Stamceller

En annan viktig distinktion som brukar framföras i detta sammanhang är skillnaden mellan embryonala stamceller och adulta stamceller. Embryonala stamceller (totipotenta eller pluripotenta) förekommer endast hos embryot i det allra första stadiet av människolivet. Adulta stamceller (multipotenta) förekommer däremot hos alla födda individer i t.ex. benmärg, navelsträngsblod och tänder.

Att det finns stamceller i vår kropp och att de kan användas i medicinska behandlingar för att ersätta sjuka celler har man vetat länge. Adulta stamceller har använts sedan flera decennier i behandlingen av blodcancer. Vad som är nytt och har vållat debatt är möjligheten att isolera totipotenta och pluripotenta stamceller och få dem att dela sig utan att ändra karaktär. Med andra ord finns nu möjligheten att odla stamcellslinjer med oerhörd potential. Forskare har också visat att dessa celler, under vissa omständigheter, kan specialisera sig, dvs. förvandlas till mer specifika celler som hjärnceller eller muskelceller. Med hjälp av denna kunskap hoppas man kunna hjälpa patienter som lider av bland annat Parkinsons sjukdom och diabetes. Hos patienter med Parkinsons sjukdom dör de nervceller i hjärnan som producerar signalämnet dopamin. Forskare arbetar nu med att få stamceller att bilda dopaminproducerande nervceller. Andra forskare har rapporterat att de har lyckats få embyonala stamceller att omvandlas till insulinproducerande celler som kan ge nytt hopp åt patienter som lider av typ 1 diabetes, och ett flertal patienter har även blivit friska efter hjärtinfarkter med hjälp av adulta stamceller, som hjälpt hjärtat att reparera sig. Det finns många andra möjliga medicinska tillämpningsområden för stamcellsforskning. Dock befinner sig stora delar av denna forskning ännu på ett tidigt stadium.

Embryon som används i embryonal stamcellsforskning är dels de som redan framställts i samband med konstgjord befruktning (ivf) och som bevaras nedfrusna. Med samma teknik kan man också framställa embryon endast i forskningssyfte. I Sverige får man även framställa nya embryon genom somatisk kärnöverföring, s k terapeutisk kloning. (se kloning >>).

Rättsläge

Embryonal stamcellsforskning regleras av lagen om genetisk integritet m.m. (2006:351) från 2006, som fastslår att donerade ägg och spermier som används för att skapa befruktade ägg för forskningsändamål endast får användas om donatorn samtycker. Vidare får försök i forsknings- eller behandlingssyfte på befruktade ägg och på ägg som varit föremål för somatisk cellkärnöverföring endast göras längst till och med fjortonde dagen efter befruktningen respektive cellkärnöverföringen. De befruktade ägg som har använts i försök skall utan dröjsmål förstöras när åtgärden genomförts eller får förvaras i fryst tillstånd i högst fem år efter försöket. Om ett befruktat ägg har ingått i försök i forsknings- eller behandlingssyfte, får ägget inte föras in i en kvinnas kropp. Detsamma gäller om ägget före befruktningen eller de spermier som använts vid befruktningen har varit föremål för ett sådant försök eller om ägget har varit föremål för somatisk cellkärnöverföring. Därmed är reproduktiv kloning uttryckligen förbjudet.

Eftersom Sverige tillåter att embryon framställs endast för forskningsändamål innebär det att Sverige kommer att tvingas reservera sig, vid eventuell ratificering, mot artikel 18.2 i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och biomedicinen (den s k Oviedokonventionen) som uttryckligen förbjuder framställande av mänskliga embryon för forskningsändamål.

Internationellt råder det stor oenighet om huruvida forskning på embryonala stamceller ska tillåtas eller inte. Storbritannien, Sverige och Schweiz hör till de europeiska länder som har intagit den mest tillåtande hållningen, medan det i Tyskland är förbjudet att utöva någon som helst forskning på övertaliga embryon efter ivf-behandling. Europarådet har försökt men misslyckats att utarbeta ett tilläggsprotokoll till Oviedokonventionen om forskning på embryon. Oenigheten i frågan är fortfarande för stor.
 

Etisk analys

Användning av adulta stamceller i medicinska behandlingar innebär inga stora etiska problem eftersom man använder sig av kroppens redan befintliga resurser. Att skörda adulta stamceller är inte mer etiskt problematiskt än att ta ett blodprov. Utvinning av embryonala stamceller är däremot högst kontroversiell eftersom den förutsätter förstörelsen av ett mänskligt embryo, dvs. utsläckandet av ett mänskligt liv i dess allra tidigaste utveckling. 

Debatten om embryonal stamcellsforskning har varit livlig framförallt i andra länder, vilket visar att mycket står på spel. Man har framhållit vikten av att låta forskarna arbeta vidare för att bättre förstå vad som sker i livets allra första början och lyft fram den nytta som forskningen skulle kunna ha i framtiden. Även om forskningen är i ett tidigt stadium förespås medicinska tillämpningar som kan leda till att bota svåra sjukdomar.

Det är svårt att försvara människans värde vid embryostadiet på ett sätt som kan kännas relevant för forskare som vill föra sitt ämne framåt, för patienter som lider av obotliga sjukdomar och väntar på effektiv behandling eller för föräldrar till svårt sjuka barn som invaggats i förhoppningar om framtida behandlingar. I detta sammanhang kan argument mot forskning på embryonala stamceller verka abstrakta, orealistiska och bakåtsträvande. Med lite distans till de pragmatiska intressen som härskar kan man dock konstatera att vi står inför ett viktigt vägval. Här är det inte frågan om ett existentiellt ställningstagande, såsom i abort, då ett liv hotar ett annat liv eller upplevs som ett hot. Här är det inte heller frågan om ett val mellan patientens självbestämmande och samhällets ansvar, såsom i debatten om eutanasi. Debatten om stamceller gäller den mycket mer fundamentala frågan om vilket värde ska ligga till grund och bära upp alla våra övriga värden och prioriteringar. Är det respekten för livet självt eller en viss syn på liv och hälsa?

Samhället har ett gemensamt ansvar att främja bättre hälsa och livskvalitet för alla. Detta mål förutsätter dock en mer grundläggande respekt för livet utan vilken hälsa och livskvalitet är omöjlig. Utan denna grundläggande respekt för mänskligt liv står andra ambitioner eller strävanden på lös grund. Människan riskerar att själv bli en föbrukningsbar vara i de abstrakta idealens tjänst (såsom en viss föreställning om livet och hälsan).
 

Kyrkans syn

Katolska kyrkan säger nej till forskning på embryonala stamceller, eftersom det innebär förstörelse av människoliv i dess allra första stadium. Varje nytt människoliv uppstår vid befruktningen då en ny genotyp bildas vars utveckling därefter är samordnad och fortlöpande, utan språng, fram till födelsen och vidare till vuxen ålder. 

Att som i Sverige tillåta människan att förfoga över embryot under de första fjorton dagarna i dess utveckling är godtyckligt och har ingen objektiv grund i biologin. Före och efter denna gräns handlar det om samma organism som oavbrutet strävar efter att förverkliga sina möjligheter och uppnå mognad. Även om det kan anses att embryot växer i skyddsvärde i takt med sin utveckling står vi redan från början inför en individ som i kraft av sin tillhörighet i den mänskliga familjen äger ett okränkbart värde. Vi får inte förfoga över detta liv. Våra legitima ambitioner att vinna mer kunskap och förbättra hälsa kan inte förbise det mer grundläggande ansvaret att skydda vårt gemensamma människovärde.