Abort

I Sverige finns följande typer av självvald abort beroende på graviditetens längd:

• Medicinsk abort utförs för närvarande fram till tolfte graviditetsveckan. Medicinsk abort utgör 80-84 procent av alla aborter. I detta fall framkallas abort genom ett hormonpreparat i tablettform. Det består av antiprogesteron som dödar fostret och framkallar blödning från livmodern. Två dygn senare fullföljs behandlingen med slidpiller som innehåller prostaglandin. Dessa mjukar upp livmoderhalsen och framkallar sammandragningar som leder till att livmodern tömmer sig. Processen, som tar några timmar, försöker efterlikna ett spontant missfall. Det kan göra ont. Ett återbesök sker efter cirka fjorton dagar. I cirka fem procent av alla fall måste den medicinska aborten kompletteras med kirurgisk utrymning av livmodern pga. långvarig blödning, rester av foster som inte tömts eller andra komplikationer.
• Kirurgisk abort kan utföras fram till tolfte eller trettonde graviditetsveckan. Kirurgisk abort görs om kvinnan önskar det eller om medicinsk abort misslyckades tidigare men i färre fall än tio procent. Det är vanligt att kvinnan sövs ned under ingreppet. Vissa väljer detta alternativ framför medicinsk abort just på grund av möjligheten att vara nedsövd. Andra upplever sövningen som hotfull och väljer istället tablettmetoden. Vid kirurgisk abort töms livmodern med s.k. vakuumsug, och det tar runt 20 minuter. Efter aborten får man stanna kvar på mottagningen i några timmar för att vila. Några veckor efter aborten får man ibland göra ett återbesök.
• Efter tolfte graviditetsveckan sker aborten i två steg: antiprogesterontablett och ev. kirurgisk utrymning av livmodern. Antiprogesterontabletten blockerar fortsatt funktion av moderkakan och dödar fostret. Två dygn efter att ha tagit tabletten kommer kvinnan tillbaka till sjukhuset för att läggas in. Slidpiller innehållande prostaglandin appliceras. Dessa framkallar sammandragningar av livmodern så att den töms. Det liknar en vanlig förlossning eftersom man får värkar, och det gör ont på samma sätt som när man föder barn. Det kan ta från sex timmar upp till två dygn. När aborten är klar undersöker läkaren livmodern. Om rester av moderkakan finns kvar kan en skrapning av livmodern behöva göras. Kvinnan kan bestämma om och i så fall hur fostret ska begravas. Några veckor efter aborten får man ibland göra ett återbesök.

Det är även viktigt att komma ihåg att vissa preventivmedel kan vara aborterande, däribland spiralen, minipillret och dagen-efter-pillret. Dagen-efter-pillret (även kallat akutpillret) tas inom tre dygn efter samlag och består av två tabletter som tas med 12-24 timmars mellanrum. Dagen-efter-pillret innehåller gulkroppshormon som finns i vissa p-piller och påverkar kvinnan på två sätt allt efter var i menscykeln hon befinner sig: ägglossningen störs och fördröjs, samtidigt som livmoders slemhinnan påverkas så att ett eventuellt befruktat ägg inte kan fastna d.v.s. aborteras. Den ökande användningen av dagen-efter-pillret i Sverige har inte lett till en motsvarande minskning i antalet medicinska eller kirurgiska aborter.

Rättsläge

Staten har skyldighet att skydda mänskligt liv vilket förklarar varför abort alltid setts som problematiskt och omgärdas med mycket strikta bestämmelser i de länder det tillåts. Rätten till liv är garanterad av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 samt Europakonventionen från 1950. I den moderna medicinens tidigaste etiska kod, den hippokratiska eden, tillåts inte läkare medverka vid abort.

I Sverige tillåts abort fram till och med artonde graviditetsveckan. Enligt abortlagen (1974:595) får abort även utföras efter artonde graviditetsveckan och fram till dess att fostret är livsdugligt om synnerliga skäl föreligger och med Socialstyrelsens tillstånd. Livsduglighetsgränsen i Sverige beräknas idag till 22:a graviditetsveckan.

Vid en begäran om abort krockar fostrets rätt till liv med kvinnans rätt till självbestämmande. I de allra flesta europeiska länder prioriteras kvinnans självbestämmande framför fostrets behov av rättsligt skydd. Men kvinnans självbestämmande över fostret är inte absolut. Även den svenska lagstiftningen erkänner att fostrets skyddsvärde ökar i takt med att det växer och blir alltmer biologiskt självständigt.

Det görs cirka 37 000 aborter i Sverige per år, vilket utgör en av fyra graviditeter. Sedan den nya abortlagen började gälla 1975 har antalet aborter inte minskat utan snarare ökat något, trots ökad tillgänglighet på preventivmedel.

