Förgrundsgestalt inom dödshjälp i Nederländerna varnar Storbritannien för att legalisera assisterat självmord

Nederländerna var 2001 det första landet i världen som legaliserade dödshjälp och assisterat självmord. Olika skyddsåtgärder infördes för att säkerställa vem som skulle få utföra dödshjälp utan att riskera åtal, och fem regionala kommittéer inrättades för att bedöma huruvida varje fall uppfyllde lagen. Theo Boer var ledamot i en av kommittéerna, och varnar nu Storbritanniens överhus för att rösta ja till legalisering av assisterat självmord.

I en artikel i den brittiska tidningen The Daily Mail skriver han att det fem år efter att lagen trätt i kraft inte förekommit någon ökning av dödshjälp och att antalet fall minskade i några år. År 2007 tyckte han och hans kollegor fortfarande inte att det fanns fog för misstanken om ett sluttande plan eftersom god lagstiftning i kombination med tillräcklig översyn säkerställde ett stabilt och relativt lågt antal fall av dödshjälp. ”Men vi hade fel – fruktansvärt fel. I efterhand visar det sig att stabiliseringen av antalet bara var en tillfällig paus. I början av 2008 såg man en ökning på 15 procent per år, år efter år. Årsredovisningen för 2012 visar 4 188 fall (jämfört med 1 882 år 2002). År 2013 pekar på en fortsättning av trenden och jag räknar med att man överskrider 6 000 fall i år eller nästa år. Dödshjälp är på väg att bli en slutlösning för cancerpatienter”, skriver Theo Boer.

Han berättar vidare om utvecklingen i Nederländerna där en förening för rätten att dö har grundat en klinik med ett nätverk av mobila läkare som utför dödshjälp. ”Medan lagen förutsätter (men inte kräver) etablerad kontakt mellan läkare och patient, där döden kan vara slutet på en behandlingsperiod och i samverkan, har läkarna från dödshjälpskliniken bara två alternativ: att ge dödande läkemedel eller att skicka hem patienten”, skriver han vidare.

Enligt Theo Boer träffar dessa läkare patienten i genomsnitt tre gånger innan de ger det dödande läkemedlet. ”Genom kliniken fick ett hundratal patienter dödshjälp men föreningen visar inga tecken på att vara nöjd med utvecklingen. De kommer inte att vila förrän det finns ett dödligt piller tillgängligt för alla över 70 som önskar att dö.”

Theo Boer beklagar även att typen av patienter som får dödshjälp nu ofta är en annan än förr. ”Medan det under de första åren efter 2002 knappast förekom några patienter med psykiska sjukdomar eller demens visar aktuella rapporter att den gruppen nu är kraftigt på uppgång. Det har rapporterats om fall av dödshjälp eller assisterat självmord där en stor del av lidandet var att vara gammal, ensam eller sörjande. Vissa av dessa patienter kunde ha levt vidare i flera år eller årtionden”, skriver Theo Boer.

”Medan lagen ser assisterat självmord och dödshjälp som ett undantag, har den allmänna opinionen skiftat till att se det som en rättighet och en arbetsuppgift för läkarna. Gällande lagstiftning tvingar läkare som vägrar att ge dödshjälp att hänvisa sina patienter till en "villig" kollega. Trycket på läkare att följa patientens önskemål (eller i vissa fall anhörigas) kan vara intensivt. Trycket från anhöriga, i kombination med patientens oro för sina anhörigas välbefinnande, är i vissa fall en viktig faktor bakom en begäran om dödshjälp. Inte ens granskningskommittéerna har, trots hårt och målmedvetet arbete, kunnat stoppa denna utveckling”, menar Theo Boer.

Han skriver avslutningsvis att han tidigare stod bakom dödshjälpslagen men att han nu, med 12 års erfarenhet, har ändrat uppfattning och efterfrågar en analys av orsakerna till den explosionsartade ökningen. ”Är det för att lagen borde ha haft bättre skydd? Eller är det för att blotta existensen av en sådan lag är en inbjudan att se assisterat självmord och dödshjälp som en normalitet i stället för en sista utväg? Innan dessa frågor har besvarats – överväg det inte ens. När anden är ur flaskan, är det inte troligt att den någonsin kryper tillbaka in igen”, varnar Theo Boer.

Källa: Mercatornet (www.mercatornet.com)