Ingen dödshjälp för psykiskt sjuka, kräver belgiska läkare

14 december 2015
I Belgien har en grupp med bl.a. psykiatriker, psykologer, filosofer, läkare och apotekare publicerat ett öppet brev i den flamländska tidningen De Morgen, där de uppmanar regeringen att ta bort möjligheten till dödshjälp på grund av psykiskt lidande.

I brevet pekar de 65 undertecknarna på att det nu för första gången sedan 2002, då dödshjälp legaliserades, har skett att ett dödshjälpsbeslut har ifrågasatts av utvärderingskommittén och överlämnats till åklagare. Dessutom har två uppseendeväckande dokumentärfilmer om dödshjälpsprocesser i Belgien blivit offentliga.

Gruppen bakom brevet vill uppmärksamma problematiken i att mäta graden av hopplöshet i psykiskt lidande objektivt:

”Man skulle tro att det obotliga i dessa tillstånd visas i form av, till exempel, indikationer på kroppslig skada eller vävnadsskador – med andra ord, faktorer som är oberoende av vad som subjektivt känns eller tänkts som en följd av sjukdomen. En sådan objektifiering är problematisk vid psykiskt lidande.

Låt oss vara tydliga. Psykiskt lidande är verkligt och kan vara minst lika svårt som fysiskt lidande.

Det unika är dock att man endast kan lita på patientens ord för att göra en utvärdering. Och det är helt klart något bra, eftersom han eller hon är den enda som vet hur ont det gör just i det ögonblicket. Och det är just ögonblicket det handlar om... eftersom när vi lider psykiskt, är vi ofta övertygade om att det inte finns någon möjlig framtid. Det är ofta just dessa tankar som driver en till avgrunden, eftersom man vanligtvis kan stå ut med en hel del så länge det finns ett perspektiv. Vi ser att några, som har förklarats obotligt sjuka, så småningom överger dödshjälp när nya vägar dyker upp. På ett paradoxalt sätt, visar detta att sjukdomen inte kan kallas obotlig.

Idag är depression den vanligaste psykiska sjukdomen: enligt uppskattningar från Världshälsoorganisationen berörs en av sju människor vid något tillfälle under sitt liv av en allvarlig depression. Om vi kopplar ihop dessa uppgifter med att hopplöshet är ett av de centrala inslagen i en depressiv fas, är det klart att känslan av hopplöshet inte på något sätt står i proportion till det verkligt hopplösa i en situation. I motsats till sjukdomar som är en följd av vävnadsskada, är psykiskt lidande kopplat till en funktionsförändring. Denna skillnad är viktig eftersom sådana dynamiska förändringar per definition kan återgå till normal funktion, och ibland gör det helt plötsligt. Vi ser alltså att en del människor som först förklarats vara obotligt sjuka och därför fått tillstånd till dödshjälp avstår från den möjligheten, eftersom nya – om än bräckliga – utsikter dyker upp. Slutsatsen blir tydlig: den nuvarande lagen förutsätter felaktigt att det finns objektiva, kliniska kriterier för psykiskt lidande som kan motivera dödshjälp. Det är av den anledningen som dödshjälp endast på grund av psykiskt lidande inte kan regleras i lag. Vissa försvarar också tesen att enbart det att erbjuda dödshjälp som alternativ kan orsaka en positiv förändring och därför också kan betraktas som en del av god vård. Enligt vår uppfattning innebär detta oundvikligen ett radikalt misslyckande inom psykiatrisk vård. Användning av ’död som behandling’, ibland så långt som att faktiskt utföra den begärda dödshjälpen, innebär a priori att avstå från vad behandling fortfarande kan och bör erbjuda: att öppna nya vägar framåt.

Som företrädare för de olika direkt berörda yrkesgrupperna, från olika delar av landet och olika ideologiska uppfattningar, är vi oroade över den ökande trivialiseringen av dödshjälp vid psykiskt lidande. Vi anser att situationen är oupplösligt förbunden med en lag som grundar sig på subjektiva kriterier. Det är därför vi insisterar på att dödshjälp endast på grund av psykiskt lidande bör tas bort från den nuvarande lagstiftningen.”, skriver Ariane Bazan, klinisk psykolog vid Université Libre de Bruxelles, Gertrudis Van de Vijver, filosof vid Gents universitet och Willem Lemmens, etiker vid Antwerpens universitet tillsammans med andra 65 professorer, psykiatriker och psykologer.

Källa: MercatorNet (www.mercatornet.com)