Etisk analys

Att bli med barn när man minst väntar det eller känner sig beredd för det, i synnerhet om man är ung och ensamstående, kan vara en chock och försätta den gravida kvinnan i en svår situation. I ett sådant läge kan hon känna sig mycket ensam, rädd att bli övergiven av barnets pappa om hon behåller barnet, och trängd av en omgivning som låter henne förstå att abort är moraliskt acceptabelt. I en sådan situation kan det ligga mycket nära till hands för henne att överväga abort trots sina djupaste instinkter och övertygelser. För att kunna handla rätt i liknande situationer behövs andras stöd och en inre fasthet som är upplyst av en beprövad moral. 

Att göra abort är inte bara att avbryta en graviditet. Det är att beröva barnet tid och rum att växa i och att förneka hans eller hennes existensberättigande. Det är med andra ord att motsätta sig livet och Guds vilja för oss och hela skapelsen. Den gravida kvinnan som gör abort är dock inte ensam ansvarig för sin handling, och det ofödda barnet är inte det enda offret i sammanhanget. Bakom beslutet kan det finnas en familj där ett barn inte är välkommet, en umgängeskrets som signalerar att graviditeten är ett problem eller en rådande samhällskultur som inte respekterar mänskligt liv. I en abort är vi dock alla förlorare: det ofödda barnet som mister livet, föräldrarna som förlorar ett barn och hela samhället som går miste om en tillgång och en del av sin framtid.

Abort aktualiserar också frågan om det ofödda barnets identitet. Vid konceptionen, eller befruktningen, då faderns och moderns könsceller smälter samman, uppstår ett nytt mänskligt liv med en alldeles egen genetisk uppsättning och inneboende förmåga att utvecklas som en enhetlig organism fram till födelsen och vidare till vuxen ålder. Här samverkar Guds försyn, föräldrarnas fria vilja, naturens ordning och biologisk slump. Alla dessa faktorer ger livet dess mening och det nya barnet dess individualitet och värde. Barnet är unikt, oersättligt och okränkbart i det att han eller hon besjälas av Gud vid konceptionen, blir till genom ett bestämt möte mellan två personer, tillhör människosläktet och samtidigt utgör ett naturens under. Det är alla dessa faktorer som gör människan från tidigaste stadium av livet och fram till döden till en person.

Under graviditeten går det ofödda barnet igenom viktiga etapper i den biologiska utvecklingen som till exempel implantation, uppkomsten av nervsystemet och livsduglighet. Det förekommer dock inga ”språng”. Fostret växer fortlöpande enligt en inneboende drivkraft och efter sina egna betingelser (potentialitet). Eftersom det handlar om samma individ, med kropp och själ, som växer kontinuerligt kan man därför inte säga att ett mänskligt embryo eller foster blir en människa vid någon tidpunkt under graviditeten, exempelvis tolfte veckan. Från början står vi inför en människa i vardande. Det obestridliga vetenskapliga faktum att ett nytt mänskligt liv (genotyp) uppstår vid befruktningen och växer i ett oavbrutet och samordnat förlopp fram till födelsen förklarar katolska kyrkans ställning enligt vilken ”människan bör respekteras och behandlas som en person från och med konceptionen.” (Troskongregationens instruktion Donum vitae, 1987, I:1). 

Kyrkans syn

Evangeliet är ett glädjens budskap eftersom det ser varje människa som unik och oersättlig i Guds ögon; aldrig som ett problem. Gud formar oss i moderlivet och ser oss innan vi föds (se Jer 1:5 och Ps 139). Kristendomens positiva förståelse av det ofödda barnet kommer tydligt till uttryck i bland annat Lukasevangeliet. Elisabet hälsar den gravida jungfru Maria redan som ”min herres mor” och den ofödde Johannes ”sparkar till av fröjd” vid ankomsten av sin ännu ofödde Frälsare och syssling (se Luk 1:41-45). Samma inställning till det ofödda barnets värdighet kommer att motivera kyrkans mycket klara fördömande av abort under hela hennes historia. Senast var det påven Johannes Paulus II som i encyklikan Evangelium vitae från 1995, fastställde att självvald abort ”är ett ytterst allvarligt brott mot den moraliska ordningen” (nr.62). Kyrkan ser så allvarligt på frågan att handlingen medför automatisk uteslutning från den sakramentala gemenskapen (exkommunikation) för alla medverkande parter (Codex iuris canonici, can. 1398). Denna ovanligt hårda kyrkorättsliga åtgärd är inte tänkt att ”inskränka utrymmet för barmhärtighet” utan vill visa på ”allvaret i det brott som begåtts och den obotliga skadan som tillfogats det oskyldiga barnet, dennes föräldrar och hela samhället”. (Katolska kyrkans katekes 2272). 

Beträffande medicinskt motiverade ingrepp som genomförs för att rädda moderns liv, men som leder till det ofödda barnets död, anser kyrkan att dessa är moraliskt befogade. I sådana fall genomförs de för att rädda ett liv då både kvinnans och det ofödda barnets liv är i fara. Intentionen är inte att avbryta graviditeten. Det ofödda barnets död är den förutsedda men oönskade konsekvensen av en god handling, som syftar till att rädda kvinnans liv och hälsa.