Vem har (inte) rätt att födas?

referat från samtalskvällen om fosterdiagnostik

 

Datum: 3 april 2008
Tid: 19.00 – 21.00
Plats: S:ta Eugenia kyrka, Stockholm

Talare:

Sture Gustafson, vetenskapsjournalist, vice ordförande i Respekt
Fosterdiagnostikens historia

Erik Björck, med. dr. klinisk genetik, Karolinska universitetssjukhuset
och
Peter Conner, överläkare, Centrum för fostermedicin, Karolinska universitetssjukhuset 
Fosterdiagnostiken vad, hur och varför 


Följt av ett samtal mellan:

Pia Eneström, mamma till en flicka med Downs syndrom

Birgitta Andersson, socionom, aktiv i handikapprörelsen nationellt och internationellt

Helena D’Arcy, ordförande i Respekt

Moderator:

p. Erwin Bischofberger, prof. em. i medicinsk etik, Karolinska institutet

Helena D’Arcy, Respekts ordförande, hälsade alla välkomna och berättade om kvällens tema: fosterdiagnostik och vem som har rätt att födas. Hon berättade om den intensiva debatt om fosterdiagnostik som fördes i höstas och vintras i press, medicinsk fackpress, radio och tv efter att Stockholms läns landsting kungjort att man på sikt vill införa kub-testet som erbjudande till alla gravida. Det var många av dem som deltog i debatten som undrade varför samhället allt mer riktar in sig på att hitta så många ofödda som möjligt med Downs syndrom. Varför är det just Downs-barnen som ska identifieras? Hur många föräldrar är det som väljer att behålla ett barn när de fått veta att det kommer att födas med Downs? Kan man som förälder verkligen göra ett sådant val? Och varför förs ett sådant väsen om kub-testet?

Efter dessa inledande frågor berättade Sture Gustafson om fosterdiagnostikens historia. Han inledde sitt föredrag med att berätta om Britt-Mari, som är stolt över att ha fler kromosomer än de flesta andra. Lyssna på föredraget >> För den extra kromosomen hon har kallas hon mongo av ungarna på gården och mongoloid eller efterbliven av släkten. Föräldrarna använder hellre begrepp som Downs syndrom, utvecklingsstörd eller begåvningshandikappad. Begåvningshandikappad vill Britt-Mari dock inte bli kallad, eftersom hon inte saknar begåvning när hon fotograferar med sin digitalkamera och skriver texter till ett rockband.

Det var den franske genetikern Jérôme Lejeune vid Pasteurinstitutet i Paris som 1959 konstaterade att människor med Downs syndrom har tre kromosomer i det 21:a kromosomparet (trisomi 21). Lejeunes iakttagelse bekräftade det man på 1930-talet misstänkte, att en del medfödda sjukdomar kunde bero på kromosomförändringar. Det konstaterades så småningom att några mycket svåra medfödda tillstånd även de berodde på en extra kromosom, fast i andra kromosompar. Kromosomanalys kunde man efter en tid göra även på ofödda med hjälp av celler från fostervatten, och fostervattenprovet var därmed etablerat. Ett första steg mot fosterdiagnostik, även kallat prenatal diagnostik, i mer avancerad form hade tagits.

Redan tidigt stod det klart att fosterdiagnostiken är ett etiskt bekymmer. Det ställs diagnoser som det bara i undantagsfall finns någon terapi för. Det enda sjukvården har kunnat stå till tjänst med har varit abort och 1969 gjordes den första aborten av ett foster med Downs syndrom i USA. För att dölja aborternas etiska problem började man kalla aborter efter fosterdiagnostik för terapeutiska aborter.

Jérôme Lejeune var mycket bekymrad över detta. Hans forskning hade lett till något som han inte förutsett eller önskat. Han menade att fosterdiagnostik och efterföljande aborter innebar ett paradigmskifte inom vården: man ställde diagnoser för att selektera. Inte för att bota, utan för att döda. I Sverige var de terapeutiska aborterna lagstadgade. I den då gällande abortlagen blev abort 1963 tillåtet ”när med skäl kan antas att det väntade barnet på grund av skada under fosterstadiet kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte”.

