Har katolska kyrkans lära om abort alltid varit densamma?

Svar:

Från det första århundradet har kyrkan förklarat att varje framkallad abort är ett moraliskt ont och på så sätt tagit avstånd från omgivande hedniska kulturer som tillät abort och barnamord. Redan i Gamla testamentet låter Herren säga genom profeten Jeremia: “Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag” (Jer 1:5). Psaltaren beskriver en människas tillblivelse i moderlivet: “Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet… Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt” (Ps 139:13-16).

I Didache, ett dokument från den apostoliska tiden (omkring år 100), står det uttryckligen: ”Du skall inte döda barnet genom fostermord. Du skall inte låta ett nyfött barn gå under.” Abort sågs som en förolämpning mot Gud eftersom den avsiktligt tillintetgör det som han skapat; redan i Hippokrates (460-370 f. Kr.) ed hette det att en läkare inte får ”ge någon kvinna fosterfördrivande medel” oavsett var i graviditeten fostret befinner sig.

Kunskap om embryologi var självklart mycket begränsad under tidig kristendom. Många kristna tänkare accepterade de biologiska teorier baserade på bl. a. Aristoteles (384-322 f. Kr.) filosofi, som ansåg mannen vara den enda aktiva parten i fortplantningsprocessen. Trots dessa felaktiga biologiska teorier var Kyrkans övertygelse att abort alltid är en allvarlig förseelse, vilket sedan bekräftades av kyrkofadern Augustinus (354-430). Han trodde att människans själ inte utvecklas förrän några veckor in i graviditeten, men varnade för att utnyttja dessa teorier för att tillåta abort. Filosofen Thomas av Aquino (1225-1274) kom tillbaka till Aristoteles teori om att den rationella människans själ inte är närvarande under de första graviditetsveckorna, men avvisade abort som en allvarlig synd mot naturen när Guds gåva till ett nytt liv förkastas.

Med upptäckten av det mänskliga ägget 1827 förstod man att ägg och spermier vid befruktningen bildar en ny levande människa som skiljer sig från både mor och far, och 1869 tog man helt bort den otidsenliga beskrivningen av ”besjälade” och ”obesjälade” foster från den kanoniska lagen.

Påven Johannes Paulus II återgav i encyklikan Evangelium vitae 1995 klart och tydligt Kyrkans lära om abort och slog fast “i gemenskap med katolska kyrkans biskopar” att “det direkta och avsiktliga avlivandet av en oskyldig människa alltid är ett ytterst allvarligt brott mot den moraliska ordningen” (Evangelium vitae, 62).