»Men ut kom en liten trasa. Som levde några timmar. Jag var så oförberedd.«

Jag har en liten kyrkogård i mitt bröst. Den finns där hela tiden. Det är de små, små barnen som knappt fick börja livet som jag bär med mig. Det är oftast stilla och lugnt på kyrkogården i mitt bröst. Alla barnen sover djupt. Men så händer något som gör att det blir oroligt, de vrider sig mellan mina revben. Bilder, ljud och namn kommer till mig. Muskelminnen väcks.

Länk till ursprungsartikeln