Brist på kärlek driver på dödshjälp, berättar en sjuksköterska

Stephanie Sugiaman är intensivvårdssjuksköterska i Sydney i Australien. Hon berättar för nyhetstjänsten MercatorNet om sina erfarenheter av patienter som bett om dödshjälp.

Stephanie Sugiaman berättar att hon har tagit hand om en hel del tragiska fall och vårdat många palliativa patienter. Hon har mött lidande och död på sjukhus men även som anhörig när hon nyligen förlorade två syskonbarn genom svår sjukdom.

Hon berättar om en patient i 70-årsåldern som var multisjuk men inte döende: "Jag tog emot patienten efter operationen och gick igenom den vanliga rutinen vid intagningen: jag presenterade mig, kopplade in övervakningsutrustningen till patienten och gjorde min omvårdnadsbedömning. Plötsligt vände han sig om och bad mig att göra slut på hans lidande. Min första tanke var att han måste ha mycket ont – men han sa att han inte hade någon smärta. Han ville bara få dö. Jag blev förvånad, eftersom mannen inte var allvarligt sjuk och förmodligen skulle åka hem inom en vecka. Jag misstänkte att ett av hans största problem var ensamhet."

Önskan att leva

Delstaten New South Wales legaliserade dödshjälp för några månader sedan och lagen börjar gälla den 28 november nästa år. Läs mer >> 

"Dödshjälp var alltså inte lagligt på våra sjukhus i det skedet, men min patient var ganska envis. Jag misslyckades med att lugna honom och sökte hjälp från läkarlaget och socialarbetare.

Jag ringde också hans närmaste anhöriga och bad dem besöka honom. Strax därefter kom hans tre barn och tillbringade några timmar med honom. Det sociala teamet införde stödtjänster som skulle sättas in när han skrevs ut. När alla hade gått hade jag ett nytt samtal med patienten. Han var en ny människa och berättade att han kände sig lycklig och att han inte längre önskade dö. Han berättade att han inte hade sett sina barn på länge och att han inte hade mycket stöd. Men efter deras besök kände han att detta skulle kunna förändras."

Stephanie Sugiaman påpekar att historien visar att våra känslor förändras från minut till minut. Att kunna förändra någons önskan att dö till en önskan att leva är värdefullt. "Om det att ge kärlek och stöd innebar att en patient fick några extra år, skulle det inte vara värt att sträva efter? Vad vi behöver är mer kärlek och mer stöd och mindre ’frivilligt assisterat döende’."

En gåva

Hon berättar om fler erfarenheter från livets slut och undrar om samhället inte borde "flytta blicken från snabb dödshjälp till det långa, långsamma arbetet med att vara till stöd för dem som lider? Mänskligt lidande är en del av livet, och är inte livet värt att leva fullt ut och till slutet? Är inte varje enskild person värd att få ett liv som är väl levt och avslutat på ett bra sätt?

För vissa är en ’god död’ dödshjälp. Men till dessa människor skulle jag vilja säga: ditt lidande fram till det naturliga slutet på ditt liv är din gåva till dem som älskar dig. Och deras tid, arbete och kärlek är en gåva till dig. Det finns stunder av positiv omvandling för oss alla i livets slutskede. Dödshjälp stjäl dessa gåvor från oss", påpekar Stephanie Sugiaman.

Källa: MercatorNet (mercatornet.com)