Tre indiska surrogatmammor om banden till sina överlämnade barn

I staden Chennai i södra Indien finns det runt 12 surrogatkliniker som anlitar ca 150 surrogatmammor. De flesta surrogatmammor är kvinnor från fattiga familjer och blir gravida för att tjäna pengar. Man utgår oftast från att transaktionen är rent kommersiell, men de tre kvinnorna berättar för BBC om de känslomässiga band de utvecklat till barnen de burit på i nio månader och den smärta de kände när de behövde lämna bort barnet.

S Sumathi är 38 år och mamma till fyra barn: ”Jag träffade aldrig barnets föräldrar och har ingen aning om vilka de är. Jag var fortfarande nedsövd när de gav bort barnet. Jag hann aldrig titta på det. Jag har ingen aning om det är vitt eller svart, om det är indiskt eller utlänning, jag vet inte ens om det är en pojke eller en flicka! När jag vaknade från narkosen var mina första ord till min man ’Såg du barnet? Är det en pojke eller en flicka?’ Han sade att han inte hade sett det. Jag frågade min läkare men hon svarade inte på min fråga. ’Du är surrogatmamma, du borde inte ställa dessa frågor’, svarade hon. Men jag vill veta mer om barnet. Jag vill veta var han eller hon är och vad det studerar. Under tre månader efter förlossningen hade jag sömnproblem, jag fick huvudvärk av att tänka på barnet och jag var tvungen att ta mediciner för att lugna ner mig. Varje år den 4 november, den dag barnet föddes, firar vår familj barnets födelsedag. Jag gör alla ritualer som jag gör för mina andra barn. På morgonen lagar jag risgrynsgröt och delar den med min familj och grannar, och jag besöker templet för att be för barnets välbefinnande och en lång livslängd”, berättar S Sumathi.

Anandi Chelappan är 34 år och mamma till två barn: ”Jag såg aldrig barnet efter att det föddes. Jag sade till läkaren att jag skulle vilja se det, åtminstone en gång. Men hon svarade: ’nej, det gör att du kommer att känna dig skyldig’. Den första månaden grät jag en hel del men min man påminde mig om att det inte är vårt barn, utan att det tillhör andra och att vi gjorde detta för pengar. Jag förstår att barnet tillhör sina föräldrar och att jag bara hyrde ut min livmoder men eftersom jag bar på det i nio månader skulle det vara trevligt att lära känna föräldrarna. Jag vill bara se barnet på avstånd men vi pratar inte längre om det hemma. Med pengarna jag tjänade lyckades vi betala av alla våra skulder och kunde hyra ett hem med ett långsiktigt hyreskontrakt, men det löper ut nästa år och jag funderar på att bli surrogatmamma för andra gången”, berättar Anandi Chelappan.

Jothi Lakshmi är 30 år och mamma till tre pojkar: ”Jag hann aldrig se barnet och jag tror att det kanske var bäst så, för om jag hade sett det, skulle jag ha känt skuld över att lämna bort det. Men det var svårt, jag kände barnet röra sig i min mage och hade blivit fäst vid det men jag kunde inte se det. Det försvann bara. För ungefär två-tre år kände jag mig mycket dålig och jag tappade en hel del i vikt. Men vid det här laget vill jag inte se det. Hemma har vi inte pratat om det. Jag förbjöd även min man att prata om det, eftersom jag vet att det tillhör någon annan. Jag har förlåtit mig själv”, berättar Jothi Lakshmi.

Källor: BioEdge (www.bioedge.org) och BBC (www.bbc.com)