Dödshjälp

Eutanasi är ett grekiskt ord, vars innebörd är “god död”. I nutida debatt betyder eutanasi en avsiktlig handling som avser att döda patienten, på hans eller hennes uttryckliga eller förmodade begäran. Det svenska ordet för eutanasi är dödshjälp. Personen som ger dödshjälp måste ha som syfte att döda patienten och måste orsaka hennes död. En dödlig injektion kan vara ett sätt att ge dödshjälp; att inte ge behandling med syfte att orsaka patientens död en annan.

Dödshjälp är inte:

• att respektera en patients nej till behandling, eller vilja att inte fortsätta behandling;
• att låta den naturliga döden ha sin gång genom att inte påbörja eller genom att avbryta behandling, om behandlingen är till mer skada än gagn för patienten;
• att ge smärtstillande medicin för att mildra smärtor och lidande, även om en förutsedd konsekvens kan vara att döden inträder snabbare.

Palliativ sedering i livets slutskede (ibland kallat terminal sedering) innebär att patientens medvetandenivå sänks med hjälp av läkemedel. Detta används i ett fåtal fall när patienten redan är döende och i Sverige endast mycket sällan, när annan smärtlindring eller ångestdämpande medicin inte hjälper patienten. Syftet med palliativ sedering är symtomlindring, inte att förkorta livet. Det finns andra länder där palliativ sedering används i större utsträckning och där man rutinmässigt tar bort tillförsel av näring och vätska för sederade patienter; i dessa fall är sederingen att betrakta som dödshjälp.

Dödshjälp är enligt svensk lag uttryckligen förbjudet. Att hjälpa någon att ta sitt liv är inte straffbart, men gör man det som läkare riskerar man att mista sin läkarlegitimation. Regeringen tog ställning i frågan 1997 då man i en skrivelse (dir. 1997:147) klargjorde att läkarnas uppgift är att rädda liv. Det är förbjudet att döda obotligt sjuka eller skadade, också om det sker på patientens begäran. Endast åtgärder för att åstadkomma en värdig död får vidtas, till exempel att ge smärtstillande medel för att minska lidande, och att avstå eller avbryta livsuppehållande behandling när det är betungande för patienten. Man förutser och accepterar döden som en trolig konsekvens, men avser den inte.

Socialstyrelsens handbok (från 2011) om livsuppehållande behandling i livets slutskede fastslår, att ingen anställd inom vården får "sätta in åtgärder som syftar till att patienten skall avlida, även om patienten själv vill det". Vidare säger handboken, att sjukvårdens främsta uppgift är att värna om liv, och att de som arbetar inom sjukvården i första hand skall slå vakt om patientens liv, i överensstämmelse med denna princip. Sjukvårdens uppgift är inte att påskynda eller förlänga döendet utan att hjälpa den sjuke att få avsluta sitt liv med så lite smärta och ångest och under så värdiga och lugna former som möjligt. 

Svenska Läkaresällskapets etiska riktlinjer vid ställningstagande om att avstå från eller avbryta livsuppehållande behandling (2007) säger att man i samband med avslutande av livsuppehållande behandling måste se till att patienten erbjuds adekvat palliativ vård*, oavsett om patienten befinner sig i livets slutskede eller önskar avsluta livsuppehållande behandling av en sjukdom.

* Palliativ vård är en form av vård som specialiserar sig på att aktivt lindra sjukdomsbesvären i ett skede där sjukdomen inte längre svarar på botande behandling. Man erbjuder patienten helhetsvård när kontroll av smärta eller symptom och problem av psykologisk, social och existentiell art är av största vikt. Den palliativa vårdens mål är att uppnå bästa möjliga livskvalitet för patienten och dennes familj i livets slutskede. Tonvikten läggs på att lindra smärta, ångest och att bemöta patientens existentiella och andliga frågor i ett helhetsperspektiv.