Anne-Marie Thunberg, etiker i svenska kyrkan, har hävdat att införandet av fosterskadeindikationen blev en brytpunkt i abortdebatten, då aborterna blev socialt berättigade. Fram till dess trodde man på de sociala reformernas möjlighet, höll nödlösningstanken vid liv och satte därmed fostrets människovärde i centrum. Fosterskador fanns även med som en abortanledning i det lagförslag som 1965 års abortkommitté lade fram (SOU 1971:58).

Den prenatala diagnostiken startade i blygsam skala. I Sverige gjordes 1971 bara 21 fostervattenprov. Men antalet ökade lavinartat. 1978 var antalet nästan 1 000. Verksamhetens företrädare förklarade ofta den snabba utvecklingen med att fosterdiagnostiken var efterfrågad. Mot bakgrund av den nästan totala debattystnad som rådde i början av 1970-talet kunde man kanske sluta sig till det. En tystnad som står i bjärt kontrast till den livliga debatt som fördes då fosterskadeindikationen hade införts ungefär tio år tidigare.

Fostervattenprovet hade varma förespråkare, exempelvis Dagens Nyheter (DN). DN pläderade i en ledare 27 augusti 1969 för fostervattenprov i stor skala i Sverige. Hos oss fanns goda förutsättningar: en abortlag med en fosterskadeindikation, och dessutom hade de flesta svenskar en liberal inställning till aborter. Som humanitärt argument anfördes att man kunde förhindra den tragedi, som det enligt DN var att få ett barn med en kromosomavvikelse. Förutom detta skulle det vara en ekonomiskt försvarbar satsning: ”Lågt räknat kostar, med de ambitioner som nu finns, varje svårt psykiskt utvecklingsstörd i framtiden flera miljoner i minskad produktionsinsats, pensioner och omsorger som äntligen tillerkänts dessa handikappade.”

En anledning till att debatten uteblev var att den prenatala diagnostiken introducerades under en period då debatten om en ny abortlag var som hetast. Få ville ta ställning av rädsla att bli betraktade som mörkmän, dvs. den fria aborträttens motståndare. Men även de som motsatte sig fri abort förbigick fosterdiagnostiken på grund av de selektiva aborternas ringa antal. Intresset var fokuserat på de tiotusentals aborter som utfördes legalt och illegalt. Man insåg inte de selektiva aborternas speciella etiska problematik.

En annan och mer provokativ anledning till debattystnaden var att den prenatala diagnostikens första egentliga målgrupp var ofödda barn med Downs syndrom. Downs syndrom är i allmänhetens ögon något oönskat. I boken Gynekologi för kvinnor över 40 skriver Mirjam Furuhielm: ”Tanken att sätta ett barn till världen som är mongoloid är avskräckande. Lyckligtvis kan man ställa diagnosen redan på fosterstadiet… Finner man då att det blivande barnet är mongoloid, avbryter man havandeskapet.”

Fosterdiagnostiken sågs från början som ett medicinskt framsteg, en möjlighet att förebygga handikapp. Metoden kom att jämföras med PKU-screening på alla nyfödda, som görs för att förhindra att sjukdomen fenylketonuri, en svår ämnesomsättningssjukdom som leder till grav utvecklingsstörning, bryter ut. Att förebygga handikapp var i linje med handikapprörelsens målsättning.

Att fosterdiagnostik mottogs väl av föräldrar till barn med funktionshinder är inte förvånande. Man uppfattade fosterundersökningarna som en garanti för att inte hamna i samma situation än en gång. Föräldrarnas positiva hållning gjorde det också svårt att ifrågasätta verksamheten som sådan. Fosterdiagnostik framställdes av det medicinska etablissemanget i positiva ordalag. Man myntade till och med begreppet att fosterdiagnostik stod i livets tjänst. Att den prenatala diagnostiken skulle vara inriktad på selektiva aborter – aborter av sjuka och missbildade – förnekades eller tonades ner.

I boken Foster Familj Samhälle (red Holsten Fagerberg) från 1980, anger professor Jan Lindsten att fosterdiagnostik har tre målsättningar:

• undvika att friska foster aborteras
• utarbeta metoder för att, innan bestående skada uppkommit, behandla foster som annars skulle ha blivit sjuka
• kunna avbryta graviditeten i de fall fostret visar sig vara skadat.

Jan Lindsten var naturligtvis medveten om att fosterdiagnostikens huvudsyfte inte är att spåra upp friska foster som riskerar att bli aborterade. Den främsta avsikten är det rakt motsatta; att söka sjukdomar och andra avvikelser hos den ofödde för att ge föräldrarna underlag för abort. Att fosterdiagnostik står i livets tjänst har blivit något av ett mantra, en sats av närmast axiomatisk karaktär.

