Hiroshima-överlevares vittnesbörd till påven
Den 24 november besökte påve Franciskus Hiroshima, där han även mötte överlevare efter atombomben 1945. De redogjorde om sina upplevelser dagen atombomben släpptes över dem och det ofantliga lidande genom återkommande sjukdomar och mänskliga förluster detta orsakade.
Klockan 8:15 på morgonen den 6 augusti 1945 föll den första atombomben på den japanska staden Hiroshima som förstördes fullständigt. Mer än 70 000 människor dog omedelbart. Ytterligare 70 000 avled senare av brännskador.
Yoshiko Kajimotos vittnesbörd: "När vi bombades var jag en 14-årig gymnasiestudent. Jag befann mig 2,3 km norr om hypocentrum på en fabrik där man tillverkade delar för flygplanspropeller.
I det ögonblick som ett blått ljus sken genom fönstret, trodde jag att det var en bomb. Sedan kollapsade fabriken med ett högt ljud, och jag svimmade. Jag blev medveten om mina vänners skrik, men det var mörkt, och jag kunde inte röra mig eftersom jag låg begravd under brädor och tegelsten. Jag insåg att en vän låg under mig, så jag ropade för att se om hon levde. Jag försökte ta mig därifrån, men min högra fot satt fast bland brädor. När jag äntligen fick ut den, revs mitt ben och blödde kraftigt. När jag kom ut, var alla omgivande byggnader förstörda. Det var lika mörkt som på natten och luktade som rutten fisk.
Snart bröt en brand ut i närheten, och vänner som inte kunde gå evakuerades på bårar. Jag hjälpte också till att bära en. På vägen fanns det människor som gick bredvid varandra som spöken, människor vars hela kropp var så brända att jag inte kunde se skillnaden mellan män och kvinnor. Deras hår stod åt alla håll, ansiktena var svullna till dubbel storlek, läpparna hängde löst, de hade händerna utsträckta med bränd hud hängande från dem. Ingen i denna värld kan föreställa sig en sådan helvetesscen.
De följande dagarna var det vit rök överallt: Hiroshima hade blivit ett krematorium. Under en lång tid kunde jag inte få bort den dåliga lukten av kremerade människor från min kropp och kläder. Tre dagar senare, på väg hem, träffade jag av ett rent tillfälle min far. Han hade letat efter mig i tre dagar och antog att jag var död. Jag blev riktigt glad. Men min far hade utsatts för strålning, och efter ett och ett halvt år kräktes han blod och dog. När jag kom hem hade jag hög feber och tandköttet blödde rikligt.
Min mor dog av atombomben efter 20 år. Två tredjedelar av min mage togs bort 1999 på grund av cancer. De flesta av mina vänner har dött av cancer. På grund av strålning lider jag 74 år senare av leukemi och cancer. Jag arbetar hårt för att vittna om att vi inte får använda så fruktansvärda atombomber igen eller låta någon i världen behöva utstå sådant lidande", berättade Yoshiko Kajimoto som överlevt atombomben.
Kojí Hosokawas vittnesbörd: "Mot slutet av kriget, den 6 augusti 1945, släpptes atombomben i Hiroshima centrum. Den förstörde hela staden på ett ögonblick och tog cirka 140 000 av 350 000 invånares liv.
Jag var 17 år då och befann mig på fjärde våningen i en byggnad 1,3 km från hypocentret när bomben föll, men jag överlevde på mirakulöst sätt. Av de dussintals som exponerades på samma plats är jag den enda som fortfarande lever.
Nästa dag, när jag återvände till mitt hem i Miyajima, målet för evakueringen, fick jag veta att min 13-åriga yngre syster, som gjorde volontärarbete under kriget, bara var 700 meter bort och dog den 6 augusti.
Trots att man överlevde drabbades många av keloider under hela livet, av eftereffekter och av fördomar. Jag har alltid levt i rädsla för en återkomst av atombombssjukdomen. Jag tror att alla borde inse att atombomberna inte bara släpptes på Hiroshima och Nagasaki, utan på hela mänskligheten.
Krig gör människor galna, och den ultimata galenskapen är atombomben som nekar människan sin existens. Även om det finns lite tid kvar för mig, tror jag på att det sista uppdrag som vi atombombs-överlevare har är att föra vidare erfarenheten av Hiroshima till nästa generation", berättade Kojí Hosokawa för påve Franciskus vid hans besök i Hiroshima.
Källa: Zenit (zenit.org)