gravid, och ekonomiska sanktioner hotar för den som bryter mot detta. Inte bara föräldrarna straffas om kvinnan föder fler barn än hon fått tillstånd för; även barnet straffas genom att inte få gå gratis i skola.

Kerstin Hedberg Nyqvist sade att många blivande föräldrar som kommer på en ultraljudsundersökning inte förstår att det är fosterdiagnostik som görs, utan ser det som ett sätt att få en första bild på sitt barn, en bild som de kan ta med sig hem och visa runt. Ett besked om en eventuell diagnos kommer då mycket oväntat och man tvingas ta ett beslut som egentligen ingen kan ta. Då lutar man sig i regel mot det som uppfattas som den allmänna accepterade inställningen i samhället, nämligen att inte ligga till last. Det vore sann valfrihet om inte alla trodde att fosterdiagnostik måste göras. Okunnigheten om vad det innebär att ha ett extremt tidigt fött barn med ett funktionshinder är skrämmande. I studier på mycket för tidigt födda barn med olika funktionshinder skattar de själva sin livskvalitet lika bra som jämnåriga utan funktionshinder, påpekade Kerstin Hedberg Nyqvist.

Kjell Sundstedt menade att det fortfarande är önskvärt och möjligt att undvika selektion. Annars blir konsekvensen att han skulle behöva skämmas för att han finns och för att han ligger staten till last genom sin synskada. Vi har dock kommit till ett utvecklingsstadium där vi inte kan vända tillbaka och där hjälper inga lagar som bestämmer. Kjell menar att det krävs förändring i folkets huvuden med hjälp av information på mödravårdscentraler och genom att man pratar om frågorna.

Kaj Wedenberg tror inte att det är praktiskt möjligt att införa förbud mot könsbestämning av foster. Den som vill ha den informationen kommer alltid att få tillgång till den, menar han. Han poängterade dock att selektion p.g.a. kön är sällsynt och ett icke-problem i Sverige och inte heller ett problem ur samhällssynvinkel. Kaj Wedenberg tyckte att det vore bra med en samvetsklausul för vårdpersonal eftersom inte alla inom sjukvården upplever abortverksamheten som särskilt positiv. Gunilla Lindmark instämde i att selektion p.g.a. kön inte är ofta förekommande i Sverige. I en norsk studie bland invandrare har det dock visats att det bland indiska kvinnor föds markant färre flickor än pojkar, trots att abort bara är tillåtet fram till vecka 12 i Norge. Motsvarande tendens finns inte hos kvinnor med t.ex. pakistansk bakgrund, vilket hon misstänker beror på skillnaden mellan muslimer och hinduer vad gäller inställningen till abort.

Kjell Sundstedt berättade att när tekniken för steriliseringarna hade förbättrats blev fler personer steriliserade. Teknikens utveckling påskyndade därmed politiken. Gunilla Lindmark påpekade att det är runt 200 barn om året som aborteras av synnerliga skäl, dvs. efter vecka 18, och att det är ovanligt med abort efter vecka 18 av sociala skäl. Hon kan inte se att samhällets syn på dem med funktionshinder har försämrats p.g.a. fosterdiagnostik. Kaj Wedenberg berättade att Sverige har en hög abortsiffra jämfört med Finland, trots att tillgången på preventivmedel är densamma. Samtidigt är benägenheten att kvinnor och män exponerar sig för könssjukdomar oroväckande. Avslutningsvis påpekade Kaj Wedenberg att aborträtten inte får utnyttjas, utan att den ska vara den sista utvägen i en svår situation. Det går dock inte att förhindra förekomsten av aborter och det tjänar inget till att skuldbelägga vårdpersonal.

Respekt tackar panelen och publiken för ett givande samtal.
 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän
Gunilla Lindmark
Gunilla Lindmark

Kaj Wedenberg
Kaj Wedenberg

Kerstin Hedberg Nyqvist
Kerstin Hedberg Nyqvist

Kjell Sundstedt
Kjell Sundstedt