Är det etiskt att använda resultat från medicinska experiment från nazitiden?

Forskare behöver regelbundet förhålla sig till medicinska landvinningar som tillkommit genom oetiska experiment. Särskild framgångsrika experiment utfördes av läkare under nazitiden och vi måste fortfarande ta ställning till hur vi skall hantera det onda i forskningsresultatens ursprung.

Under andra världskriget hade naziläkare obegränsad tillgång till människor som de kunde använda i medicinska experiment. På ett sätt var dessa experiment bara en annan form av tortyr och mord, så vår moraliska bedömning av dem är tydlig, argumenterar Lynn Gillam i akademikertidningen The Conversation och MercatorNet. Hon är professor i vårdetik vid universitetet i Melbourne, Australien och klinisk etiker vid barnsjukhuset i samma stad.

Hon medger att experimenten utgör en obekväm moralisk utmaning: Vad gör vi om några av dessa medicinska experiment visar sig ha gett vetenskapligt sunda resultat, som kan utnyttjas? Skulle det kunna vara motiverat att använda den kunskapen?

Den moraliska aspekten

Det är frestande att avfärda resultaten som värdelösa och hävda att förkastligt beteende måste ha lett till svag vetenskap som vi inte behöver tänka på. Det finns dock ingen självklar länk däremellan. Vetenskap handlar nämligen inte om moralisk strävan, fastslår professor Lynn Gillam. Om vetenskapliga resultat är för dåliga att använda, beror det på undermålig studiedesign och analys, inte på forskarens moraliska karaktär. Och i själva verket är en del av naziexperimentens resultat vetenskapligt godtagbara.

Nazisterna genomförde bl.a. experiment för att avgöra om det fanns någon naturlig immunitet mot tuberkulos och för att utveckla ett vaccinationsserum. Man injicerade levande tuberkelbaciller i försökspersonernas lungor för att immunisera mot tuberkulos. Hypotermiexperimenten, där människor nedsänktes i isvatten till medvetslöshet, fastställde graden av människors nedkylning i kallt vatten och gav information om när återuppvärmning kan lyckas.

I alla experiment användes fångarna mot sin vilja. De fick uthärda stort lidande, stympning och obeskrivlig smärta, och många avled. Uppgifter och resultat från naziexperiment citeras i vetenskapliga artiklar från 1950- till 1980-talet, men utan hänvisning till ursprunget.

Bör man använda resultaten?

Ett enkelt utilitaristiskt svar skulle se till de uppenbara konsekvenserna. Om något gott kan komma människorna till godo nu och i framtiden, är användning av informationen säkert motiverad. En mer sofistikerad utilitarist skulle tänka på de indirekta och subtila konsekvenserna. Anhöriga till försökspersonerna kan komma att känna sig störda när de får veta att uppgifterna används och deras obehag kan uppväga det goda i användningen. Man skulle även kunna hävda att experimenten inte var så dåliga trots allt, och till och med uppmuntra moraliskt klandervärda läkare att göra egna oetiska experiment.

Men även om nyttjandet av nazisternas resultat skulle kunna leda till något gott, skulle det ändå inte vara rätt att använda dem, menar Lynn Gillam. Det skulle nämligen förneka eller bagatellisera det onda i experimenten. Vi är etiskt förpliktigade mot offren i naziexperimenten att erkänna att det som gjordes mot dem var fel och på ett trovärdigt sätt visa att samhället tar det på allvar, slår Lynn Gillam fast. Vi är förpliktigade att försöka identifiera, gripa och straffa gärningsmännen och kompensera det pågående lidandet. Utöver detta har vi en skyldighet att varken glömma eller gömma.

Absolut öppenhet

Samtidigt menar Lynn Gillam, om det kan leda till något gott, i vissa fall det ändå kan vara etiskt försvarbart att använda resultaten. Detta under förutsättningen att samhällets skyldigheter gentemot offren har uppfyllts, vilket kan ha gjorts genom Nürnbergrättegångarna och den nu rådande globala avskyn mot de fruktansvärda dåden under andra världskriget.

Gör man det, måste det dock ske med absolut öppenhet om källan till de använda resultaten och med ett tydligt fördömande av hur den kunskap man använder ursprungligen erhölls. Läs mer >> 

Källor: The Conversation (theconversation.com) och MercatorNet (mercatornet.com)