Sture sade vidare att även om han framhärdar att fosterdiagnostik är ett instrument för utsortering av människor i livmodern, måste han tillstå att den prenatala diagnostiken i vissa fall bidragit till hälsa, särskilt vid rutinmässiga fosterundersökningar med ultraljud. Det är en fördel att graviditetens längd och fostrets tillväxt säkerställs, liksom upptäckten av avvikelser som ställer speciella krav vid förlossningen. Dock är det ofrånkomligt att man samtidigt upptäcker allvarliga missbildningar där selektiv abort aktualiseras, vilket är etiskt problematiskt. Fosterdiagnostik har dock lett till att fostret alltmer blivit en individ, en person. Innan fosterdiagnostik fanns, aborterade man så att säga ”i blindo”; man förmodade en skada hos fostret, men den var inte säkerställd. Paradoxalt nog upplevdes det svårare att avbryta en graviditet då skadan var säkerställd. Den ofödde var ingen främling, utan någon man visste något om. En patient trädde fram. Men en patient som man stod i begrepp att döda.

Avslutningsvis redogjorde Sture för de ekonomiska argumenten gällande fosterdiagnostik. I en artikel i Aftonbladet 1978 med rubriken Pengar eller livet – en betraktelse över prenatal diagnostik, underkände tre anställda i Västerbottens landsting, kurator Roland Nordlund, psykolog Anita Wester och överläkare Bertil Wik, fosterdiagnostikens humanitära framtoning och gjorde gällande att den prenatala diagnostiken finns därför att den är samhällsekonomiskt nyttig. Artikeln var en reaktion på ett inlägg i Läkartidningen (6/78), där professorerna Karl-Henrik Gustavson och Bengt Hagberg anförde ekonomiska argument för fosterdiagnostik: att ett barn med Downs syndrom kostar samhället 1,2 miljoner under en tioårsperiod. År 1992 presenterade landstingspolitikern Henrik Åkerman en kalkyl över de selektiva aborternas lönsamhet för samhällsfinanserna i flera artiklar i Läkartidningen och DN. Lönsamheten varierade beroende på vilket foster som aborterades: abort på ett foster med mikrocefalus eller hydrocefalus minskade samhällskostnaderna med 3 735 000 kr. Aborterades ett foster med ryggmärgsbråck blir vinsten 11 650 000 kr, beroende på dyra behandlingar och ett förväntat långt liv. Om ett foster med kromosomavvikelse inte skulle födas gjordes enligt Henrik Åkermans beräkningar en besparing på 10 453 000 kr. Henrik Åkerman summerade samhällsvinsten av de selektiva aborterna till 1,2 miljarder kronor per år.


Erik Björck presenterade sedan fakta om fosterdiagnostik. Lyssna på föredraget >> Laggrunden som han arbetar med är hälso- och sjukvårdslagen som säger att all sjukvård ska ske i samråd med patienten. I svensk författningssamlings lag om genetisk integritet står i 4 kap. (fosterdiagnostik, genetisk fosterdiagnostik och preimplantatorisk genetisk diagnostik) om villkor för fosterdiagnostik i § 1 ”Alla gravida kvinnor skall erbjudas en allmän information om fosterdiagnostik. En gravid kvinna som har en medicinskt konstaterad förhöjd risk att föda ett skadat barn skall erbjudas ytterligare information om genetisk fosterdiagnostik.
Efter informationen bestämmer kvinnan, i samråd med läkaren, om hon skall genomgå fosterdiagnostik eller genetisk fosterdiagnostik. Den gravida kvinnan skall få all information om fostrets hälsotillstånd som har kommit fram vid fosterdiagnostik. Uppgifter om fostret som inte rör dess hälsotillstånd skall lämnas ut endast om kvinnan begär det.”

Erik menar att fosterdiagnostik finns därför att den efterfrågas av föräldrarna. Det gäller som läkare att veta vad föräldrarna egentligen frågar efter när de efterfrågar fosterdiagnostik och att veta om man kan besvara deras frågor. En graviditet skapar oro över om barnet är fysiskt och psykiskt friskt, men vad är egentligen ett fysiskt och psykiskt normaltutvecklat barn?

