Till samvetsfrihetens försvar

02 oktober 2019

Ett av de mest omdiskuterade ämnen i bioetik idag är samvetsfrihet. Även om debatten främst handlar om huruvida samvetsfrihet har rätt att existera tror många författare och lagstiftare att det finns utrymme för samvetsfrihet i vården. I Storbritannien har facktidskriften The New Bioethics tagit sig an ämnet i en artikelserie där flera experter försvarar samvetsfriheten. 

Filosofiprofessor David Oderberg från universitetet i brittiska Reading, undersöker i en artikel (doi.org/10.1080/20502877.2019.1651078) hur speciell samvetsfrihet är inom vården och om den behöver särskild skydd samt om den förekommer i andra yrken. Han menar att samvetsfrihetens princip inom vården inte är speciell men att den praktiska tillämpningen är det. Oenigheten på detta område uppstår eftersom vi alla behöver vård: "ett allvarligt åtagande om rättsligt skydd för samvetsfrihet, i linje med internationella löften, gör vården till drivkraften för ett skydd som alla yrken har nytta av", skriver David Oderberg. 

Morten Magelssen, professor i medicinsk etik vid Oslos universitet, recenserar i en artikel (doi.org/10.1080/20502877.2019.1647038) David Oderbergs bok Opting Out, som handlar om samvete och samarbete i ett pluralistiskt samhälle. "Ett huvudtema är att tydligt och moraliskt sunt tänkande om samarbetets etik saknas i de senaste domstolsbesluten", skriver Morten Magelssen. Oderberg utvecklar en sammanhängande teori om resonemang gällande samarbete inspirerat av den katolska etiktraditionen. 

Rätten att vägra att skada

En allmän utgångspunkt är ofta att samvetsfrihet har sin grund i religionen och många vårdanställda beskriver sin samvetsfrihet som en kris i religionsfriheten. Toni Saad, ledamot i vårdstyrelsen vid universitetet Cardiff and Vale hävdar dock att samvetsfrihet är "ett krav från det moraliska imperativet att inte skada, rätten att vägra att skada inom vården". (doi.org/10.1080/20502877.2019.1649863) 

Detta förändrar diskussionen från svårförståeliga personliga principer till den mer objektiva frågan om huruvida en handlingsplan är skadlig eller inte. Liksom Oderberg ser Saad samvetsfrihet inom vården som utgångspunkt till samvetsfrihet i andra yrken:

"De höga insatserna och tydligt kontroversiella möjligheterna inom vården innebär inte att resten av samhället fungerar rent tekniskt och på rutin. Alla är föremål för samma moralregler. All strävan efter det goda, samvetsfrågor och praktiskt förnuft inom ens område måste praktiskt överläggas, oavsett om den potentiella möjligheten till att skada är stor eller liten. Vare sig man är läkare, lärare, slaktare, bagare eller tillverkar tändstickor får man inte tvingas till att göra något som man anser vara skadligt för en annan. Samvetsfrihet är därför rätten att vägra att skada", skriver Toni Saad. 

Medkännande vårdpersonal

På flera håll i världen, inte minst i Sverige, ses samvetsfrihet inom vården som "individuell, fördomsfull och diskriminerande". Mary Neal, universitetslektor och biträdande chef för den juridiska fakulteten vid Strathclyde University och professor Sara Fovargue från Lancaster University argumenterar mot detta (doi.org/10.1080/20502877.2019.1651935) med en större helhetssyn på vården. De påpekar att bra vårdpersonal måste vara pålitlig och medkännande, vilket säkerställs genom samvetsfrihet: "Tillit och integritet är mer grundläggande för läkar-patientrelationen än viljan att utföra ett särskilt förfarande. Medan tillmötesgående samvetsfrihet stöder dessa grundläggande yrkesmässiga dygder, hotar påtvingat deltagande dem", skriver Mary Neal och Sara Fovargue i The New Bioethics. 

Källor: BioEdge (www.bioedge.org) och The New Bioethics (www.tandfonline.com)