Människans värdighet

Mänsklighetens framgångar har dock inte varit entydiga. För samtidigt som människan kan handla ändamålsenligt uppvisar hon också en klar fallenhet att agera destruktivt. Historiens sociala experiment med kolonialism, nationalsocialism och kommunism är fruktansvärda exempel på denna fallenhet. Visserligen har vi lärt oss av våra många misstag men ingenting tyder på att vi övervunnit våra värsta drifter. Dagens marknadsekonomi skördar också sina offer. Den leder till att öka klyftan mellan fattiga och rika, att öka konkurrensen mellan människor och att betrakta allting som en konsumtionsvara, inklusive människan själv. Idag är det i Sverige tillåtet att mänskliga embryon framställs, används och förstörs, det vill säga dödas, för forskningsändamål och eventuella framtida behandlingar. Slit-och-slängkulturen riskerar att förändra hur vi ser på oss själva. Våra framgångar såväl som våra misslyckanden visar vikten av att komma överens om värden som kan föra oss framåt, som kan bidra till allas välfärd och som samtidigt skyddar oss från våra värsta drifter.

I Andra världskrigets kölvatten tog världens politiska ledare fasta på nödvändigheten av att samarbeta för att säkra grundläggande värden som kan förhindra en upprepning av de ohyggliga orättvisor som begicks under kriget av “vanliga människor”, inklusive läkare och annan vårdpersonal. Dessa politiska strävanden ledde under senare delen av 1940- talet och 1950-talet till en rad uttalanden, internationella konventioner och yrkesetiska koder och deklarationer som fortfarande gäller idag. Gemensamt för alla dessa dokument är övertygelsen att varje människa, i kraft av sin tillhörighet i arten homo sapiens (sin mänsklighet) äger samma värdighet och inte får kränkas. Det är alltså inte p.g.a. sina åsikter, sin ekonomiska eller sociala ställning, sin härkomst eller sitt hälsotillstånd som människan har rätt att bli respekterad. En människas rättigheter är inneboende och kommer från det enkla faktum att hon är människa.

Rättsläge

De mänskliga rättigheterna har en stark ställning i svensk lagstiftning och skyddas genom tre grundlagar: regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Regeringsformens första kapitel (RF) slår fast att den offentliga makten ska utövas med “respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”. I andra kapitlet preciseras grundläggande rättigheter till bland annat opinionsfrihet och fysisk integritet. Dessa lagar stöder sig på internationella texter såsom FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948), vars tredje kapitel garanterar rätten till liv, frihet och personlig säkerhet, samt Europakonventionen (Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) från 1950 som också garanterar rätten till liv i artikel två. Även FN:s barnkonvention (1989) slår fast om ”den inneboende värdigheten hos alla medlemmar av människosläktet”.

Inom ramen för sjukvården tillämpas dessa rättigheter i Sverige genom Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), som ersatt den gamla lagen från 1982 och som preciserar att vård ska ges “på lika villkor för hela befolkningen” samt “med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet”. (1 §, 3 kap.) Internationellt har patienternas rättigheter också stärkts genom Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och biomedicinen från 1997 som Sverige undertecknat men ännu inte ratificerat.

Etisk analys

De mänskliga rättigheterna, såsom de har formulerats av FN och andra internationella instanser, innebär en stor framgång för mänskligheten men också en risk att beakta. Framgången består i erkännandet, av större delen av världens folk och stater, att det finns igenkännliga rättigheter och ansvar kopplade till den mänskliga existensen som måste skyddas av staten. Betydelsen av detta erkännandet i mänsklighetens historia kan inte underskattas. Risken består i att det kan uppstå en alltför stor diskrepans mellan det rättigheterna syftar till (dvs. att människan äger naturliga rättigheter i kraft att vara människa) och de lagar rättigheterna uttrycks i. Med andra ord finns risken att människovärdet blir förhandlingsbart. Denna risk är mer överhängande i länder, såsom Sverige, som är arvtagare till en rättspositivistisk tradition, dvs. en tradition som anser att lagen är ett direkt uttryck för folkets vilja och inte en tydning av vad som i sig är rätt och fel.

Tanken om ett människovärde, såsom det ofta tolkas i Sverige, innehåller två påståenden:

1) att människan har ett egenvärde som är oberoende av hennes egenskaper, kön, etnicitet, livsåskådning, sexuella läggning samt eventuella funktionsnedsättningar och

2) att alla människor i grund och botten har samma värde och därför bör behandlas likvärdigt.

Dessa övertygelser får auktoritet genom lagarna som stiftas. Men vad händer om lagen inte betraktar vissa individer som människor, om staten inte upprätthåller rättigheterna, eller om den helt enkelt berövar vissa individer dessa rättigheter? I medicinsk-etiska frågor, speciellt i livets början och i synnerhet i fråga om embryots och fostrets rätt till liv, får dessa tämligen abstrakta frågor stor relevans.

Kyrkans syn

Katolska kyrkan anser att det finns en objektiv moralisk ordning i världen som alla människor har tillgång till, oavsett livsåskådning eller kultur. Denna ordning är tillgänglig för människan genom förnuftet som i sig är delaktigt i samma ordning och intuitivt uppfattar vad som är rätt och fel. Vad vi kallar samvete i vardagsspråk är alltså den tankemässiga delaktigheten i den för alla givna och tillgängliga moraliska ordningen. Därför kan man egentligen inte tala om en kristen etik som innehållsmässigt skiljer sig från en allmänmänsklig etik. Etikens krav gäller alla och överallt.

Kyrkan poängterar också sammanhanget mellan etik och kärlek. De etiska regler och krav som finns inom kyrkan är till för att hjälpa människorna så att kärleken alltid kan vara rättesnöret i beslutssituationer. Det är bara genom kärleken till Gud, sin nästa och till sig själv som människan kan bli verkligt lycklig.

Ingen kan betvivla att människosläktet har gjort moraliska framsteg och att vi mödosamt vinner allt större insikt i vad denna moraliska ordning föreskriver. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna är en viktig milstolpe i denna utveckling. Men innehållet i förklaringen har långt ifrån respekterats. Ständigt inskränks rättigheter för att överensstämma med mer kortsiktiga politiska intressen. Kyrkans kompromisslösa inställning mot försök att på olika sätt inskränka både sociala rättigheter (civilrätt, familjerätt, arbetsrätt, m.m.) och individuella rättigheter (rätten till liv, tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet) kan uppfattas som reaktionärt. I själva verket är det en garanti för att människovärdet upprätthålls i alla sina olika dimensioner. Men när olika rättigheter kolliderar mot varandra väljer kyrkan att prioritera människans fysiska integritet. Ty utan liv kan hon inte åtnjuta något annat värde.