Utvecklingsförsening kan inte ses på ett ofött eller nyfött barn, eftersom barnet utvecklas successivt. Genom en screening av ett nyfött barn syns om barnet är fysiskt normalt utvecklat, och med hjälp av ultraljud kan stora drag ses men inte all utveckling. Därför kan frågan om barnets fysiska och psykiska utveckling inte alltid besvaras i detalj. Detta är viktigt att hålla i huvudet när man pratar om vad som kan ses och vad som kan göras.

Vad är de vanligaste orsakerna till mental retardation, frågade Erik, och poängterade att han använder just de orden, då de används inom vetenskapen. Svaret är Downs syndrom, som är den vanligaste diagnostiserbara orsaken till mental retardation.

Det finns i dag screeningsverksamhet som kub-testet och sedan finns även riktad fosterdiagnostik vid hög individuell risk i speciella familjer för vissa syndrom. Vid riktad fosterdiagnostik, som endast gäller ett fåtal, utvecklas metoder för varje enskild familj.

En allmän undersökning görs med hjälp av ultraljud på så gott som alla gravida. För att få fram diagnosen Downs syndrom har det hittills funnits två metoder: dels fostervattenprov (amniocentes) som görs från graviditetsvecka 14 när man tar cirka tio milliliter fostervatten och dels moderkaksprov (chorionvillibiopsi), som görs under graviditetsveckorna 10-13. Missfallsrisken vid dessa två metoder är cirka 0,5-1 procent, dvs. en på 100 till en på 200 graviditeter går under på grund av undersökningen.

Uppenbarligen kan inte alla orsaker till mental retardation ses. Det som tittas på vid fostervattenprov och moderkaksprov är genetiken. Människan har 46 kromosomer; vi ärver 23 från modern och 23 från fadern. Människan har vanligen 46 kromosomer, men man kan även ha 45, 47, 48 eller 49 kromosomer. Genetisk sjukdom orsakas av genetiska förändringar, även kallat mutationer. Vi har massor av celler i kroppen och varje cell innehåller ca 30 000 gener.

Vid kromosomanalys ses för mycket och för litet, eftersom det är en grov metodik, som inte upptäcker alla tillstånd. Det som framförallt syns är trisomier, dvs. när en människa har tre kromosomer av ett visst par i ställer för två. Vid trisomi 13 och 18 avlider barnen vanligen kort efter förlossningen; i sällsynta fall lever barnen några månader eller ett fåtal år. Den vanligaste avvikelsen är trisomi 21, Downs syndrom. En mycket liten andel av genetiska sjukdomar och tillstånd kan diagnostiseras med fostervattenprov och moderkaksprov.

Med den senaste analysmetoden, QF-PCR, tittas selektivt på vissa kromosomer för att slippa se allt annat. Denna metod ger snabbare svar redan efter en till två dagar och har en så liten felfrekvens som en på 1 300. Men vid en riktad frågeställning, när gynekologen misstänker missbildning, rekommenderas en fullständig kromosomanalys, som tar längre tid. Det innebär att om graviditeten ska avbrytas görs det sent.

Erik avslutade med att påpeka att varje remiss till hans klinik representerar en familjekatastrof och att möten med drabbade familjer gör honom väldig ödmjuk.


Peter Conner, som är en av de läkare som har arbetat fram kub-metoden i Sverige, presenterade medicinska fakta om kub i sitt föredrag. Lyssna på föredraget >> Peter inledde med att säga att verksamheten inte syftar på att hitta alla avvikelser för att abortera det som inte ser normalt ut, utan att hans erfarenhet är att de flesta gravida i Sverige vill ha bekräftat, med alla medel som står till buds, att deras väntade barn ser normalt ut och inte har några avvikelser. Den här bedömningen vill de flesta ha så tidigt som mögligt i graviditeten för att kunna ta ställning till ett eventuellt avbrytande.

Peter betonade också att det är av fördel när man med ultraljudundersökningar upptäcker allvarliga avvikelser under graviditeten så att barnet direkt efter förlossningen kan behandlas och föräldrarna mentalt kan förbereda sig på ett allvarligt sjukt barn.

