Donation av könsceller påverkar även anhöriga

Vid universitet i Manchester har projektet Curious Connections undersökt hur donation av könsceller, ägg eller sperma, påverkar donatorns närstående. Det visar sig att även anhöriga kan relatera till barnet som blev till genom donationen, men endast barnet bestämmer huruvida det tar kontakt med sina genetiska släktingar.

En person som donerar ägg eller sperma är också förälder, partner, barn, moster, farbror el dyl. En studie vid universitet i Manchester har undersökt hur donation påverkar dessa relationer och visar att donatorns partner, föräldrar, syskon och barn kan känna en koppling till det barn som har blivit till genom donationen.

Vanligtvis informerar donatorn endast sin partner om donationen i förväg. Både donatorer och deras rådgivare menar, enligt studien, att partnern har rätt att få veta om donationen i förväg och är den enda familjemedlemmen med rätt att lägga in veto mot donationen.

Donatorerna anser att det är viktigt att berätta för sina barn att de har donerat ägg respektive sperma eftersom barnen därmed har genetiska halvsyskon. Och barnen är ofta själva intresserade av denna koppling. Det kan vara svårt för donatorer att tänka igenom vilken påverkan donationen kan få på deras barn flera år framåt i tiden.

Genetiska halvsyskon

I ett filmklipp tydliggörs situationen genom den animerade personen Annie, som donerade sina ägg till en okänd mottagare. Före donationen fick hon rådgivning och funderade noga på vad det skulle innebära för henne att donera och på hennes ansvar gentemot eventuella barn som föds av hennes ägg. Hon förespråkar att barnen, som blev till genom donationen, skall kunna kontakta henne när de fyller 18 år.

Annie hade själv inga barn när hon donerade sina ägg, men när hon senare fick barnet Ryan insåg hon att donationen hade skapat ett oförutsett släktförhållande för honom. Sonen Ryan och det donatorfödda barnet har båda hälften av Annies gener. Men varken hon eller Ryan får ta kontakt med donatorbarnet. Däremot kan barnet välja att ta kontakt med sin donator och därigenom med övriga genetiska släktingar.

Reaktioner

Förutom för sin partner och sina barn bestämde donatorerna i studien från fall till fall vilka familjemedlemmar de skulle inviga i sin donation, beroende på känslan av närhet och förväntad reaktion. Det visade sig att de flesta intervjuade anhöriga reagerade positivt på nyheten om donation (även om donatorerna tenderade att inte berätta för anhöriga som de trodde inte skulle stödja deras beslut). Men anhöriga reagerade inte alltid på det sätt som donatorerna förväntade sig.

Föräldrar och syskon kan vara glada, intresserade eller djupt nyfikna men också ambivalenta, tveksamma eller ogillande. Den kanske vanligaste oväntade reaktionen på nyheten var när anhöriga visade ett personligt intresse för donatorbarnet.

Donatorer vill ofta vara tillgängliga för donatorbarnet men inte tränga sig på, vilket de även förväntade sig av sina närstående. Direkta meningsskiljaktigheter om donationen var sällsynta, men i förekommande fall djupt kännbara. Eventuella spänningar hanterades ofta genom att undvika ämnet.

Forskarna efterfrågar mer stöd till donatorer och deras anhöriga när donation av könsceller är på väg att bli ett alltmer utbrett fenomen. 

Källa: BioNews (www.bionews.org.uk)