Idag är de problem som transplantationsenheterna brottas med inte medicinska utan snarare ”ekonomiska”. Huvudproblemet är den tilltagande efterfrågan kombinerad med en för låg tillgång på dugliga organ. Detta leder till att det i snitt dör en patient från organväntelistan i veckan. Antalet skulle vara betydligt större om man inte vore så restriktiv i val av patienter som sätts upp på den officiella väntelistan. Detta har flera orsaker: lagstiftningens utformning, bristande beredskap i vården för att ta emot potentiella organ samt svagt intresse hos allmänheten för organdonation. För även om Sverige är det land i världen med den mest positiva inställningen till organdonation (85 procent positiva till att donera organ efter sin död 2015), har Socialstyrelsens donationsregister bara 1,6 miljoner registrerade donatorer.

Rättsläge

Den 1 januari 1988 fick Sverige en ny lag om döden (SFS 1987:269 med ändring i SFS 1995:833). Denna lag anger kriterier eller kännetecken för att läkarna skall kunna fastställa när en människa är död. Tidigare fanns ingen lag på detta område. Enligt den nya lagen är en människa död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt är utslagna. Med andra ord konstateras att en människa är död när hjärnans funktioner fallit bort och inte längre kan återställas (det s.k. hjärndödsbegreppet).

Denna lag är betydelsefull eftersom den tillåter att dödförklara en person vars hjärna är utslagen men vars övriga kroppsfunktioner kan upprätthållas med hjälp av respirator. Syresättningen av kroppen genom respirator är nämligen en förutsättning för att organ ska kunna tillvaratas för eventuell transplantation.

Den 1 juni 1996 trädde den nya transplantationslagen (1995:831) i kraft. Lagen säger i korthet att transplantation av organ och vävnader från en avliden person får göras om dennes positiva viljeyttring finns registrerad. I fall den dödes önskan inte är känd skall man utgå ifrån att han/hon ville donera sina organ (s.k. presumtivt samtycke). Dock tillägger lagen att organ i dessa fall inte får tas utan att den avlidnas närstående underrättas och samtycker därtill. Det är därför de anhörigas vilja som är utslagsgivande om den dödes vilja inte är känd.

Organ kan även i vissa fall tas från levande donatorer, det gäller då nästan alltid en njure eller i vissa fall en bit av levern. Det vanligaste är att man donerar till en släkting eller nära vän, men man får numera även donera en njure till någon i donationskön anonymt. Förutsättningarna för levande donatorer är att de är psykiskt och fysiskt friska, att de gett skriftligt samtycke samt att ingen ersättning för organet ges.

Patienter får enligt svensk lagstiftning bara vårdas för sin egen skull. Det är därför inte tillåtet att lägga en patient i respirator – eller att fortsätta respiratorvård – om man bedömer att allt hopp är ute, enbart för att säkerställa att patientens organ ska kunna doneras. I takt med att donationsköerna växer är det dock fler som efterfrågar en lagändring så att så kallad elektiv ventilation, dvs. att patienten en kortare tid respiratorvårdas enbart för organens skull, ska tillåtas.

Etisk analys

Transplantation av organ och vävnader från avlidna berör många känsliga frågor. Här kan nämnas som exempel inställningen till döden, föreställningar om kroppen och behandlingen av den avlidnes kvarlevor. Religiösa eller filosofiska uppfattningar om den döde personen spelar en större roll än vad man velat tillstå. Men det finns också andra etiska frågor som aktualiseras, exempelvis den potentiella konflikten mellan vårdens plikter gentemot den döende patienten – som samtidigt är en potentiell donator – och hänsynen till den potentiella organmottagarens intressen. Detta ställs på sin spets när det gäller elektiv ventilation. Ett vetenskapligt beprövat fastställande av döden med god säkerhetsmarginal är en förutsättning för att transplantationer från avlidna kan betraktas som etiska.

Allmänhetens stöd är också avgörande för transplantationsverksamhetens etik. Allmänheten måste veta vad som görs på sjukhusen och ge sitt fulla stöd åt det som ett uttryck för sin solidaritet med nödställda personer och respekt för människoliv. Den aktuella bristen på organ kan delvis förklaras av den betydelse som den svenska lagstiftningen tillmäter de anhörigas vilja. En studie från 2008 visar att bara 43 procent av alla tillfrågade känner till sina närståendes vilja om donation. Om organdonation blir aktuell kan man därför utgå ifrån att sannolikheten är stor att anhöriga inte känner till den dödes inställning i frågan. En undersökning från 2012 visar t.ex. att i de drygt 100 fall det året, då den avlidnes donationsvilja var okänd, utnyttjade de anhöriga sin vetorätt i en tredjedel av fallen. För i en pressad och förvirrande situation kan det ligga nära till hands för anhöriga att neka sitt tillstånd för transplantationen. Därför är det viktigt att frågan om organdonation diskuteras mer i den offentliga debatten och med anhöriga.

Nya medicinska metoder har också tagits fram för att öka tillgången på organ. Ny forskning har till exempel visat att lungor kan bevaras (utan artificiell syresättning) under flera timmar utan att skadas om de kyls ner i tid. Det innebär att man också skulle kunna tillvarata lungor från patienter som dör av akut hjärtstopp och inte endast av patienter som dör av hjärnrelaterade orsaker. Allmänhetens stöd till detta och andra nya lovande metoder är också nödvändigt.

Kyrkans syn

Katolska kyrkan tillåter transplantation av organ och vävnader från avlidna personer under förutsättning att donatorn gett sitt samtycke. Organdonation kan i så fall bli ett uttryck för kristen kärlek – att påtagligt ge sitt liv för andra – i en situation då man inte längre behöver sina organ. Däremot anser hon att de övergrepp som gäller handel med organ, vilket förekommer i vissa länder, från levande donatorer eller från avrättade fångar är helt förkastliga. Avrättade fångar har inte frivilligt gått med på att donera sina organ och fattiga människor som säljer en njure gör det i desperation. Av samma anledning kan kyrkan heller aldrig gå med på att celler från aborterade foster används i försök att bota vissa sjukdomar. 

Kyrkan uppfattar döden som den tidpunkten då personens kropp och ande skils från varandra. Denna uppfattning är filosofisk/religiös och behöver medicinens hjälp för att fastställas empiriskt. Kyrkan tar inte ställning i frågan om hjärn- respektive hjärtrelaterade kriterier men betraktar det förstnämnda som etiskt acceptabelt.