Det finns ett samband mellan hög ålder och risken att få barn med kromosomavvikelser. Det gäller de vanligaste på avvikelserna på kromosomerna 13, 18 och 21. Risken att få barn med trisomi 21 är en procent när mamman har fyllt 40 år. Vid en graviditet med kromosomfel ökar även missfallsrisken. Vid fel på kromosom 21 är risken 40 till 45 procent för missfall. Om man har för många kromosomer av 13 eller 18 är missfallsfrekvensen 80 till 95 procent på grund av associerade missbildningar. Trots utökad användning av fosterdiagnostik under de senaste trettio åren har antalet födda barn med Downs syndrom inte ändrats nämnvärt. Samtidigt har åldern hos gravida kvinnor höjts. För trettio år var sju procent av förstagångsmödrarna över 35 år, nu är det var femte kvinna.

Enligt statistik från svenska missbildningsregistret avbryts 40 procent av alla graviditeter med Downs syndrom. Mammorna under 35 år står för drygt hälften för alla födda barn med Downs syndrom, eftersom de i regel inte blir erbjudna fosterdiagnostik. I denna grupp är det 22 procent som avbryter graviditeten vid Downs syndrom.

Ungefär 8 000 fostervattenprov görs årligen i Sverige, vilket motsvarar 9 procent av alla graviditeter. Det är stor skillnad mellan storstad och landsbygd. Generellt gör 40 procent av alla gravida över 35 år fostervattenprov. I Storstockholm har det varit två tredjedelar och i Stockholms innerstad 75 procent.

Ultraljudsundersökning kombinerat med ett blodprov (kub-testet) är en sannolikhetsbedömningsmetod. John Langdon Down, som gav sitt namn till Downs syndrom, noterade redan för 150 år sedan att individer med Downs tyckts ha ett överskott av hud, framförallt i nackregionen. Barnmorskor och gynekologer utnyttjar den kunskapen när de gör det så kallade nackuppklarningstestet (nupp), då de med ultraljud letar efter en bred nackspalt som kan indikera kromosomavvikelser. Från vetenskapliga studier vet man att hos de flesta foster med kromosomavvikelser (såväl Downs syndrom som trisomi 13 och 18) finns en bred nackspalt, dock har ungefär 25 procent av alla foster med Downs syndrom inte någon sådan.

De senaste tio åren har man fått ökat kunskap om att vissa ämnen i mammans blod förändras på ett karaktäristiskt sätt i samband med graviditeter med kromosomavvikelser. Ett av de ämnen som analyseras är det vanliga graviditetshormonet hCG. Vid en graviditet med Downs syndrom är nivåerna av detta ämne förhöjda i jämförelse med en graviditet med normala kromosomer. Det andra ämnet som läkarna tittar på kallas PAPP-A, ett protein som produceras av moderkakan. Vid graviditeter med kromosomavvikelser, liksom de med tillväxthämning och havandeskapsförgiftning, är nivåerna markant lägre jämfört med normala graviditeter.

När man gör ett kub-test beräknar en dator sannolikheten att graviditeten har en kromosomavvikelse med bakgrundsinformationen om nackspalten från ultraljudsundersökningen och hormon- och proteinnivån från ett blodprov från mamman. På Karolinska sjukhuset har man varit bekymrad över det höga utnyttjandet av fostervattenprov de senaste åren. Före 2005 genomgick var sjätte kvinna fostervattenprov och många på trots av att de redan hade fått en bedömning med nackuppklarning, som de dock inte litade på.

I samarbete med gynekologerna som ansvarar för ultraljudsundersökningarna togs 2005 beslutet att erbjuda den nya skarpare kub-metoden till de kvinnor som remitterades från mödravården för nackuppklarningsundersökning. De fick då en kompletterande blodprovsundersökning. Avsikten med detta var att på sikt kunna halvera antalet fostervattenprov och därmed minska antalet missfall av friska graviditeter. Efter införandet av kub-erbjudandet i Stockholms läns landsting i januari ifjol har antalet fostervattenprov minskat med 30 procent.

Tekniken kan även användas för att diagnostisera tvillingar tidigt och missfall som inte har visat sig på annat sätt. Framförallt kan man bekräfta en normal graviditet. Det börjar komma mer och mer information om att man kan bedöma andra risker för graviditetskomplikationer redan i vecka 12. Moderkaksämnet PAPP-A är extremt lågt även vid gravideter som långt senare får tillväxthämningar.

Sammanfattningsvis sade Peter att allt fler gravida kvinnor önskar information om fosterdiagnostik och att kub-testet är en effektiv sannolikhetsbedömningsmetod. I framtiden kommer ultraljudsundersökningen väldigt tidigt i graviditeten att kunna identifiera olika missbildningar och kanske även hitta andra avvikelser, där det sedan förhoppningsvis finns medicin och behandling.


