När samvetet vacklar – ny antologi om dödshjälp i Belgien

Willem Lemmens, professor i filosofi vid universitetet i Antwerpen i Belgien, reflekterar i en ny antologi om dödshjälp över sina erfarenheter under de 20 åren som Belgien tillhandahållit dödshjälp. Lemmens anser att dödshjälpen har blivit normativ och integrerad i kulturen. Respekt återger här en sammanfattning av hans reflektioner.

Idag finns det unga läkare i Belgien som inte känner till hur läkaryrket utövas när dödshjälp av icke-terminalt sjuka och psykiatripatienter inte är ett möjligt "behandlingsalternativ". Willem Lemmens skriver i antologin att dödshjälp innebär en "radikal förändring av normal sjukdomsbehandling", som inte kan betraktas som endast ytterligare ett medicinskt förfarande bland alla andra.

Till skillnad från annan litteratur om dödshjälp intar den aktuella boken en praktiserande läkares i ett samhälle som normaliserar dödshjälp.

Den belgiska dödshjälpslagen avkriminaliserar en handling som är föremål för ett radikalt förbud i varje annan rättsordning. Att avsiktligt döda en annan person är det allvarligaste brottet som en människa kan begå.  Att erbjuda eller utföra dödshjälp är därför i slutändan en djupt moraliskt laddad existentiell överträdelse, påpekar Lemmens. Det påverkar oundvikligen läkaren som människa och ger honom eller henne en enorm makt, juridisk sett.

Omvänt synsätt

Ur läkarens perspektiv bör dödshjälpen därför betraktas som en överträdelse i flera avseenden, anser Willem Lemmens. Att ge en patient en dödlig injektion, som resulterar i hans eller hennes omedelbara död, innebär ett omvänt synsätt mot det som en läkare har på sin patient vid normal behandling som syftar till att bota. När läkaren avsiktligt orsakar en patients död, går denne utanför det normala behandlingsutrymmet och utanför sin roll som läkare, en roll som är inriktad på att värna livet och patientens kroppsliga integritet.

Fungerar ett samhälle när vi blir likgiltiga över de regler och principer som reglerar en av de värsta förseelser som en medborgare kan begå? undrar Willem Lemmens.

Han menar vidare att dödshjälp aldrig kan betraktas som en rent instrumental transaktion där endast patientens autonomi och läkarens vilja (som eventuellt stöds av medkänsla) står på spel. Dödshjälp har alltid ett existentiellt, moraliskt och till och med andligt syfte, vilket påverkar det kollektiva sinnet i ett helt samhälle - och i synnerhet vården vid livets slut. De som är rädda för normalisering fruktar att denna viktiga dimension av dödshjälpen och dess allmänna betydelse inte längre kommer att kunna ses.

Ett etiskt jordskred

Om dödshjälp eller läkarassisterat självmord skulle betraktas som en normal medicinsk behandling, som patienten har rätt till, skulle detta orsaka ett etiskt jordskred: läkarens samvetsfrihet skulle begränsas och kontrolleras av staten. Grundläggande övergripande handlingar som dödshjälp och abort skulle således bli till allmän nytta, tillgänglig för alla, skriver Lemmens.

Läkare vittnar om att de upplever samvetskonflikter som leder till oenighet vid till exempel en gruppövning. Ibland verkar patienter vara pressade från anhöriga att be om dödshjälp, även om det görs hur subtil som helst. Eller så sätter de press på läkarna själva, ofta i ett tillstånd av depression och känslomässig instabilitet och förtvivlan. Detta bevisar återigen att döden oundvikligen har en social dimension, men också, och vad som är mer grundläggande, att det lägger en tung börda på en läkares samvete. Läkaren dras från den strikta terapeutiska sfären i riktning mot ett starkt existentiellt laddat beslut och handling.

Hitta nya riktmärken för samvetet

Att dödshjälp normaliseras i självbestämmelsens namn gör därmed varje hänvisning till den hippokratiska traditionen till ett tabu: det kan inte längre sägas och ingen erinrar sig att dödshjälp förblir en överträdelse som är främmande för medicinens karaktär och läkaryrkes mycket etiska kallelse. Där den hippokratiska eden var ett riktmärke och en riktlinje, måste läkaren nu leta efter självuppfunna eller mycket flyktiga riktmärken för sitt samvete.

Enligt Willem Lemmens finns det två sätt på vilka dödshjälpslagen, och den praxis som den har skapat, stärker problematiska hanteringsattityder hos läkare som förespråkar dödshjälp för att få sin egen utövning av dödshjälp i samklang med samvetet. Samtidigt som de omedvetet känner igen dödshjälpens överträdande karaktär, verkar de tysta möjliga samvetskonflikter på två sätt. Antingen gömmer läkaren sig bakom lagen och låter det som tillåts av lagen ta samvetets plats: ”papperen är korrekt ifyllda, allt är bra”. En annan hållning består i att låtsas att man som läkare i själva verket motiveras av ren välvilja, som varken förorenats av tvivel eller eftertanke. Man anpassar sitt samvete och värnar om illusionen att det är omöjligt att handla fel. Både inställningen att gömma sig bakom lagens processuella form och självförhärligandet samt samvetets påstådda renhet ignorerar på ett grundläggande sätt dödshjälpens överträdande natur, menar Lemmens.

Lärdomen

Kanske är den viktigaste lärdomen man kan få från Belgien efter nästan 20 år av det sociala experimentet med dödshjälp följande: Som en överträdande handling bör dödshjälp alltid förbli kontroversiell och möjligen besvära läkarens samvete, och i förlängning hela samhällets samvete. Denna förlägenhet kan inte och bör inte tas bort genom lag eller förfarandebeslut. Men om detta är rätt kan man inte heller förvänta sig att dödshjälp någonsin kommer bli normal, påpekar Willem Lemmens.

Källa: Springer förlag (link.springer.com)