Kanadas högsta domstol ogiltigförklarar förbud mot assisterat självmord
Domstolen bekräftade enhälligt en tidigare dom i appellationsdomstolen i British Columbia, som fastslog att en ALS-sjuk kvinna hade rätt att be om hjälp att dö. Domen från 2012, som blev känd som Carter v Canada, uppgav att det strider mot grundlagen att förneka läkarassisterat självmord till: "en kompetent vuxen person som (1) tydligt samtycker till att avsluta sitt liv och (2) befinner sig i ett svårt, obotligt medicinskt tillstånd (inklusive sjukdom och funktionsnedsättning), som orsakar bestående lidande som är oacceptabelt för den enskilde under omständigheterna i hans eller hennes tillstånd".
Även om högsta domstolen bekräftade domen i British Columbia förtydligade den inte huruvida t.ex. livströtta eller de som är oroliga för framtiden har rätt att begära hjälp att begå självmord eller vilken åldersgräns som bör gälla: "Vi gör inget uttalande om andra situationer där läkarassisterad dödshjälp kan efterfrågas", förklarar domstolen.
Kanada har debatterat assisterat självmord och dödshjälp under en längre tid: 2011 rekommenderade Royal Society of Canada, en ungefärlig motsvarighet till Kung. Vetenskapssocieteten, att legalisera assisterat självmord och dödshjälp. Provinsen Quebec legaliserade i somras dödshjälp (läs mer >>), och kort därpå förklarade Kanadas läkarförening att de inte längre motsätter sig en sådan lagstiftning.
Domstolens beslut motiveras med personlig frihet och säkerhet: "en människas reaktion på ett smärtsamt och obotligt medicinskt tillstånd har avgörande betydelse för hennes värdighet och autonomi. Ett förbud förnekar människor i en sådan situation rätten att fatta beslut om sin kroppsliga integritet och sjukvård och inkräktar därmed på personens frihet. Och genom att lämna människor i ett outhärdligt lidande, inkräktas deras trygghet".
Domstolen argumenterar vidare att ett förbud mot assisterat självmord kränker människors rätt till liv, eftersom ett förbud kan leda till att vissa avslutar sitt liv tidigare än vad de skulle om de kunde vara säkra på att få hjälp att ta livet av sig: "det har effekten att tvinga vissa att ta sitt liv i förtid pga. oron över att man blir oförmögen till det när man nått tidpunkten då lidandet har blivit oacceptabelt".
Högsta domstolen försöker lugna oron för samvetsfriheten: "ingenting i vår föreslagna ogiltigförklaring skulle tvinga läkare att ge dödshjälp. Deklarationen ogiltigförklarar enbart förbudet. Det är en fråga för lagstiftarna och yrkesföreträdare, vi understryker att patientens och läkarnas rättigheter behöver stämmas av med varandra".
Bland bioetiker i Kanada finns diametralt olika åsikter angående högsta domstolens beslut. Arthur Schafer, professor i bioetik vid universitetet i Manitoba ser det som "en seger för mänskligheten och rättvisa":
– Det faktum att högsta domstolens beslut var enhälligt speglar den överväldigande enigheten i Kanada att individer skall få sin frihet respekterad när det gäller sådana viktiga beslut som när och hur vi dör, säger han.
Margaret Somerville, professor i medicinsk etik vid McGill University i Montreal, ser däremot domslutet som en katastrof.
– Kanada har fallit ner i avgrunden genom att legalisera avsikten att döda våra mest utsatta medborgare – de som är gamla, svaga, funktionsnedsatta, deprimerade, psykiskt, fysiskt eller obotligt sjuka. Det här är inte en stegvis förändring, utan en omvälvande förändring i en av våra viktigaste grundläggande värderingar – respekt för mänskligt liv på både individ- och samhällsnivå. Jag tror att framtida generationer kommer att se tillbaka på detta beslut, mot bakgrund av dess framtida konsekvenser, som det viktigaste, mest skadliga och beklagliga etiska, juridiska och offentliga politiska beslutet i det 21:a århundradet, säger hon.
Högsta domstolen ger den federala regeringen 12 månader på sig att korrigera lagstiftningen, som den ser som grundlagskränkande, innan utslaget träder i kraft.
Källor: BioEdge (www.bioedge.org) och LifeSiteNews (www.lifesitenews.com)