Föredragen följdes av ett samtal mellan Helena D’Arcy, Pia Eneström och Birgitta Andersson. Lyssna på samtalet >> Pia har tre döttrar och den yngsta Hanna har Downs syndrom. När Birgitta föddes fick hennes mamma veta att hon inte var livsduglig, men här finns hon, har barn och barnbarn och har haft ett långt och rikt yrkesliv.

Det är visserligen osäkert om Birgittas mamma hade valt fosterdiagnostik, om det hade funnits på 1940-talet. Hon var ensam vid den tiden, med en make i kriget, och hade hon då fått veta att barnet inte skulle överleva många dagar och rådet att abortera barnet, tror Birgitta att så hade skett.

Pia talade sedan öppenhjärtigt om sina första upplevelser efter Hannas förlossning och sorgen när hon fick veta att Hanna hade Downs syndrom. Pias kunskap om Downs syndrom var obefintlig och felaktig och bestod främst av skrämmande föreställningar. Pia såg Hanna snarare som ett vårdpaket och som ett störande inslag i familjelivet än som ett välkommet barn. Tack vare en jourhavande barnläkare kunde dessa missuppfattningar redas ut redan mycket tidigtoch rädslan lyftes från Pia. Hon hade fått erbjudandet att ingå i en undersökningsgrupp för nackuppklarningstestet (nupp) under graviditeten, och hennes reaktion då var att det var något uteslutande positivt, eftersom det erbjöds av vården. Risken att Pia skulle få ett barn med Downs syndrom bedömdes som en på 1 000. Hade hon fått beskedet att barnet hade Downs syndrom, hade abort varit det självklara alternativet.

Birgitta berättade att hon blivit nedstämd av den senaste debatten om fosterdiagnostik eftersom den handlar om synen på personer med funktionsnedsättning, och därmed präglar hennes liv och självkänsla. Det viktiga är att vara klart över att funktionshindrade inte är en belastning för samhället, utan en del av samhället.

Förr var det vanligt att barn med Downs syndrom placerades på institution, vilket inte längre händer idag. Istället läggs stora resurser ner som gör att dessa barn kan leva ett i stort sett vanligt liv med hjälp av assistenter och stöd från sjukvården. I samhället är vi dessutom vaksamma mot diskriminering, samtidigt som stora resurser går åt att hitta alla ofödda barn med Downs syndrom. Dessa paradoxer förklarar Birgitta med att ju bättre vi får det i samhället desto mer vill vi fjärma oss från det som inte är det vanliga. Förändringen i lagstiftningen, som möjliggör att personer med funktionsnedsättning får möjlighet till ett så normalt liv som möjligt, går mycket långsamt. Föraktet för svaghet går inte att dölja.

Helena påpekade att antalet aborter i Norge på barn med Downs har tredubblats efter införandet av kub-testet, och att det i Danmark föds endast hälften så många barn med Downs två år efter att kub-testet introducerats. Henrik Almkvist, chefsläkare vid Stockholm läns landsting, erkände i radio i höstas att det inte finns något som talar för att vi inte ska få samma utveckling i Sverige. Det tycker Pia är oerhört tragiskt. När hon ser på vad dottern Hanna kan idag och vem hon är, så är det en person att räkna med och en tillgång för samhället. Det finns mycket okunskap om vad Downs syndrom innebär. Frågan är vad som är normalt och vem som definierar begreppet. Hanna är rätt normal trots sin extra kromosom och Pia har vuxit i rollen inte minst i sin kunskap genom Hanna.

Birgitta är hoppfull när det gäller synen på att vi är individer och inte diagnoser. Man är pojke, flicka, man eller kvinna. Det är viktigt att sjukvården ser pojken och flickan och också tilltalar barnet. Som vuxen vill man bli sedd som den individ man är. Genom rätt bemötande växer vi.

Avslutningsvis frågade Helena D’Arcy de närvarande läkarna hur många av de mödrar, som genom kub-testet fått resultatet att de väntar ett barn med Downs, väljer att abortera barnet. Svaret blev närmare 100 procent.


Respekt tackar alla föredragshållare för de mycket intressanta föredragen, som på ett sakligt och personligt sätt belyste fosterdiagnostik från olika håll.


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän