Ny gräsrotsrörelse i Danmark samlar funktionsnedsatta mot dödshjälp

07 mars 2017
En ny gräsrotsrörelse i Danmark förenar människor med funktionsvariationer mot dödshjälp. Enligt gruppens stiftare vill man uppmärksamma, att det inte finns några säkra sätt att värdera, vilka som skall ha rätt att dö.

Sarah Glerup, som tagit initiativ till gruppen, har en muskelsjukdom, använder respirator och vill ställa en grundläggande fråga till alla som stödjer dödshjälp: ”Hur bedömer du, vem som är döende? Det är tydligt med en cancerpatient, som inte kan kliva ut ur sängen, men även jag anses vara terminal av vissa läkare. Vi är många, som är döende i olika stadier, men man lever också medan man är döende. Och många av oss, som anses vara terminala, känner oss väldigt levande, men det gör vi bara, så länge vi får tillräcklig hjälp att leva ett gott liv”, säger hon.

Gruppen Ikke Død Endnu (Inte död än) är en helt ny, dansk gräsrotsrörelse, som samlar människor med funktionsvariationer och deras anhöriga till kamp mot dödshjälp. På gruppens blogg och Facebook-sida kan man läsa om ett par av medlemmarna: ALS-patienten, vars liv är ”rena rama science fiction”, som får näring i en sond och talar med hjälp av en ögonstyrd dator, men som inte förstår varför ”det skulle vara särskilt värdigt att få en spruta som en gammal sjuk hund”. Eller en annan man som gör det klart, att andras syn på sjukdom blir den samma som den sjukes syn på sig själv, för ”tänk om du hela tiden skulle höra på tv, att ett liv som ditt är ovärdigt”.

Sarah Glerup berättar för den danska tidningen Kristeligt Dagblad, att det är svårt att låta bli att ta debatten om dödshjälp personligt, när man är i målgruppen, och hon använder sin egen sjukdom som exempel. Hon – och flera andra av gruppens stiftare – kallas ”den oväntade generationen”. Danmark är det enda landet i världen, där det finns fler vuxna än barn med sjukdomen Duchennes muskeldystrofi, en av de vanligaste svåra muskelsjukdomarna, eftersom barn med sjukdomen numera överlever och blir vuxna.

”Man tycker synd om oss. Man menar, att det inte kan vara ett bra liv, eftersom det inte är ett liv på vanliga premisser”, säger Sarah Glerup, och syftar på sin trakeostomi, det hål hon har i halsen för att säkerställa andningen. Hennes poäng är, säger Sarah, att det inte finns objektiva bedömningar av prognoser och livsinnehåll, och inga säkra fakta när det gäller att uppskatta, om ett liv är värdigt att rädda, eller redo att ta slut. ”Varken i Sverige eller i Tyskland skulle vi ha haft lika stor chans att överleva som här i Danmark”, säger hon.

Frågan är då, varför Sarah Glerup och hennes likasinnade inte menar, att andra ska få valet att få dö, även om de inte själva vill det. ”Ju mer vi går in i debatten, desto fler berättelser hör vi om människor, som vill välja dödshjälp – inte för att de inte har hopp, men för att de inte får hjälp”, svarar Sarah, och berättar om människor hon kommit i kontakt med som har svåra sociala problem, och som därför drar slutsatsen att de behöver dödshjälp. ”I vår grupp drar vi den motsatta konklusionen, nämligen att vi behöver göra upp med hur vi behandlar varandra i Danmark. Det finns en massa människor, som är ensamma och förödmjukade; inte för att de är sjuka eller behöver hjälp, men för att de inte får den hjälp de behöver. Om man säger ja till dödshjälp, säger man, att det inte finns något hopp; vi kan inte göra något för dig, och vi vill inte göra något för dig. Tänk om jag en dag befinner mig i en situation, där jag har lust att dö. Då hoppas jag verkligen att jag får samma reaktion av läkaren som du skulle få. Att läkaren säger, att jag skall få hjälp att bli glad igen, medicin, läggas in, det som krävs. Men jag blir verkligen rädd när jag tänker på, att läkaren i stället skulle kunna säga: ’det förstår jag’. Vi kan inte införa ett system med dödshjälp och samtidigt säkra, att människor som är ledsna får den hjälp de behöver, oavsett om de räknas för mycket sjuka eller inte. För det ligger djupt i oss vilka liv som ’rent objektivt’ är dåliga”, säger Sarah. Hon pekar vidare på att ingen har uppfunnit ett ”säkert system” för dödshjälp som bara riktas mot ”på riktigt” döende människor som har tagit välövervägda beslut. Det betyder antagligen, att modellen inte finns, konkluderar hon. ”Vi kan införa dödshjälp, som några människor kommer att kunna välja fast de kunde ha fått bra liv. Eller vi kan säga nej till dödshjälp, och få några som hamnar i rävsaxen, pga. otillräcklig smärtlindring. Vill vi införa dödshjälp eller sluta oss samman kring livshjälp?”

Källa: Kristeligt Dagblad (www.kristeligt-dagblad.dk)