"Varför jag gav dödshjälp till en som sa nej tre gånger" – Dödshjälpsläkaren berättar

Den nederländska pensionerade geriatrikern Marinou Arends träder nu fram för att förklara varför hon tyckte att hennes demenspatient inte var mentalt kompetent och berättar om anledningen till att hon fortsatte ge dödshjälp trots patientens motstånd.

Läkaren frikändes från anklagelsen om mord efter att ha genomfört dödshjälp på en allvarligt dement kvinna. Läkaren har nu för första gången gett en intervju om det hon gjorde – och varför hon skulle göra det igen. Läs mer >> 

Marinou Arends arbetade på vårdhemmet Mariahoeve i Haag. I tv-programmet Nieuwsuur berättar hon att hon inte kunde ana att hennes handling skulle kunna leda till fängelse. Arends tror fortfarande att det var "för det bästa". Den 22 april 2016 gav hon dödshjälp till en 74-årig kvinna med fortskriden Alzheimers, som hade tagits in på vårdhemmet sju veckor tidigare. Kvinnan hade upprättat två livsslutsdirektiv där hon klargjort att hon aldrig ville läggas in på ett demensboende, och att hon ville ha dödshjälp när hon kände att "tiden var mogen". Läs mer >> 

"Inte ännu"

Men även om kvinnan upprepade gånger hade gjort klart att hon ville dö, svarade hon alltid – "inte ännu" – på läkarens fråga. En andra specialist bekräftade att kvinnans "lidande var outhärdligt" och slutligen gav Marinou Arends kvinnan ett lugnande medel i kaffet. När kvinnan senare satte sig upp och drog sig bort från den dödliga injektionen, tryckte svärsonen henne ner i sängen igen.

Detta så kallade "kaffefall" orsakade, när det blev känt, ett ramaskri både i Nederländerna och utomlands. Många läkare undertecknade en tidningsannons där de skrev att de av etiska skäl inte skulle ge läkemedel i hemlighet. Som första dödsfall av det slaget togs det aktuella fallet upp till prövning av högsta domstolen. Marinou Arends stängdes helt av från sitt arbete men frikändes av den regionala övervakningskommittén. Läs mer >> 

– Jag trodde att kvinnans lidande verkligen var hemskt och jag visste att det kunde hålla på länge. Om man frågade henne vad skulle du tro om jag skulle hjälpa dig att dö? såg hon förvirrad ut och svarade "det går lite långt". Jag såg i hennes ögon att hon inte längre förstod, berättar Marinou Arends för programmet Nieuwsuur.

Ökad osäkerhet

Även om lagstiftningen inte kräver det, och även efter att alla andra strikta krav har uppfyllts, ser den nederländska läkarföreningen KNMG det som god läkarpraxis att få det bekräftat att demenspatienten fortfarande vill ha dödshjälp. Bekräftelsen bör då inhämtas omedelbart innan man vidtar den åtgärd som ska leda till döden. Nederländska läkare har uppgett att de känt en ökad osäkerhet över vad man bör göra om patienten inte längre är mentalt kapabel att fatta dödshjälpsbeslutet. Åklagaren i fallet menar att åtalet mot Marinou Arends skulle ge mer rättslig klarhet. Läs mer >> 

– Det är bra att få en bekräftelse av patienten. Jag frågade patienten tre gånger och fick ett negativt svar. Då jag inte kunde få bekräftelsen var jag tvungen att agera som jag gjorde. Det var oerhört svårt, men till det bästa. Jag trodde att jag arbetade inom lagens gränser, säger Marinou Arends.

Läkaren upplevde att de vid den tiden nyligen publicerade regeringsriktlinjerna kring dödshjälp och demens klargjorde att ett livslutsdirektiv skulle kunna användas i stället för patientens uttryckliga önskemål i de fall då patienten inte längre kunde uttrycka sina önskemål i ord eller gester. Utan dessa riktlinjer hade hon inte gett dödshjälpen, poängterar hon i intervjun. Läs mer >> 

Förhindra panikkänslan

Marinou Arends har avstått från sin anonymitet på grund av sin övertygelse om vikten av den nederländska dödshjälpslagen och öppenheten. Hon försvarar det lugnande medlet i kvinnans kaffe som ett försök att förhindra panikkänslan. Enligt Arends är det "accepterad praxis" att ge medicin i hemlighet efter samtycke – i det här fallet gavs samtycket av kvinnans make. Men andra experter instämmer inte i detta, vilket föranledde rättsfallet.

– Det var bisarrt. För första gången insåg jag att en anklagelse om mord var möjlig. Man ser bilder av en fängelsecell framför sig. Det har en så enorm personlig påverkan. Men jag var säker på att jag hade gjort rätt och jag gjorde det jag gjorde efter konsultation med vårdteamet, kvinnans läkare, en specialist och familjen. Det var ett enhälligt beslut, ett val mellan en genomsnittlig vårdtid på sju år, sju års lidande, eller – grundat på budskapet i livslutsdirektivet – att ge den dödshjälp kvinnan efterfrågat, säger Marinou Arends till Nieuwsuur.

Källor: DutschNews (www.dutchnews.nl) och The Telegraph (www.telegraph.co.uk)