Dödshjälp och assisterat självmord – när val är en illusion och informerat samtycke misslyckas

Gregory K Pike, som grundade Adelaide Centre for Bioethics and Culture i Adelaide i Australien, har skrivit en artikel som utmanar argumenten för dödshjälp och läkarassisterat självmord – att patienten alltid fattar ett kompetent, autonomt och opåverkat beslut. Respekt återger här en sammanfattning av artikeln.

I sin artikel på Bios Center skriver bioetikern Gregory Pike att argumenten för en legalisering av dödshjälp och assisterat självmord förlitar sig på påståendet att en patient alltid måste göra ett långvarigt, väl genomtänkt och fritt val för att avsluta sitt liv. I de länder där dödshjälp och / eller assisterat självmord är lagligt finns belägg för att majoriteten inte gör ett eget val, att patientens valmöjligheter kan ifrågasättas eller att hon utsätts för tvång och påtryckningar.

Ett tydligt exempel är dödshjälp för spädbarn. I nederländska och belgiska rapporter fram till 2010 var mellan sju och nio procent av all spädbarnsdöd en följd av dödshjälp med en dödlig injektion. Nyare rapporter underskattar nästan säkert antalet, menar Pike, då många fall inte rapporteras in av den anledningen att läkaren inte anser det han gjorde var dödshjälp, trots att en dödlig injektion gavs.

Utan begäran

Gregory Pike pekar vidare på att det i Nederländerna och Belgien förekommer ett stort antal fall av icke-frivillig dödshjälp hos vuxna. Rapporter från Nederländerna för 1990 och 1995 visar att cirka 1 000 dödsfall per år innebar ''livsslut utan patientens uttryckliga begäran''. Samma rapporter visar dock att många fler patienter överdoserades med morfin uttryckligen för att avsluta livet, varav cirka 40 procent inte hade begärt dödshjälp. I Belgien är de inrapporterade fallen av icke-frivillig dödshjälp ännu högre än i Nederländerna. Den bristfälliga rapporteringen under senare år omöjliggör en slutgiltig bedömning av antalet. Läs mer >> 

Dödshjälp kan även ske i form av sedering (patientens medvetandenivå sänks med hjälp av läkemedel) i kombination med att näring och vätsketillförsel avslutas i syfte att avsluta livet. Tidiga nederländska rapporter registrerade inte uttryckligen sådana fall; 1990 förekom det dock 8 750 sådana fall utan en uttrycklig begäran. Tillvägagångssättet kan rubriceras som icke-frivillig dödshjälp genom underlåtenhet. Från och med 2005 ökade antalet sederingar från dryga åtta procent av alla dödsfallen 2005 till dryga 18 procent 2015. I Schweiz ökade antalet sederingar från 6,7 procent 2001 till 24,5 procent 2013. Andelen där avsikten var att påskynda döden mer än fördubblades under den tiden, men patientens samtycke registrerades inte.

Bristande beslutskapacitet

Det finns begränsat med information från Nederländerna och Belgien om dödshjälp för minderåriga. En del rapporter gör gällande att en minderårig per år får dödshjälp i Nederländerna. Annan forskning tyder på att antalet borde ligga runt fem per år, med ytterligare 15 utan begäran. Bara i Flandern 2007/2008 förekom tio fall av dödshjälp för minderåriga (per år) utan uttrycklig begäran. Dödshjälp av minderåriga genom underlåtenhet, oavsett om det handlar om sedering eller annat sätt, rapporteras i så liten utsträckning att det inte ens går att göra uppskattningar. Läs mer >> 

Dödshjälp för psykiatripatienter är djupt kontroversiell. I Nederländerna har antalet ökat från noll 2008 till 83 år 2017. Det kan handla om depression, personlighetsstörningar, psykos, posttraumatisk stress eller ångest, ätstörningar, missbruk, långvarig sorg och autism. 70 procent av dem som får dödshjälp i samband med psykiatrisk diagnos är kvinnor. Läs mer >> Omfattningen och den ökande förekomsten är likartad i Belgien.

Dödshjälp för demenspatienter har ökat i Nederländerna från 12 fall 2009 till 169 fall 2017. Oenighet råder om hur många av dessa patienter ansågs kompetenta vid dödshjälp. Även om det officiellt endast fanns 14 fall av dödshjälpspatienter i Belgien (2013), som alla ansågs kompetenta, visar annan forskning från 2010 att 200 demenspatienter fick dödshjälp utan samtycke eller ett förhandsdirektiv. Även om det inte finns någon motsvarande forskning från Nederländerna är det troligt att läget är likartat. En belgisk studie visar att nio procent av patienterna med demens fick sedering, varav nästan alla hade fortskriden demens. Läs mer >> 

Subtila påtryckningar

Sedan 2005 har minst 70 personer i Nederländerna och Belgien donerat organ i samband med dödshjälp. I Kanada är det fler, där har 30 organdonationer förekommit i samband med dödshjälp mellan 2016 och 1018. Antalet ökade under de första 11 månaderna 2019, med 18 donatorer bara i Ontario. Läs mer >> 

Dödshjälp för fångar är sällsynt men övervägs allvarligt i Belgien och Kanada. Minst en fånge har fått dödshjälp i Kanada, och fler har begärt det. Läs mer >> 

Att inte vilja ligga andra till last i sitt livsslut är vanligt och har ofta angetts som anledning till att man begär dödshjälp eller assisterat självmord. Ökad förekomst av dålig behandling av äldre bidrar till att utsatta människor lättare accepterar dödshjälp. Dessutom undviker man att diskutera den ekonomiska bördan på vården vid livets slut i dödshjälpsdebatten. Förespråkare av assisterat självmord – eller självvald livsslut – beskrivs ofta som ''vita, välmående, oroliga och välmenande'', och som personer som inte förstår den oproportionerliga effekten av assisterat självmord på människor som är socialt marginaliserade och vars begränsade möjligheter att få vård och stöd begränsar deras autonoma val.

Normförändringar

''Självmordsmitta'' är ett etablerat fenomen. Medierapportering om vanliga självmord liksom assisterade självmordsfall bidrar till fler självmord. Antalet assisterade självmord i Schweiz fördubblades för män och tredubblades för kvinnor från 1991 till 2008, i Oregon ökade de från 16 år 1998 till 188 år 2019. 

I Nederländerna etableras för närvarande en kulturell förändring beträffande dödshjälpsacceptans. Den manifesteras  i en potentiellt ny kategori: dödshjälp för dem som är trötta på livet. Att friska personer över 70 skulle "välja" dödshjälp. Läs mer >> En sådan lagförändring, om den antas, kommer att etablera en norm som fungerar som ett kulturellt tryck på äldre, isolerade, ensamma och oönskade personer, som uppfattar att resten av samhället inte har något intresse av deras fortsatta existens. De kan känna att de bara skall ta ett piller eller acceptera en injektion. Ett sådant val kan i själva verket inte vara något val alls, förklarar bioetikern Gregory Pike.

Källa: Bios Center (bioscentre.org)